Rowena Rawenclaw's barndom

Hej!
Denna ff ska handla om Rowenas barndom. Hon hade det kanske inte alltid så lätt. Kanske hade hon också svåra plågande problem?
Den här ff är det nog ingen åldersgräns på. Passar nog alla.
Men här är handlingen: Rowena Rawenclaw's familj består av en snobbig mamma, en butter pappa som inte ger henne någon uppmärksamhet och en större syster som hatar henne. När hela deras hus brinner ner och hennes familj om kommer blir hon ensam kvar. Men sen möter hon några och allt förändras.....

Jag kommer skriva efter att någon har sagt att den är intreserad. Detta är min första ff så jag vet inte hur det kommer gå. Jag ska skriva så ofta jag kan.

Låter bra *bevakar*

Låter hemskt spännande! Börja!

Förlåt att det tog lite tid. Jag har haft lite att göra. Men tack för att ni tycker det verkar bra!
Här kommer kapitel 1.


KAPITEL 1: ELDEN

- Rowena! Vänta!
Jag kände Juliett snudda vid mig. Röken sved i ögonen och hjärtat klappade snabbt. Hur skulle jag klara det här?
- Varför? svarade jag min syster irriterat.
Jag Kände hur hon drog bort handen.
- Du är min syster! Det är bara vi kvar!
- Varför tänker du på att vi är det nu? Det är försent. Förstår du? Det du gjort kan du inte ändra på!
- Men det är bara vi!
Jag vände mig hastigt om, hukandes för att inte andas in den tjockaste röken.
- Hur kan du vara så säker på det? Kanske mamma och pappa överlevde fallet!
Jag såg det inte men jag visste att Julietts ögon fylldes med tårar.
- Det gjorde de inte....viskade hon svagt. Hon hade för bara någon minut sen kommit in springande till mig i mitt rum och berättat att det brann. Vi hade sprungit tillsammans till mamma och pappa, men precis när vi kommit in i deras sovrum hade elden spritt sig dit och våra föräldrar hade stått på golvet och försökt slecka elden med sina stavar. Men vi hade kommit försent. Mamma och pappa hade just i ögonblicket vi kommit in fallit genom ett hål i golvet som bildats av elden som slickat bort trät som det var gjort av. De hade fallit genom golvet till våningen under och troligtvis dött av fallet.
- En sen då? Kom nu, vi måste ta oss här i från!
Jag började krypa längs med golvet åt det håll som jag trodde var utgången. Det sved i ögonen av röken och det hettade i ansiktet.
- Nej! Det är fel håll!
- Va? Det är det väl inte? svarade jag panikslaget.
Juliett skakade på huvudet.
- Där är soffan och den är vänd med ryggen hitåt, alltså är det....
Hon pekade åt motsatta hållet vi krypit åt.
- ...rätt håll.
Jag ryckte på axlarna och ville inte medge att min elaka syster hade rätt.
- Vi går väl dit....
Men hon hade redan försvunnit in bland röken.
- Juliett!?
Inget svar hördes.
- Juliett!?
Ett högt skrik ekade genom hela det brinnande huset.
- Juliett!! ropade jag med panik i rösten.
Jag hade aldrig gillat min syster, men hon just nu var hon den ända jag hade kvar.
- Hur kunde det bli så här? Hur startades allt detta?
Jag insåg plötsligt att jag måste ta in att Juliett var död. Inte ett ljud av henne hördes och det där skriket....Ja, det hade varit ett dödsskrik.
Jag började krypa mot det håll hon pekat mot. Hela tiden uppmärksam efter hål i golvet eller ett lik på mattorna. Men inte ett spår syntes efter Juliett. Plötsligt kom jag fram till ytterdörren. Jag ställde mig upp på skakande ben. Tårar blandat med svett rann ner för mina kinder, huvudet kändes som om det skulle sprängas men ändå tryckte jag ner handtaget. Till min glädje gick dörren upp och frisk luft strömmade i mot mig.
Jag stapplade ut i trädgården och gick fram till en marmorbänk som stod under en gammal ek.
Min familj var väldigt rik och gillade att ha det lyxigt om kring sig. Därför hade vi....Eller hade haft.....ett stort hus och en stor trädgård rikligt pyntad och omhändertagen. Vi hade flera tjänstefolk men som tur var hade varenda en varit ledig just denna dag när min mor av en slump glömt trä-tekannan på spisen och det börjat brinna.
Jag la mig flåsande ner på marken och väntade.
Väntade på att någon skulle komma och berätta att allt var en dröm. Men ingen kom. Inte en enda. Tillslut blev allt svart.....

Bra!!!
Om inte så var den bäst!!!

Tycker jag med!

Ska helt klart läsa!!

Jättebra! skriv mer!

Hade så mycket inspirration så här kommer nästa kapitel.



KAPITEL 2: BAKOM SKUGGORNA

När jag långt senare vaknade såg jag ett suddigt ansikte framför näsan på mig. När mina ögon vant sig, blev ansiktet skarpare och jag kunde se tydligare.
Det var en lång man, med buskigt brunt gråstrimmigt skägg.han hade smala bruna ögon och när jag såg på honom sa han:
- Jasså min sann, du vaknar nu. Det var på tiden.
Hans röst var mörk och sträv. Som om han hade något i halsen hela tiden.
- Vem är du? frågade jag förvånat.
Mannen skrockade och vände bort sitt skäggiga huvud.
- Jag är Alexander Gaunt. Men frågan är vem DU är?
Jag testade att sätta mig upp. Det gick och nu såg jag var jag var.
Gråa väggar omslöt mig, ett trä bord stod på jordgolvet lite längre bort. Det var mörkt i rummet så jag såg inte helt tydligt, men jag trodde att vid väggen längst ifrån mig satt en dörr och bredvid den en slags hylla. Jag själv satt i en obekväm säng full med halm. Det var något helt annat än de himmelsängar jag var van vid.
- Hallå, ska du svara eller?
Jag vände försiktigt blicken mot den lurviga mannen. Han skrockade elakt när han såg hur rädd jag var.
- Varför skulle jag berätta det för dig, Alexander Gaunt? sa jag med så djärv röst jag förmådde.
Alexander skrockade igen.
- För att jag säger det! Och kalla mig inte Alexander. De flesta kallar mig "Flugan".
Sedan gick han med stora kliv mot bordet mitt i rummet.
- Föresten spelar det ingen roll vem du är, bara du kan laga mat....
Nej, tänkte jag. Det kunde jag absolut inte. Vi hade alltid haft tjänstefolk som lagade maten och städade. Det ända jag kunde var att koka te och bra smörgåsar.
- Jag....Jagkan inte laga mat, sa ja tyst.
- Vad sa du? frågade Flugan och kom närmare.
Jag kunde känna hans vidriga andedräkt mot kinden.
- Jag kan inte laga mat, sa jag högre.
- Va! Du är ju en kvinna! Du ska kunna laga mat!
Jag hoppade upp ur sängen.
- Jag är 13 år, har bott i herrgård i hela mitt liv med tjänstefolk som lagar maten. Det är inte så konstigt att jag inte kan! Föresten la jag något annat också!
Jag tog upp en ek stav ur min ficka och ritade ett mönster i luften och sa: Wingardiumle iosa (stavning)
Ljuset som stod på bordet flög upp i luften. Mannen stirrade på det ett tag. Sen sa han när jag ställt tillbaka ljuset på dess plats: Lär mig.
- Okej, sa jag. Kanske. På ett villkor, att du berättar hur jag hamnade här, vem du är och svarar på alla mina frågor.
- Okej, sa han fortfarande trollbunden av min magi.
Sa viftade han med handen och ut ur skuggorna som omgav ena delen av rummet kom det flera pojkar. Alla hade svarta kläder på sig och dystra miner i ansiktena. Jag blev lite rädd för dem.
- Här är min liga. Vi kallas Flugorna och...kidnappar, stjäl och rövar ibland.
Han log ett iskallt leende mot mig.
- Som med dig, sa han hånfullt.