You'll never forget my eyes [Batman ff]

Hai :3 Här är en ff Men det har ni nog märkt..
Hoppas att ni gillar den, jag är inte bäst på att skriva.. men jag gör mitt bästa! ♥
Batman ff´s är väl inte de vanligaste heller xD

Smakprov:

Jag levde ett perfekt liv. Jag hade en bror. Hans namn var Brooklyn. Han hade ögon blåa som havet, solkysst hy och ett leende som fick alla att gå ner på knä. Jag hade en mor. Hennes namn var Mary. Hon hade grönare ögon än någon skog i världen, hennes hy var som en nybakad kaka. Den var varm, och den doftade ljuvligt, som om hon var född ur rosor. Hennes leende behöver vi inte tala om. Du behöver bara säga Mary och hela landet ler. Hon hade en gåva ingen annan var välkommen att få. Hennes leenden påstogs rädda liv, men det var någonting hon själv betvivlade. Jag hade en far. Han var fick namnet Harry när han kom till världen. Någon hade stoppat in hasselnötter i hans ögon, det var så de såg ut. Man kunde inte hitta nåon med samma typ av ögon, hur länge man än letade. Jag betvivlar att han hade en vit hy, men det var inte mycket pigment i den. Han hade också en gåva, inte som mors, men den fanns där. Han såg på fattiga och log. De log också. Och samma sak med de sjuka. Han gjorde det för att visa respekt för alla, hur de än såg ut. Alla visade honom respekt, vilket gjorde att alla började visa varandra respekt. Dagarna förgylldes med glädje, och nätterna med drömmar om glädje. De var ganska olika varandra på utsidan, men se hur de reagerade, hur de rörde sig och hur de såg på folk. De var som samma person, delad i tre människor. Det största de hade gemensamt var att de var min familj, och man sviker inte sin familj, inte i första taget. Men när din far är sjuk, och familjen behöver pengar.. då händer det ingen vill ska hända..

Är det bra?

ALLTSÅ OMG VAD BRA DU ÄR O__O ASSÅ SERIÖST *BEVAKA STENHÅRT*

Nää.. x) Om jag kan sätta på datorn, så kommer första kapitlet idag, annars blir det imorn c;
Jag sitter vid min mobil nu.. så det är svårt att lägga upp ett kapitel x)

joho! ♥
hoppas! c;

BÄST NILO OMG ♥

Yey, du lyckade få inspiration :3

Nu tänker jag läsa denna även om jag inte har en aning om vad Batman handlar om, men det får väll komma cx

Älskar ditt sätt att skriva, även om jag får storlust att fråga om du vet att kommatecken existerar, aja, det är väll meningen xd

Tack alla tre! Nu kommer kapitel ett! Det är liteblandat och otydligt, men det blir nog tydligare i kapitel två xD

KAPITEL 1 Om döden knackar på din dörr..

Jag vaknade alltid upp med ett leende på läpparna. Jag var väl sådan, enligt vissa. En glad tjej som alltid såg positivt på allt och de flesta. Det var ju inget fel på det heller. Enligt andra är jag enformig och tyst. Folk har alltid tyckt olika om mig, sedan jag kom till världen. Vi kan väl säga att jag har min fars ögon, hasselnötter, med en svart kärna även kallad pupill. Men jag har mors leende enligt många. Andra säger att jag har mors läppar, röda som nyplockade hallon, men fars leende. Men nog talat om mitt utseende. Alla talade om hur ”vacker” jag var. Hur mitt leende lugnade, precis som fars. Mitt utseende fick jag ta med mig på en lång resa, men med tiden förändrades jag, detsamma med hur jag såg ut.

”Godmorgon!” Mor var tystare än vanligt när jag gick ner för trapporna till frukostbordet. Men hon log, det gjorde Brooklyn också.

”Godmorgon min vän.” Brooklyn var tio år, lika glad som alltid. Vi var som bästa kompisar. Ingenting kom mellan oss. När jag rörde mig, då rörde han på sig. När jag grät, då grät han med mig.

”Vad har du för dig idag, Wolfy?” Han skrattade till, men tystnade fort.

”Vart är far? Ska han inte äta frukost?” Det var som om döden knackat på dörren. Allt tystnade, som om ingen visste vem som var på tur att följa med honom. Ingen hann svara, för telefonen ringde.

”Jag tar det!” Jag sprang mot telefonen, tog upp den och satte den mot örat.

”Vem..”

”Det där med med Bonnie, det måste gå fort. Jag blir bara sämre och sämre. Få ett bra, men högt pris för henne och hämta pengarna till mig.” Jag tittade frågande på telefonen. Villa far sälja mig? För vad? Varför?

”Det kommer inte på fråga sir. Hon lämnar huset inom 48 timmar, om ni inte ändrat er sedan dess, får ni aldrig se er älskade dotter igen.” Jag stängde telefonen mot mor, men med Brooklyns reflexer lyckades jag inte träffa.

”Vem var det, hjärtat?” Jag tittade rakt in i hennes skogsgröna ögon, som om de var fiender.

”Far”, sa jag med ett leende och satte mig igen.

”Men hur kom du på idén att kasta telefonen på mor?” Brooklyn var inte sur, men han började bli orolig. Jag gick fram till mor och tog tag i hennes axlar.

”Jag ger er 48 timmar för att hitta en lösning på ert lilla problem, men sedan tar jag mina saker och ger mig av, Brooklyn också.”

”Varför ska jag med?” Brooklyn tittade på mig, ännu mer oroligt än innan.
”De tänker sälja mig, far är sjuk. De kommer att sälja dig också om du inte följer med mig”
----------------------------------------------------------
Det var rörligt som f*n, men jag kommer att bättra mig tills nästa gång.. som förhoppningsvis blir imorn c:
KRITIK, NÅGON?!

ÅH HERREGUD NILO JAG FASTNAR I DEN HÄR BERÄTTELSEN, DU BESKRIVER SÅ DAMN IT BRA ♥

Och jag har tyvärr fortfarande ingen aning om vad denna fanfic handlar om så... cx

Nejmen vill du ha kritik kan du alltid tänka på beskrivningar, detaljer, då det gör det roligare att läsa. Och även på att det går att göra avslut på dialoger, men det hjälper beskrivningar till med.

Men underbart kapitel Nilo :3

Detta kapitel är inte så bra, men jag hoppas att det duger XD

Kapitel 2

Jag låg i min säng i flera timmar. Var det det här jag var skapad för? Att säljas runt till olika familjer hela mitt liv? Jag brydde mig egentligen inte så mycket om mig själv. Men de skulle inte få röra Brooklyn. Jag ville gå ner och tala med mor, men jag kunde inte glömma bort hennes skräckslagna ögon när hon förstått vad jag hört i telefonen. Det var som om någon dödade hennes älskade framför henne, och hon kunde inte göra någonting åt det. Men vad kunde jag göra, då? Jag var bara en tolvårig flicka som aldrig gått utanför väggarna själv. Jag dög förmodligen inte till något, men familjen fick pengar ändå. Vi var berömda i hela England tack vare allt våra förfäder gjort för landet. Egentligen satt vi bara och tittade på, medans folk velsingnade oss, dag ut och dag in.
”En kan inte göra allt, men alla kan göra nånting,”
sa jag tyst för mig själv och gick ner till köket, där mor satt på sin stol. Hon hade en kopp te i handen, men hon rörde inte en muskel när jag kom ner. Hon såg ut som en staty, nästan vit i huden och lika vacker som solen och stjärnorna själva. Jag satte mig på den kalla stolen, och hoppades på att hon kulle titta på mig. Det skulle inte göra någon skillnad om jag gick på henne direkt, och började skrika. Nej, jag skulle ta det lugnt och vänta in henne.

”Så, hur länge har far varit sjuk?” Hon rörde fortfarande inte en muskel, som om hon var sittande död.

”Jag sa hur länge..” Hon hällde upp en kopp te, utan att visa en känsla i ansiktet. Men hon drack inte, hon höll den bara i händerna, som för att värma sig.

”När du var två år, så kom en läkare hem till oss.”

”Men vad har det med..”

”Lyssna! De sa att din far har fått en konstig klump i armen, som de behövde kolla på.”

”Hur relaterar det till allt detta?”

”Vi blev oroliga, eftersom att du fyllde år veckan efter. Så vi bestämde oss för att din far skulle operera bort den, och sedan skulle ingen nämna det.” Jag nickade, men jag märkte sedan att jag såg väldigt ointresserad ut. Men jag förtsod poängen.

”Så far har varit sjuk i tio år? Gav operationen bivärkningar, eller?” Mor nickade.

”Förstår du vad jag menar? Vi tänker inte sälja dig..” Då ställde jag mig upp med ett leende.

”Nämen gud så bra..!”

”Du pratar för mycket, min dotter. Vi tänker inte sälja dig för att vi inte älskar dig. Vi tänker sälja dig för att vi värkligen behöver pengarna.” Då satte jag mig ner, och en liten tår föll från min kind. Mor började få tillbaka färgen på sin hud, och jag blev nu allt vitare.

”Så ni tänker bara överge mig. Jag är en liten råtta för er! Vad har jag gjort för fel? Jag har kommit hem från skolan varje dag, gjort mina läxor och sedan hjälpt Brooklyn med sina!”
Då kände jag att någon kramade mig bakifrån. Det blöta ansiktet vilade mot mon axel. Brooklyn hade gråtit.

”De kommer inte att få röra dig. Tar de någon så tar de mig.” Brooklyn lyfte på sitt huvud och tittade mig rakt i ögonen.

”Det gar de redan gjort. Du ska iväg imorgon. Din far använder 48 timmar effektivt.” Jag ställde mig upp, och kastade en tallrik mit mor, men hon lyckades fånga den.

”Vad mesas med det? Det har gått tre timmar!” Då började mor att skratta. Hennes skratt var ljuvligt, men nu kände jag mig bara förnedrad.

”Det betyder att du inte tillhör denna familj imorgon. En skogsarbetare lyckades köpa dig. Vi ska berätta för lander att du dog. Ingen kommer att veta vem du är mitt te i skogarna!”
Då ringde telefonen igen, men den här gången var det inte far.
--------------------------------------------------------
Dåligt kapitel, jag vet XD Men i nästa kapitel händer det mer!