Livets gång [hungerspelendanfiction]

LÄS INTE DENNA FANFICTION OM DU INTE HA LÄST UT HUNGERSPELEN ELLER ÄR PÅ BOK TVÅ.

Okej, jag tänkte göra en fanfic om hungerspelen. Det handlar om en sextonåring som blir vald. Jag fortsätter om någon läser!  

Kap. 1 Slåtterdagen


Jag vaknade i gryningen och tog med mig mina ostar som jag sparat till idag. Sen gick jag till elstaketet som sällan leder ström och jag är en av de få som vågar tjuvjaga. Jag träffade mina bästa vän där, Peeta. 

Han trodde att jag skulle sno hans fångst som var i en av hans snaror som far försökte lära mig. Jag hade sett Peeta några gånger innan tex på skolan och när jag fick en medalj och han med när hans far dog och min och mina syskon far dog i en gruvexplosion. Då sågs vi i rättenshus. Sen en vecka eller två började jag jaga och hittade hans snaror. 

Jag log när jag såg Peeta i vårat lilla gömställe i ett hus vid en liten sjö tre kilometer från stängslet med många svaga punkter och inte är strömförande fast det borde vara det dygnet runt. Jag och Peeta slogs om vem som skulle få sälja vad till vem. 

«Titta här vad jag hittade», sade Peeta. Han log ett underbart leende som han bara visar i skogen för mig. Han sade alltid att jag bara ler i skogen men det är inte sant. 

«Lessie Bad.» Effies röst ekade på det stora torget. Jag kände hur strupen snördes åt och jag började bita mig i läppen för att inte morra högt.  «Kom fram nu, var inte rädd Lissie.» Jag såg när min syster som är bara tolv år började gå upp till Effie.
«Jag är frivillig»,  morrade jag och började gå mot min syster och Effie. «Lissie låt mig gå. Jag är lovar att komma tillbaka som segrare.»
Lissie släpper förbi mig. Omänmotvilligt.
Jag gick upp till podiet. Sen log jag starkt mot min familj och mina vänner. Jag hade många lotter. Vi var tio i familjen och jag har tagit ut tessas för alla i familjen så jag hade typ sjuttioåtta lotter. Jag log mot Effie och alla andra publiken och mot de som slapp bli valda till hungerspelen.  Väl där omfamnar Effie mig och jag fick lov att ställa mig och vänta.  Hon körde ner handen i pojkarnas glaskula och tar upp en lapp. Hon vecklade upp den med en min av ett barn på sin födelsedag. «Olle Johansson» En muskulös pojke på sjutton år gick upp och ställde sig bredvid mig. Han tittade på mitt mörka nästan svarta ansikte, jag hade ett väldigt mörkt ansikte.
 «Hej», får jag morrande fram. Han log mot mig. Han hade Lissies ögonfärg. 
Det hade de flesta här. Jag hade gula vargögon. Och jag sticker ut lite. Det gjorde min far med när han var i livet. Han hade mörka korkskruvar och gula ögon. Jag har svart hår med röda naturliga slingor i. Jag älskade mitt hår. 
«Perfekt! Då har vi våra två deltagare för distrikt tolv! Lycka till och må oddsen alltid vara er gynnsamma!» sade Effie glatt och slår av mikrofonen. Vi leddes in i rådhuset där borgmästaren redan var. Jag hade alltid tyckt om borgmästaren, han såg så snäll ut. Han tittade plågat på oss och lyckoönskade oss innan vi förs in i varsitt litet rum. Det är ett fint rum, med stora glasfönster och sidenklädda fåtöljer. Jag tittade ut genom fönstret på torget utanför. Folket började röra på sig, lättade att deras barn inte blev valda. Fredsväktare håll på att montera ner scenen och mikrofonen. Dörren öppnas och jag slet mig från fönstret för att krama om min mor. Hon grät. Sedan kom mina syskon, Lissie, Lixard, Lice, Anna, Stina. Foxy, Daniella, Lisa, Josephine, Lowie. Jag kramade om dom alla fem. Lowie, som var minst sade med halvkvävd röst:
«Du måste bli segraren»
Jag log svagt mot henne och sedan var besökstiden slut. Näste som kom var Peeta, han gick rätt in och ler med hela sitt ansikte innan han blir allvarlig igen. Peeta var min bästa vän, vi hade varit oskiljaktiga sen vi träffades i skogen för fyra år sedan. Han tittade in i mina ögon. Han stirrade rättare sagt på mig. 
«Du har världens reflexer, Alex. Hitta en båge och vinn. Du kan skjuta en hare på hundra meters avstånd i ögat, du är bäst i hela distriktet! Även om alla inte vet det. De är bara djur, du klarar det här!» sade han allvarligt. Sen gav han mig en snabb kram. 
Jag kramade om honom också var denna besökstid slut. Det kom inga fler, och efter tio minuter blev jag och Olle ledda till perrongen. Där kryllade det av kameramän som försökte ta bild i alla vinklar. Jag höll huvudet högt och gick rakryggat in i det silvriga speltåget. Där blev jag ledd till mitt rum. Det var vackert, med sköna tavlor, möbler i mahogny och en stor, skön säng med svart överkast. Man behövde bara trycka på en knapp så dök det upp mat på ett litet bord. Jag rusade genast till sängen och slängde mig ner där och började slå på kudden. Jag skulle döda en masa andra. Usch! Plötsligt fylldes jag med ett starkt hat. Det brann som eld i mig och jag hatade regimen.  «Om dom nu vill att jag ska dö, varför bara inte göra det på torget hemma så går det fortare!» jag vände mig om på rygg och blängde det hårdaste jag kunde på de svart förhängena runt sängen medan tåget tuffade mjukt under mig.

Vid sju kom Effie och knackade försiktigt på min kupédörr.
«Det är middag nu i restaurangvagnen. Du måste komma och träffa din handledare.» Jag sade ingenting och efter en stund hördes hennes höga klackar på golvet som gick iväg. 

Jag suckade och gick in i badrummet och borstade håret. Jag lät luggen vara utsläppt och rotade fram ett par svarta gothic byxor, ett linne och ett par nithandskar. 

Sedan begav jag mig till restaurangvagnen. Olle var redan där, han log mot mig när jag satte mig, ett leende som jag  besvarade. Mitt emot mig satt en mörkhyad, lång man. Han tittade på mig med uppskattande ögon.
«Du ser ut att vara gjord av hårt virke du, du klarar dig nog långt. Du verkar vara av hårt segt virke.» sade han och log mot mig.
«Roch Good. Din handledare.» Han räckte fram handen över bordet och jag bara stirrade på den. «Så! Vad är era starka sidor?» Jag funderade ett ögonblick, jag var bra med båge, och knivar kunde jag kasta långt. Men jag var inte stor, fast jag kunde röra mig tyst och klättra högt upp i träd.
”Jag kan kasta knivar och använda båge och göra enkla snaror. Och röra mig ljudlöst.» sade jag. Felix tittade på mig och nickade tankfullt innan han vände uppmärksamheten mot Olle. «Och du?»
«Jag är stark. Jag är även uthållig, jag klarar mig utan mat i flera dagar.» Han log brett och svepte ut händerna. «Ni har ju jättebra egenskaper! Slipa lite på dem, komma på en bra plan också har vi en vinnare!» Han log stort men sedan slocknade hans leende. Han sänkte rösten och vi flyttade oss närmare varandra. 
«Ni får inte vara rädda för att döda. Det här är ett spel, det är lika för alla. Om ni tror att ingen vill döda någon egentligen så har ni fel. De tänker jaga er dag och natt. Och de skulle inte tveka att sätta en kniv i er om de kunde.» sade han lågt. Jag nickade långsamt. 
«Jag har stor  lusta att döda dem så att jag kommer hem» sade jag lågt. Just då kom en servitör in med en rykande tallrik med soppa och jag glömde allt och stjälpte i mig den. Sedan tog jag en brödbit och fiskade snabbt upp bottensatsen. Om jag trodde att det där var allt så hade jag fel, jag kastade mig över maten och åt den med händerna. Sedan hörde jag hur Effie suckade och jag tog tag i kniv och gaffel. Den natten sov jag ganska gott, vi hade kommit på en bra plan. Jag skulle ta nytta av min lätta kropp i början och springa fortare än någon till ymnighetstornet i början. Där skulle jag grabba tag i ett dussin knivar, en båge och en ryggsäck med livsviktiga saker. Sedan skulle jag springa därifrån och inte lämna några spår, och de första dagarna skulle jag ta det lugnt, vara allmänt tyst och försiktig. Om jag kunde skulle jag skaffa en bra bundsförvant och sedan döda den på natten. Jag oroade mig inte över att fästa sig vid någon bara för att döda den när den är försvarslös. Jag visste att jag alltid skulle klara det, det var inget emot att döda djur som är försvarslösa. Det är ingen skillnad. Vi skulle var som djur där. Jag log. Jag skulle likna en varg. De andra skulle nog likna björnar och lejon. Olle skulle likna ett lodjur. 

bra