Moon

_{Skrivet av Andras<3:}
Jag kommer att skriva denna med wera weasly
Huvudperson Damond Jackson
_________________________________________________________


Du Jag heter faktiskt Miss Black!
Inta Wera Weasly! Det var förut!!
___________________________________

Läs gärna mina FF:s Moon och Dumbeldores hemliga dotter

____________________________________


Kapitel 2: Jag träffar Taylor


- TYSTNAD!
Rektorns röst ljöd genom salen.
Allt sårl av röster och mummel tystnade genast.
- Tack så mycket.
Jag stirrade upp på Dumbeldore.
Han var högrest och hade vit skägg ända ner til bältet. Jag hade alltid tyckt att det där skägget var lite märkligt. Men själva han var ju rätt så konstig.
Första gången jag hade sett honom hade jag trott att det var ett skämt.
Fast hela mitt liv var ju ett skämt kunde man säga.
- Låt oss börja sorteringen!
Sorteringen började.
Mcgonagal kom in med en skara elever.
Hatten togs fram och det var helt tyst.
Mcgonagal läste från en lista: ”Ashley Arks!”(Slytherin) ”Marten Boone!”(Gryffindore) ”Melvine Blais!”(Gryffindore) ända ner till ”Taylor Zmith!”( Rawenclaw)
När det hela var slut (äntligen) fick man äta.
Jag, Mel och Dylan var vrål hungriga!
Vi hade bar ätit frukost och det var ju i morrse (det blev inte så mycket för min del, min lilla syrra Klara tog halva mackan) så vi hög in på fest måltiden.
Som alltid var det super gott.
När jag nogrant rensat bort allt kött från en kyckling klubba ( jag åt upp den alltså) vände jag mig till Dylan.
- Vad var det du sa om....
Jag såg att Mal och Dylan tittade kärleksfullt på varandra och jag kännde att det inte var rätt tillfälle att börja prata om Quidditch.
Jag mummlade något om toan ocg gick där ifrån.
Innan jag gick ut ur stora salen vände jag mig om och tittade bort mot Gryffindorebordet.
Det visade sig att jag hade haft rätt om att inte störa min vänner.
Mal och aDylan satt nu och kysstes.
- Vi är ju bara 12! Ni beter er som 14 år! mummlade jag för mig själv.
Jag kännde att jag faktiskt behövde gå på toa så jag styrde stegen mot toaletten.
Jag tyckte att jag lika gärna kunde ge Mal och Dylan en stund på sig att få var kära så jag gick till Toaletten på andra våningen istället för den på första.
När jag gick förbi flicktoaletten hörde jag någon som grät.
Jag trodde först att det var spöket på den toan som grät ( hon hade ryckte om sig att vara väldigt känslig) så jag struntade i det men när det blev ännu mer jämmrande och sorgset kunde jag inte hålla mig längre.
Jag öppnade dörren och gick in.
Det första jag såg var min egen spegelbild i en av speglarna.
Jag tittade in i mina egna mörkbruna ögon och såg precis det som jag visste att jag skulle se.
Jag har ännu inte berättat för er.....det är min störstat hemlighet. Inte ens Mal vet om det Inte Dylan heller.
Det tror att jag hälsar på min sjuka faster varje gång jag försvinner.
En gång i månade försvinner jag.
Vid fullmåne.
Ja, jag är en varulv.
Varulvar har något specielt i blicken. Ett ljus. Det var det jag såg när jag tittade i spegeln.
Dumbeldore hade fixat så att jag kan gå på Hogwarts.
Vid fullmåne får jag ta ett elexir ocg sedan gömma mig i ett rum som kallas vid-behov-rummet.
Hela furra året lyckadea jag dölja för min vänner vem jag var.
Men det här året visste jag inte hur det skulle gå.
Skulle jag behöva berätta?
Skulle de lämna mig då?
Jag drogs ut ur mina tankar av att gråtandet blev högre.
Jag slet loss blicken från spegeln och såg mig om i rummet efter det som förosakade snyftandet.
Min blick föll på en kropp som låg på golvet.
Troligtvis en tjej.
Hon skakade av tårar.
Jag gcik fram till henne och la handen på hennes axel.
- Ähh... varför gråter du? frågade jag trevande.
Flickan ryckte till och vände sig om.
- Va? sa hon med hes tårfylld röst.
Det jag fick se när hon vände sig om fick mig att tappa andan.
Jag stirrade ner i hennes mörka ögon.
De var väldigt vackra.
Men det som fick mig att bli så förvånad var inte hennes skönhet eller de tårstrimmiga ansiktet.
Det var ljuset i hennes ögon.
Jag hade träffat en av min egen sort.