Hungerspelen ff

Tänkte börja på en ff om Hungerspelen.

Den utspelar sig i Beron (ett framtida Sverige).
Beron har 13 distrikt varav ett ut av dem, nummer 13 faktiskt, utplånades och jämnades till marken av huvudstaden, så nu finns det ju bara 12 kvar.
Just den här historien utspelar sig i distrikt 12, med huvudpersonen!
Men mer får hon berätta…

Smak-prov:
Slåttern
Jag vaknade av att sängen var kall, min syster Primrose måste haft en mardröm och gått och lagt sig hos mor. Men det är inte så konstigt det är ju första året hon är med i slåttern.
På slåttern lottas en flicka och en pojke från varje distrikt ut till att vara med i hungerspelen. Det är en tävling som går ut på att alla som är med bokstavligt talat ska kämpa för sitt liv tills en står som segrare och överlevare. Hungerspelen hålls varje år för att påminna oss om den mörka tiden innan regimen i Beron utplånade distrikt 13. Alla mellan 12 och 18 års ålder måste vara med i lottningen. Spelen direkt-sänds över hela Beron. Huvudstaden ser det som en underhållning, men alla i distrikten hatar det, men tvingas att titta.
Jag klev upp ur sängen och tog på mig byxor, t-shirt, strumpor, drog på mig kängorna och pappas gamla jacka. På bordet låg en liten bit get-ost från Prim till mig, jag stoppade den i fickan. Sen gick jag ut.
Förresten så heter jag Agnes om ni undrar.


Så vad tycker ni? Ska jag börja? Det är min första ff så förvänta er inget stor slaget.

Å, kul med en Hungerspelen fanfic!
Börja gärna
Jag har bara två frågor först;
1.Jag vet att det är en ff, alltså kan det ju utspela sig i "Beron", men om det är en hg ff, varför inte i Panem? O.o
2. Om det är en ff, varför är den inte i fanficion forumet? O.o

Mina knasiga frågor...

EMELESEL har rätt - denna tråd hör hemma i FF forumet. Jag kan be någon flytta den

EMELESEL och Ronald Weasley:Opsi!!! Jo det borde den. Hehe... Men nu verkar det vara fixat. Tack
EMELESEL: Fråga 1: Alltså, det är ju som hg liksom, men det är ju bara att jag "skapade ett eget land" (alltså framtida Sverige) som jag efter ett långt tags funderingar och frustrationer valde att kalla Beron, det är ju som istället för Panem. Och huvudpersonen (Agnes) är typ istället för Katniss. Så det är ganska likt så, men mer kommer ni ju få veta snart.
För nu börjar jag!!:

Kapitel 1
Slåttern

Jag vaknade av att sängen var kall, min syster Primrose måste haft en mardröm och gått och lagt sig hos mor. Men det är inte så konstigt det är ju första året hon är med i slåttern.
På slåttern lottas en flicka och en pojke från varje distrikt ut till att vara med i hungerspelen. Det är en tävling som går ut på att alla som är med bokstavligt talat ska kämpa för sitt liv tills en står som segrare och överlevare. Hungerspelen hålls varje år för att påminna oss om den mörka tiden innan regimen i Beron utplånade distrikt 13. Alla mellan 12 och 18 års ålder måste vara med i lottningen. Spelen direkt-sänds över hela Beron. Huvudstaden ser det som en underhållning, men alla i distrikten hatar det, men tvingas att titta.
Jag klev upp ur sängen och tog på mig byxor, t-shirt, strumpor, drog på mig kängorna och pappas gamla jacka. På bordet låg en liten bit get-ost från Prim till mig, jag stoppade den i fickan. Sen gick jag ut.
Förresten så heter jag Agnes om ni undrar.
Ute var det ovanligt tyst och stilla, men när det är slåttern så får alla ledigt och då är det ingen som går upp i onödan. "Då kan jag gå ostörd" tänkte jag. När jag kom fram till stängslet, som höll alla vilda djur borta från distriktet och oss borta från vildmarken, stannade jag och lyssnade som vanligt. Egentligen är det onödigt eftersom elen aldrig är på, för det är ett elsängsel, men man vet ju aldrig. Jag kröp genom hålet som funnits där i evigheter och ut i skogen bakom stängslet. Jag tittade över axeln utifall att någon följde efter mig. Jag fortsatte att gå och när jag kom fram till trädet jag så många gånger förut plockat fram min pilbåge ur, stoppade jag in handen i springan och tog fram den. Det var far som hade gjort den, han har gjort många men jag vet bara vart några av dem är.
Ja, far, han dog i en gruv-explosion för fem år sedan. Därför har jag fått livnära familjen med jakt.
Jag fortsatte att gå igen men stannade igen efter bara några meter vid en stubbe och tog fram pilkogret ur den. Sen gick jag igen. Upp för kullen och till möttes platsen där Gale och jag alltid möts när vi ska jaga. Ja, Gale var det ja, han och jag har samma bakgrund, bådas pappor dog i den där gruv-explosionen för fem år sedan och båda har familjer att ge mat till. Vi möttes bara nått år efter att far dog.
Jag har nästan inga vänner och är nästan aldrig glad. Gale säger att skogen är det ställe jag ler mest på. Han är också nästan den ända vän jag har.
Jag fortsatte att gå men stannade igen, fast den här gången såg jag en ekorre i ett träd inte långt ifrån mig. Jag spände bågen med en pil, siktade och skött. Fullträff!! Den föll till marken och jag gick och plockade upp den. Sen gick jag igen.
När jag kom upp vände jag mig om och tittade ner för backen och ut över Sömmen där vi bor i det lilla fattiga distrikt 12, det minsta och fattigaste distriktet i Beron.
"Redan här ser jag" det var Gale. Jag vände mig snabbt om igen och fick syn på honom bredvid stenarna vi brukar sitta vid. Det är nästan läskigt hur tyst han kan gå. "Jag har mat" sa jag så oberört jag kunde och höll upp ekorren. "Jag ser det" sa han. Vi satte oss vid stenarna och Gale plockade fram björnbär som han hade plockat från vårt vanliga ställe och ett bröd. "Bröd!"utropade jag. "Hur mycket kostade det dig?" frågade jag honom. "Bara några ekorrar" svarade han. Jag tog upp brödet och höll det intill näsan. "Fortfarande färskt" sa jag. Jag bröt det i två bitar och jag gav honom den ena och tog själv den andra.
Jag la ekorren bakom oss och tog fram osten från Prim. "Från Prim" sa jag när jag såg det frågande uttrycket i Gales ansikte. Han nickade till svar.
Vi åt av brödet, osten och bären ett tag tills Gale sa "Vi skulle kunna rymma vet du, leva i skogen, sticka här ifrån". "Mor och Prim då? Och din familj?" sa jag. "Vi kan ta med dem" sa han. "Prim i skogen?" sa jag "Skulle inte tro det va" "Du kan ha rätt" sa han.
Då skrattade vi.
"Bäst vi går till Hällen och säljer den här rackaren"sa Gale. Vi plockade ihop vårt och gick mott stängslet. På vägen stoppade jag tillbaka pilbågen och kogret. Jag stannade och lyssnade igen innan vi kröp genom hålet. "Har du tvångs tankar eller?" frågade Gale. "Va!?" utbrast jag. "Ja, du stannar och lyssnar vid stängslet varje gång vi ska krypa genom hålet. Det måste vara något konstigt som rör sig i din hjärna" sa han. "Nej! Men, men man vet ju aldrig!"sa jag. "Jaja, om du säger det så" sa han. Då slog jag honom på armen. "Aj!" Men båda skrattade så det hade nog inte gjort så ont.

Okej, mer kommer imorgon!!!
Hoppas ni gillar den!

Okej, då fattar jag!
Du skriver väldigt bra! Skulle dock vara lite enklare att läsa om du satte citationstecken (" när någon säger något eller bindestreck.
jag vet att det är << >> i hg böckerna, men jag tycker det är lite jobbigt..

Tack!
Ok, men jag kan ändra det. Jag skriver egentligen på Word och där är det ett annat teckensnitt, så jag förstår dig. Men jag kan ändra det, för jag håller med det blir lite rörit här.

Glömde skriva igår men..
Nu kommer det mera:
När vi kom fram till Hällen, en gammal lada sotig av allt sot från kolgruvorna, gick vi till flottiga Sae och sålde ekorren jag skjutit. På disken låg också en brosch föreställande en Härmskrika i en ring med en pil i näbben. ”Vad tar du för den” frågade jag. ”Du får den gratis” sa hon. ”Tack” sa jag och stoppade den i fickan. Hon önskade oss lycka till och vi gick.
Gale följde mig hem. Vi kom fram till dörren på mitt hus. ”Ses snart” sa jag. ”Mmm…” sa han. Innan han gick sa han, med huvudstads-dialekten ”Glatt Hungerspel…” och kastade upp det sista björnbäret i luften. Jag fångade det i munnen och svarade, med huvudstads-dialekten ”…och må oddsen ALLTID vara er gynnsamma!” som Effie Trinket sa vid varje års slåtter. Vi skildes åt och jag gick in i huset, där såg jag att Prim hade tagit på sig ”finklänningen” och det låg en åt mig på sängen. Jag tog upp den i mina händer. Det var mors.
Min mor och jag har aldrig haft nån särskild nära relation och det blev inte bättre när far dog, hon stängde in sig i sig själv. Och jag lämnades att ta hand om familjen själv, men som tur är har jag Gale.
Mor hade tagit fram soppan jag lagade igår och ställt den på bordet. Prim gick fram till mig och sa ”Mor sa att hon ville att du skulle ha den” jag tittade på henne. Hur kan man motstå hennes gulliga ansikte?
Jag tog på mig mors klänning. Mor kom fram till mig. Hon ledde mig till våran sotiga spegel. Hon flätade upp mitt bruna hår på huvudet och jag granskade mig själv i spegeln. ”Vad fin du blev” hör jag Prim bakom mig. Jag vänder mig mot mor ”Är du säker att jag ska ha den, den är ju din?” sa jag. ”Den är din nu” svarade hon bara. Jag mumlade bara ett tack till svar på det.
Vi åt upp allt av soppan och gjorde oss klara att gå mot torget där slåttern alltid är, framför rättens hus.
I vanliga fall skulle vi ätit så lite vi kunde men ikväll, efter slåttern, så blir det alltid nåt firande med mat för dem vars barn inte blivit skickade till huvudstaden. Dem vars barn sickats till huvudstaden stänger fönster luckorna och går in och sörjer.
Vi gick mot torget. Vi skildes från mor och hon gick för att stå med dem andra som inte är med på slåttern. Jag och Prim gick vidare. Plötsligt stannar Prim. ”Vad är det Prim?” frågar jag henne. ”Tänk om dem tar mig” fick hon fram mellan tårarna. ”Det är dit första år Prim. Dem kommer inte ta dig, dit namn har bara varit med en gång” sa jag och kom på att härmskrike-broschen jag fick av flottiga Sae låg i fickan. ”Här” sa jag och tog fram broschen och satte den på hennes klänning ”den ska skydda dig”. ”Verkligen?” sa Prim. ”Jag lovar”sa jag.
Och vi gick igen för att inte komma sent.
Prim och jag skildes åt, alla måste stå i ålders-grupper, 12åringar för sig, 13åringar…och så vidare upp till 18.
Jag är 16år så jag gick och ställde mig vid dem andra i min ålders-grupp. Det började med att borgmästaren höll det vanliga talet och sen kom Effie Trinket och önskade oss ”Glatt Hungerspel”. Medans hon pratade på om ”äran om att få vara med” så märkte jag att två av dem tre stolarna som stod på scen var tomma. Borgmästaren satt på en, en var Effies, så långt var jag med men den tredje. Juste! Haymitch, vårt distrikts enda vinnare. Han hade tilldelats ett hus i Segrarbyn.
Det är den lyxigaste delen av Sömmen och kanske hela Distrikt 12. Än så länge är bara ett hus bebott, Haymitchs hus. Han har köp sprit för nästan alla pengar han fick när han vann. Och är nästan aldrig nykter.
Då, helt plötsligt kom han ut på scen när Effie pratade om ”den mörka tiden” och Effie, som egentligen inte alls gillade att vara här, gav ifrån sig ett litet skri. Haymitch snubblade ut på scen och trillade ner från den! Borgmästaren reste sig och stolen välte. Effie försökte samla sig. Och en massa fredsväktare, hit skickade från huvudstaden för att hålla koll på oss, gick dit Haymitch trillat och plockade upp honom och bar iväg honom. Antagligen för att väcka liv i honom. Effie som hade samlat sig fortsatte och hon började med att presentera vårt distikts enda vinnare, Haymitch.
Sen började lottningen. ”Damerna först” sa Effie. Hon trevade efter i flickornas skål ett tag tills hon tog upp en lapp. Det kändes som om alla som stod på torget slutade andas, i alla fall så gjorde jag det för där jag stod så vinglade jag till lite av syrebrist och svimmade nästan. Så en pojke i min ålders grupp tog tag i mig så att jag inte trillade ihop. ”Tack” viskade jag. ”Ingen orsak” viskade han till svar. Sen vände vi oss fram och Effie läste upp namnet som stod på lappen ”Primrose Everdeen”. Jag svimmade nästa igen men kom snabbt på fötter själv. Jag såg Prim gå mot scen och knuffade mig ut från ledet. ”Prim!” ropade jag. Hon vände sig om. ”Prim” skrek jag den här gången och precis då kom ett gäng fredsväktare mot mig. ”Jag är frivillig!!” skrek jag. Jag kände allas blickar mot mig. ”Jag är frivillig som tribut!” ropade jag. Prim var framme vid mig och jag kramade om henne. ”Gå nu” sa jag ”och leta reda på mor” ”Nej!” sa hon ”Lämna mig inte! Nej!! Agnes!” skrek hon. Men just då var Gale framme vid oss och lyfte upp henne och tittade på mig väldigt sorgset och bar i väg Prim skrikandes till mor, sen ställde han sig på sin plats i ledet med 17åringarna.
Jag lät fredsväktarna leda mig till scen. ”Oj!” sa Effie ”Jag slår vad om att det var din syster” Jag nickar bara till svar. ”Så vad heter du vännen?” frågade hon. ”Agnes Everdeen” svarade jag.
”Okej. Nu, pojkarna!!”sa Effie.


Vem som blir tagen av pojkarna får ni veta senare...