Natt (PG-13)

En oneshot om Rebecca Walters, en gryffindorelev som går på Hogwarts någon gång efter Harry och gänget. Världen och miljön är ju J.K. Rowlings såklart, men Rebecca är faktiskt mitt påhitt. Likadant med Johnstone-Smith, men Samuel är påhittad av min bästa vän.


Natt. Vore det här ett fint skönlitterärt mästerverk skulle säkert månljuset sila in genom de tunna gardinerna och kasta underliga skuggor, men eftersom det inte är det, utan en helt vanlig sovsal i Gryffindortornet med tredjeårstjejer och det för tillfället dessutom är nymåne är det inte så det är. Från sängarna med röda sammetsförhängen hörs diverse olika ljud, någon snarkar, någon andas bara tungt och någon mumlar om Hogsmeade. Den enda som verkar vara vaken är en ganska liten och nätt tjej med färgat, knallrött hår och bruna ögon som för tillfället är fulla av tårar som droppar ner över kinderna.

Kärlek är inte lätt, det har hon fått lära sig nu de senaste veckorna och nu börjar hon fundera på om det här kanske är slutet mellan hon och pojkvännen på riktigt. De har varit här på skolan i nästan en månad nu, tillräckligt lång tid för att det inte ska vara sådär trevande som det är i början när man träffas efter att inte ha setts så mycket på länge. Enda gången de sågs i somras var väl den där gången hemma hos henne. Trots att det är som det är nu kan hon inte låta bli att känna sig lite lycklig när hon tänker på den dagen. Solen lyste, det var så varmt att man knappt kunde vistas ute och hon och han satt uppe på hennes rum och kysstes. Bestämde sig för att prova på hur det skulle vara att tungkyssas på riktigt och helt plötsligt satt de där med tungorna i varandras munnar, tätt omslingrade. Det var en rätt konstig känsla egentligen, blöt och ganska konstigt i allmänhet när man tänkte på att de satt med tungorna i varandras munner, men hon kände sig så fruktansvärt kär just där och då. Den känslan skulle hon gärna ha tillbaka nu. Visst är hon kär i Samuel, men det är inte samma sak längre. Trots det är hon envis och tänker att om man jobbar så kommer det att gå att ta sig igenom det och komma dit igen. Frågan är väl bara om det är vad Samuel vill. Senaste tiden har han ju umgåtts jättemycket med den där Johnstone-Smith som går året under och ärligt talat är Rebecca rädd att han helt enkelt har slutat vara kär i henne och är intresserad av den där lilla kaxiga bitchen som tror att hon är något med sin jävla stil. Okej, med tanke på att Rebecca själv har färgat håret knallrött, har börjar använda kajal till vardags och i allmänhet sticker ut lite hon med, men det är inget hon tänker på. Det hon tänker på är sättet hon ser på hennes pojkvän och hur icke okej det känns.

Hon skruvar lite på sig. Den stora vita t-shirten med pappas fotofirmas logga på som hon har och sover i åker upp på magen och hon sträcker ner en ganska blek hand för att dra ner dra ner den igen. Trots att det nyss har blivit sommar har hon inte blivit speciellt brun. Hennes pigment bara är inte så, hon är och förblir en blekfis. Hennes underbara tjejgäng som är samma knasighetsklass som henne själv skojar ofta om att hon troligtvis är en vampyr som när som helst kommer ta över skolan och omvandla alla andra så att de blir som henne själv. Den stora frågan är väl de vad de ska äta sedan. Ironiskt nog går Rebecca runt och funderar på att blir vegetarian, så att äta människor ligger väl rätt långt bort. Djur är något hon älskar, i synnerhet hästar. Hemma brukar hon vara och ta hand om Tom, den vita lilla ponny hon älskar över allt i hela världen, varje dag, men när hon är här går ju inte det. Hon saknar honom enormt och när hon nu vara totalt osökt kommer att tänka på de stora bruna ögonen inramade av ljus ögonfransar, den mjuka mulen och den lena pälsen blir gråten bara ännu värre. Både oroa sig över Samuel och sakna Tom, det blir lite för mycket. Snart kommer hon väl in i den där fasen då hon gråter över allt och tårarna rinner för bland annat ett sorgligslut på en bok hon läste för mer än ett år sedan och för att det finns barn som svälter. Det är i och för sig sorgliga saker, men allt det tillsammans blir det mest en enda stor röra. Katten Paws hoppar upp på sängen och lägger sig i fotändan. Rebecca vänder på sig så att hon kommer med huvudet i fotändan och lägger sig bredvid honom. Hon kliar den gråstrimmiga katten bakom örat och han börjar spinna. Det blir ganska kallt efter en liten stund och till sist drar hon täcket med rött överlakan över sig för att inte frysa. Hon kliar Paws och känner att det känns bättre ändå när hon har honom. Hon är inte ensam och även om hennes nattsällskap är en katt är det någon att gråta hos. Snart gör hon inte ens det längre, utan känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre och till sist somnar hon där, med handen på katten och huvudet åt fel håll en natt i september där månljuset från nymånen uppe på den mörka, stjärnbeströdda himlen fortfarande är för svagt för att kunna kasta underliga skuggor.

Jättebra!