Harry Potters liv efter striden [SV]

Jag har lagt ut en berättelse ganska lik denna på Kpwebben, men skillnaden var att den berättelsen handlade om Ginny, , denna handlar om Harry, och denna är bättre. Ni kommer inte få följa hela, när jag börjar är de redan gifta, till exempel. Men ni kommer, ja, få följa hur Harry lever som vuxen i alla fall, resten får ni läsa själva

Rating: G
Kapitel: Jag skriver det åttonde just nu.
Färdigskriven: Nix

Kapitel 1: Den lyckliga Chocken

Harry satt i köket och läste tidningen, eller kanske mer tittade på den. Han var ganska frånvarande av trötthet, eftersom han fortfarande höll på att återhämta sig från en förkylning.
”Harry... Kan du lyssna på mig en stund? Jag... Ska berätta en sak för dig.” Ginny såg nervös ut och det gick upp för Harry att han aldrig sett henne sådan på nästan nio-tio år. En förfärlig tanke dök upp i hans huvud.
”Ginny.. Du har inte träffat någon annan, va?” Harry pratade innan han tänkte, för han hörde själv hur konstigt och fånigt det lät. Ginny glodde på honom en sekund. Sedan började hon gapskratta tills hon låg dubbelvikt på golvet av skratt och Harry bara tittade förvånat på henne.
”Nej, dumsnut”, sa Ginny när hon till slut slutat skratta och rest sig upp igen. ”Det är en sak du borde gilla mer, om jag känner dig rätt.”
”I så fall, fram med det innan jag avlider av nyfikenhet!” Harry skrattade.
”Ingen bra idé. Då blir jag ledsen.” Ginny log och tog sedan ett djupt andetag. ”Harry, eh…”
”Skriv det om du inte vill säga det.” Harry sköt fram en lapp och en penna mot henne.
”Nej, det tänker jag inte”, fräste Ginny men brast sedan i skratt. ”Jaja, strunt i om det låter knäppt. Harry, jag är gravid. Vi ska få ett barn i juli.”

Innebörden i Ginnys ord kändes som ett varmt ljus i honom. Han skulle bli pappa.
”Det lät inte knäppt. Ginny…” Han kände att det rann glädjetårar nerför hans ansikte, men han brydde sig inte om att torka bort dem. ”Du menar det, va?”
”Jag skulle nog faktiskt inte våga skämta med dig om det-Om du inte märkt det så gråter du av glädje.” Hon skrattade igen. ”Jag menar allvar! Det växer ett litet, litet barn i min mage och kan du vänta runt åtta månader till så ska du få bli pappa.” Hon strålade av glädje och Harry log mot henne igen.
”Jag längtar... Ginny, det här är bara för underbart för att vara sant.”
”Berätta något jag inte vet”, sa Ginny och tog tag i honom och kysste honom som bara hon kunde, på ett underbart sätt som utstrålade all den lycka Harry kände just nu.

Till slut, efter vad som måste ha varit flera minuter, drog de sig ifrån varandra. En tanke dök upp i Harrys huvud.
”Hur vet du det förresten, Ginny? Du kan ju inte bara veta det av dig själv helt plötsligt.”
”Just det! Det glömde jag ju!” Ginny log stort och plockade upp en mörkgrön lapp från en ficka på jeansen. Harry granskade den en stund, men Ginny fick plocka upp asken också innan han förstod.
”Graviditetstest? När?” Frågade han. Ginny nickade.
”Väldigt positivt också. Minsta antydan av grön betyder gravid står det, och den här är mörkgrön, så.” Hon ryckte på axlarna. ”Din andra fråga, bara strax innan du fick veta.”
”Du kunde inte hålla dig, va?” Harry skrattade retsamt.
”Det skulle vara jobbigt att dölja det också, till exempel om jag skulle må jätteilla hela tiden.”
”Och skulle du väntat för länge med att avslöja det skulle det ha blivit svårt.” Harry flinade och Ginny räckte ut tungan åt honom men började sedan skratta hon också.
”Du är nog rätt ute. Ska vi gå ut, förresten? Jag skulle behöva lite frisk luft för att ta in det här.”
”Jag tror jag också behöver låta det sjunka in, faktiskt… Men sen, ska vi berätta för alla då? Eller ska vi vänta?”
”Varför vänta? Lika bra att de får något att glädjas åt.” Ginny skrattade och gick ut i hallen för att sätta på sig skor och jacka och Harry följde, fortfarande väldigt omtumlad men lyckligare än på länge, efter henne.

”Vart vill du gå, då?” Harry försökte hänga med i samma snabba tempo som Ginny, men det gick inte bra, för han hamnade bara efter. ”Kan du sakta ner, förresten?”
”Förlåt.” Hon stannade. ”Jag är bara glad.”
”Det är jag också, men vänta på mig istället för att springa.”
”Inga problem. Vart jag vill gå… Tja, vart vill du gå?” Hon tittade på honom.
”Åh, jag vet inte… Parken?”
”Vi skulle annars kunna gå till kyrkogården, om du vill. Eller är det för dystert?”
”Nej, inte alls.” De gick förbi huset där Harry en gång för många år sedan överlevt Lord Voldemort och stannade som alltid en stund och betraktade det, innan de fortsatte mot kyrkogården.

Trots att det var november, faktiskt december om några dagar, låg inte ett endaste snökorn på marken och novembersolen sken starkt över gravarna, och fick det att se ut som den vita marmorgraven glänste. Blommorna de satt dit för några dagar sedan såg fortfarande friska ut, men Harry gav de för säkerhets skull lite vatten medans Ginny tittade på och lät fingrarna följa de inristade bokstäverna i graven. Vad Harry kunde se av hennes ansiktsuttryck var hon väldigt inne i sina tankar, och han förstod henne. Han hade svårt att förstå, han också, även om all betydelse i orden Ginny sagt för knappt någon kvart sedan börjat sjunka in i honom.
”Harry?” Han tittade upp från graven.
”Ja?”
”Jag undrar hur jag ska göra med Holyhead Harpies.”
”Förlåt för att jag låter som Dumbledore nu, men det är väl bara du som kan ta det beslutet?”
”Om du säger det, Wannabe-Dumbledore… Så jag ska inte spela längre.”
”Wannabe-Dumbledore?” Harry brast ut i skratt och Ginny fnissade också lite motvilligt. ”Gör inte det då.”
”Tack för rådet. Då slutar jag… om ett tag, i alla fall. Eller tidigare.”
”Av ren nyfikenhet, varför skulle du sluta tidigare? Du gillar ju att spela där.”
”Tidiga tecken på graviditet är illamående, trötthet, huvudvärk… Det finns fler. Jag har läst det i alla fall.”
”Nu är det du som är Wannabe-Dumbledore.”
”Vadå, för att jag läser?”
”Du citerar boken också.” Harry skrattade och Ginny himlade med ögonen. ”Men du försöker säga att det beror på hur du mår, va?”
”Ja, exakt. Ska vi till Kråkboet nu?” Hon reste sig upp och Harry gjorde detsamma.
”Har jag rätt att bli nervös eller är det bara fånigt?”
”Det andra, fast i så fall är jag också fånig. De borde bli glada.”
”Har du tänkt på att det första barnbarnet de får är från deras äldsta son, och deras andra från deras yngsta dotter?”
”Nej. Det har jag inte. Är det jag som är för ung eller Bill som är för gammal?”
”Bill, isåfall.” Harry log stort. ”Du kommer att bli perfekt.”
”Du också.” Hon kysste honom snabbt på munnen. ”Redo för transferens?”
”Så redo det går att bli.” Harry tog hennes hand och blundade, och bara några sekunder stod de utanför det välbekanta huset. Ginny hade precis höjt handen för att knacka på dörren när den slogs upp på vid gavel och Molly Weasleys gestalt visade sig i dörren.
”Ginny! Harry!” Hon lyste upp och släppte in de i vardagsrummet.

I vardagsrummet satt redan Arthur och diskuterade något med Bill, medans Fleur satt och läste något och Victoire försökte hjälpa Molly med maten i köket. Harry slog sig ner i en fåtölj framför brasan och Ginny satte sig vid hans fötter.
”Vad gör ni två här, då? Har ni någon anledning eller ville ni bara titta in?”, Frågade Molly och hindrade i sista sekunden Victoire från att välta ut hela soppgrytan.
”Åh, vi har en anledning”, sa Ginny och skrattade. ”Men det kan vi ta senare. Det luktar ju mat här.” Hon sniffade nöjt i luften. Victoire log stort.
”Jag lagade den!”
”Med lite hjälp, kanske?” Bill flinade och kittlade sin dotter, som nu satt i hans famn.
”Nähä! Ingen alls!” Victoire skrek av skratt.
”Så du tänker ta åt dig hela äran, busunge?” Molly suckade och skakade sedan på huvudet. ”Det är mat nu i alla fall.”
”Kan du flytta dig från mina fötter då, Ginny?” Harry försökte röra på sina fötter, som var stenhårt fasthållna av Ginny, eftersom hon satt på dem. Hon räckte ut tungan åt honom.
”Ja, det kan jag.” Hon reste på sig och gick och satte sig vid matbordet.

Maten var som vanligt väldigt god, Harry kunde faktiskt aldrig påminna sig att han någon gång tyckt att Mollys mat inte varit det, men han var för nervös för att kunna njuta av den till fullo. Ginny såg också nervös ut, men hon lyckades tydligen dölja det ganska bra, för det verkade som att Harry var den enda som märkte det.

”Så, nu då”, sa Molly när alla ätit upp. ”Harry och Ginny, kan vi få höra varför ni kom nu?” Ginnys bruna ögon mötte Harrys gröna för en sekund, och hon gjorde en kort nick.
”Vi har något att berätta för er”, sa Harry och blev genast förvånad över att han lät så lugn.
”Något bra eller något dåligt?” Bill tittade nyfiket på dem.
”Det får ni bedöma själva, men enligt oss, bra.” Ginny log och tog Harrys hand. ”Det kommer att bli ett tillskott i den nya generationen Weasleys i juli.”

I en sekund var det knäpptyst i Kråkboet. Bill var den första som sade någonting.
”Det betyder alltså… Att du är gravid?” Bill såg nästan komiskt förvånad ut.
”Det är jag, ja.” Ginny log stort, och efter det kom reaktionerna på löpande band. Molly grät glädjetårar, Arthur överanvände ordet grattis och såg nästan ut att börja gråta av glädje han också, Bill skrattade och sa grattis, Fleur grattade de hon också och Victoire verkade ha förstått tillräckligt mycket för att krama om de båda.

Någon timme senare skulle Bill, Fleur och Victoire åka hem, så de transfererade sig hem de också.
”Hur gör vi med resten? Det är bara fem personer som vet hittills.” Harry hängde av sig jackan på en av krokarna i hallen och vände sig åt Ginny, som fortfarande satt och försökte få upp en envis knut på sina skosnören.
”Om du har glömt det, vilket du tydligen har gjort”, hon fnissade lite, ”så kommer Ron och Hermione imorgon. Sedan får vi skriva till Hagrid, Neville, Luna och alla andra, och alla andra Weasleys får vi väl beta av i tur och ordning.” Harry fnös.
”Ja, okej, jag hade glömt det. Kör för det. Du vet förresten att det går att trolla upp den där knuten?” Ginnys händer stannade för ett par sekunder och sedan slog hon ut med armarna i en uppgiven gest.
”Min tur att ha glömt något. Kan du hämta min trollstav?”
”Inga problem.” Harry gick in i köket för att hämta den och en halv minut senare var knuten fixad.
”Det där gick bättre”, sa Ginny och hängde upp sin jacka också. ”Vad är klockan?” Harry tittade på det gamla armbandsuret som tillhört Fabian Prewett en gång för många år sedan.
”Bara halv åtta.”
”Typiskt. Då kan man inte gå och lägga sig än.”
”Trött?”
”Ja, faktiskt.”
”Gå och lägg dig då.” Harry skrattade. ”Jag kommer om några timmar, jag är i alla fall inte trött än.”
”Om några timmar sover jag, så, Godnatt.” Hon gav honom en slängkyss och försvann uppför den vitmålade trappan.

Vid tiotiden på kvällen hade tröttheten hunnit ikapp även Harry, så han övergav boken han försökt sysselsätta sig med, ställde i den på en nästan tom hylla i bokhyllan med svarvade trämönster på sidan och gick upp till sovrummet. Ginnys drömmar verkade vara henne till belåtelse, för hon hade ett stort leende på läpparna. Hennes högerhand vilade på hennes mage, och Harry satte sin också där. Det enda han kände var Ginnys andetag, men det faktum att det fanns ett till liv därinne fick lyckan att överväldiga honom igen. Han tog på sig sin pyjamas och kröp ner i sängen så tätt bredvid henne att hans näsa låg några centimeter från hennes röda hår och han andades in den underbara blomdoft som han alltid identifierade med henne. Den ljuvliga doften och all den lycka han kände just nu fick honom att somna på en knapp minut och falla in i djup sömn.

♥ ♥ ♥

Jag dyrkar mina spåtalanger som sa att du skulle kommentera först, hahah.

Haha XD Ska du söka jobb som spådomskonstlärare efter Trelawney?

Javisst, vad trodde du
Nej, haha. Jag ska vara lärare i Defence against the dark arts! Kan du sluta spamma ner min tråd nu..?

Det ska jag också vara, vi kan vara det tillsammans
Jag spammar inte, men jag kan sluta nu XP

Kapitel 2: Något att berätta

Harry vaknade av att det kändes väldigt kallt i rummet, men han fattade inte varför innan han slog upp ögonen och insåg att fönstret var öppet och några suddiga rödtonade färger stod ungefär där. Han satte på sig glasögonen och allting blev genast mycket skarpare.
”Ginny, varför öppnar du fönstret mitt i november? Det blir iskallt.”
”Det var helt förfärligt varmt i rummet innan. Och det kan också bero på att ditt täcke har åkt av dig under natten.” Hon fnissade lite och Harry drog på sig täcket igen.
”Det kan förklara varför det var så kallt i mina drömmar.”
”Jag minns inte vad jag drömde, faktiskt.” Ginny kröp ner under täcket bredvid honom.
”Du verkade vara nöjd med det, i alla fall. Du log stort när jag kröp i säng”, skrattade Harry och slängde en blick på den röda väckarklockan, som stod på halv tio. ”När kommer Ron och Hermione, då?”
”Vid elvatiden. Ingen brådska, fast jag är rätt sugen på frukost.” Hon skrattade.
”Tillhör konstant hungrighet de här gravidsymptomen?” Harry duckade för kudden som slängdes mot hans huvud och den välte istället ner väckarklockan.
”Akta dig så jag blir inte arg. Jag vet inte om konstant hungrighet tillhör symptomen, men det gör i alla fall mer hormoner och med det mer humör.” Hon räckte ut tungan åt honom och sträckte sig efter sina kläder.

Redan fem minuter i elva ljöd ringklockan med en stark signal.
”Ron och Hermione”, sa Ginny och reste på sig för att öppna. Ron gjorde en mycket stilig entré genom att snubbla på tröskeln på väg in i köket.
”Varför har ni så höga trösklar i det där huset?” Han gned sig irriterat i pannan och satte sig på stolen mittemot Harry medans Hermione satte sig bredvid honom, på stolen mittemot Ginny.
”Det är erat hus som från början var gjort från rullstolsbundna.” Ginny ryckte på axlarna och smulade rastlöst sönder ett blomblad.
”I och för sig, ja”, sa Hermione och skrattade glatt. ”Hur är det med er?”
”Bättre än bra!” Ginny lyste upp som en sol och gav Harry en snabb blink, som fick honom att skratta till.
”Väldigt bra.”
”Hallå? Hemligheter på gång?” Rons ögon for från Harry och Ginny, varav Ginny börjat fnissa som besatt. Harry puttade till henne hårt för att få henne att sluta, vilket funkade efter tre hårda knuffar.
”Kanske det”, sa Ginny när hon äntligen slutat skratta. ”Vi kan ta det direkt om ni vill.”
”Det låter bra”, log Hermione. ”Ni verkar glada, så det kan inte vara något negativt i alla fall.”
”Det är något bra... Du eller jag?” Harry puffade till Ginny igen och hon himlade med ögonen.
”Sluta puffa till mig. Tillsammans, Jag ska hämta en sak först, bara.” Hon reste sig upp och försvann uppför trappan.
”Kan du berätta för mig, snälla?” Ron flinade brett mot Harry som skakade på huvudet.
”Ginny vet vad hon ska säga... Tror jag”, tillade han snabbt.

Ginny kom ner någon minut senare och lade snabbt förpackningen (Harry var aningens förvånad över att hon inte ens slängt själva förpackningen) med baksidan där instruktionerna stod uppåt och den gröna lappen på bordet.
”Jag låter de där två sakerna prata åt mig idag. Läs på asken först.” Hon gjorde en snabb nick mot den och både Hermione och Ron började genast läsa. Hermione verkade uppfatta budskapet på två sekunder.
”Ginny, Harry...” Hon skrattade till. ”Jag vet inte vad jag ska säga. Grattis, grattis, grattis!” Hon reste sig upp och kramade först om Ginny som fortfarande stod upp, sedan drog hon upp Harry från stolen så hon kunde krama om båda samtidigt. När hon släppt de(efter vad som kändes som en evighet) vände Harry sig till Ron, som fortfarande såg helt chockad ut.
”Grattis”, mumlade han tyst. Sedan började han skratta. ”Räknas jag som morbror nu?”
”Jag tror det.” Ginny log. ”Halv kanske? Du får vänta till juli med att räknas fullt ut.”
”Tack. Men det är bara åtta månader, va?” Ron såg ut att tänka efter.
”Ja, Ron”, fräste Hermione. ”Använd hjärnan.”
”Det gör jag nästan hela tiden! Jag vet till exempel att jag är ganska hungrig just nu...” Hermione mumlade något om att han ätit frukost för bara två timmar sedan och Harry och Ginny skrek av skratt.

De bestämde sig för att gå till Kråkboet, en promenad på ungefär fyrtiofem minuter, vilket skulle ge de gott om tid att prata. Ron var väldigt sur över att de inte tog tunnelbanan, men ingen av de hade mugglarpengar på sig, så det gick inte i alla fall.

I Kråkboet befann sig, förutom Molly och Arthur, Percy, Audrey, George och Angelina.
”Blir det överfullt om vi kommer in här, mamma?” Ropade Ron medans alla fyra försökte ta av sig skorna samtidigt utan att sätta sig på varandra. Molly Weasley tittade upp från tidningen hon läste och räknade de med ett litet skratt.
”Nej, det ska nog gå bra. Det är bara roligare när alla är här.”
”Har du berättat för alla nu”, undrade Ginny, ”eller ska vi ta de också?”
”De vet inte ett skvatt.” Arthur skrattade. ”Kör på.”
”Ska vi få veta något intressant?” George tittade intresserat på Ginny. Hon log stort.
”Lita på det! Din tur, Harry. Jag har sagt det varenda gång hittills.”
”Jag kan annars”, sa Percy och lade ifrån sig tidningen han läste. ”Bill berättade det för mig igår.”
”Varsågod.” Harry ryckte på axlarna.
”Okej... Nej. Det blir bara fel om jag ska försöka. Ni får säga det.” Percy skakade på huvudet.
”Ginny, jag kan inte säga det. Jag blir för nervös.” Harry skakade på huvudet.
”Du är väl en Gryffindor?” Hon log retsamt.
”Jo, men jag tror inte det här ingår där.”
”Struntsamma. Jag tar det. Jo...” Ginny tog ett djupt andetag. ”Eftersom jag inte har några systrar, jag kan ju säga att alla bröder till mig härinne, alltså två stycken, men i alla fall, ska bli morbröder i juli.” Hon andades ut. ”Så.”
”Grattis”, sa Percy och Audrey enstämmigt men glatt.
”Harry!” George skakade på huvudet. ”Varnade jag inte dig?” Han skrattade. ”Nåja... Grattis.”
”Tyst med dig, George”, fräste Ginny medans Harry fnös.
”Jag har inte fått en enda varning”
”Quidditchspelare, gissar jag på?” Angelina skrattade och Ginny himlade med ögonen. ”Grattis i alla fall.”
”Tack, alla som sagt grattis... Har någon skrivit till Charlie?” Ginnys ögon flög över rummet.
”Bill”, svarade Percy. ”Han sa det till mig.”
”I så fall vet hela familjen”, sa Ron med munnen full av bröd.
”Prata inte med mat i munnen”, fräste Hermione och Ginny skrattade.
”Du säger till honom hela tiden.”
”Han behöver det”, muttrade hon som svar och tog upp en tidning som hon började bläddra i.

De hälsade på Luna också, och spelade faktiskt Quidditch en stund på ängen innan de gav sig hemåt vid åttatiden på kvällen. Ron och Hermione stannade en stund och pratade och spelade trollkarlsschack, så helt ensamma blev de inte förrän runt nio på kvällen.
”Trött ikväll också?” Harry skrattade.
”Ärligt talat, inte det minsta.” Ginny ryckte på axlarna. ”Ganska ologiskt eftersom jag gjort mycket, mycket mer idag.”
”Du kanske inte har hunnit varva ner?”
”Antagligen inte. Borde jag det?”
”Du menar att det skulle vara farligt på något sätt? Det tror jag inte. Men vi borde skriva några brev, va?” Harry tänkte efter. ”Neville, Hagrid, McGonagall...”
”Hur ska man säga det till McGonagall?” Ginny skrattade. ”Jag kommer att avlida av pinsamhet.”
”Låt bli med avlidandet. Jag vill faktiskt få bli pappa i juli.”
”Ja, förlåt. Jag ska inte avlida någonting, jag lovar. Men det kommer att bli pinsamt.”
”Bättre att få det gjort.” Harry ryckte på axlarna och reste sig för att gå och hämta pergament och fjäderpennor.

Åååå... Detta är så bra ♥ Kmr det ett till kapitel snart?

BRA!!!! jag tycker attd et är lite långa kapitel det blir ju så jobbigt för mig som är 80 att läsa så länge på datan hihi XD neee eller jooo långa kapitel men det är jättebrra ändå

?

Nu om du vill


Du kan alltid läsa ett stycke, ta en paus, läsa ett stycke, ta en paus och så vidare




Kapitel 3: Graviditetsproblem
(Några veckor senare)


Harry var precis mitt i en mycket intressant Quidditchartikel i The Daily Prophet när en hög knall hördes och Hermione störtade in i köket. Harry tittade genast upp.
”Vad vill du?”
”Prata.” Hermione slog sig ner på stolen mittemot honom. ”Om Ginny. Till dig säger hon bara att hon är trött, va?”
”Ja... Än sen?” Harry rynkade pannan och Hermione log matt och skakade på huvudet med en blick som såg ut som fick honom att känna sig överbliven.
”Vi har ju samma lediga dagar i veckan, så jag kom hit för att fika lite, men hon orkade inte riktigt, så vi pratade istället. Du vet hur bra hon är på att dölja smärta?”
”Hon är bra på att underdriva den i alla fall.” Harry log lite vid minnet av hur hon ivrigt förnekade att hon hade ont när hon brutit vristen på Trolldomsministeriet, den gången de skulle rädda Sirius.
”Ja, men det är ungefär samma sak. Hur som helst... Hon behöver dig just nu, men hon vågar inte säga det. Hon mår inte särskilt bra alls. Hon mår illa hela tiden, hon har ont i huvudet, och hon är trött. Hon är inte så förtjust i att vara gravid för tillfället.” Hermione log lite.
”Varför har hon inte sagt något, då?” Harry kände sig nästan lite irriterad.
”Hon vill inte vara i vägen, du jobbar ju och så. Hon vill inte besvära dig... Skulle du kunna gå upp till henne nu, så transfererar jag mig hem?”
”Ja... Så klart…” Harry kände sig fortfarande förvirrad, men reste sig i alla fall från stolen och gick uppför trappan medans Hermione transfererade sig hem.

Harry brydde sig inte om att knacka, han gick bara in och satte sig bredvid Ginny, som såg ganska blek och matt ut, men ändå verkade ha tillräckligt med kraft kvar för att orka le åt honom, där hon låg under en filt på täcket.
”Har Hermione pratat med dig nu?”, Frågade hon tyst och Harry förvånades över hur svag hennes röst var.
”Ja...” Han nickade och strök henne försiktigt över håret. Hon verkade gilla det, för hon slöt ögonen och blundade en stund. ”Ginny, om du inte mår bra, säg till då. Annars gör du mig galen.” Han fick inget svar. Ginny gav bara ifrån sig ett lidande ljud och sprang iväg till badrummet. Väl där föll hon ner på knä framför toastolen och kräktes. Harry satt hjälplöst bredvid och höll undan hennes röda hår, utan att veta vad han skulle göra.

Runt tjugo sekunder senare verkade hon ha fått kraft nog att spola ner allt, skölja ur munnen och försiktigt luta sig mot den vita kakelväggen i badrummet. Harry torkade bort svettpärlorna ur hennes ansikte och höll om henne.
”Förlåt”, kved hon om och om igen. ”Förlåt.” Harry suckade bara.
”Ginny, om någon ska säga förlåt är det jag. För att jag inte fattade att du mådde dåligt innan Hermione sa det till mig. Du har inte mått så illa att du kräkts förut, va?” Ginny skakade på huvudet.
”Det var första gången, men det var nog inte sista heller. Det är vanligt... Men lika jobbigt för det.” För första gången på fem år såg Harry tårarna rinna nerför Ginnys ögon. Det gjorde ont i honom.
”Du skulle behöva någon slags sjukskrivning ett tag. Jag kan jobba hemma, jag vill inte lämna dig själv när du mår såhär.” Han kramade henne lite hårdare och hjälpte henne tillbaka till dubbelsängen.

Ginny somnade någon minut efter att hon lagt sig ner igen, och Harry betraktade hennes bleka ansikte medans han strök henne över håret igen. Han hade inte hunnit se ordentligt på henne på ett tag, han hade jobbat för mycket, men nu såg han att hennes ansikte såg ganska slitet ut och håret likaså. Han mindes att hon sagt att trötthet, huvudvärk och illamående var vanligt, men det hade varit på ett nonchalant sätt, som om hon inte trodde att det skulle hända henne själv. Där hade hon i alla fall haft fel, tydligen. Klockan var 19, och han hade precis börjat undra om han skulle väcka henne när hon började röra på sig.
”Har jag sovit länge?”
”En halvtimme. Men det är ingen fara. Du behövde det.” Han kysste henne snabbt på pannan. ”Ska jag hämta en huvudvärkstablett, eller något annat?” Hon nickade stilla och Harry förflyttade sig försiktigt bort från sängen och gick ner till köket.

Dagarna fortsatte i ungefär samma takt. De tillbringade den mesta tiden i sovrummet, där Harry jobbade med det han fått hem, Ginny läste ibland när hon orkade, annars sov hon ganska mycket. Huvudvärken gick att mota med huvudvärkstabletter, men de hade ingen medicin för illamående, så kräkningarna fortsatte med fyra-fem gånger per dag, till Ginnys stora missnöje. Hon kunde få i sig lite mat ibland, men mest var det vatten, och de fick förstås börja om några gånger per dag.

Harry försökte koncentrera sig på att läsa boken han skulle ha läst till nästa dag, men han lyckades inte hålla sig så koncentrerad eftersom tankarna flög iväg mest hela tiden, och det blev inte bättre när Ginny, som verkade ha aningens mer energi för dagen, försökte läsa över axeln på honom och skrattade till när han försökte puffa undan henne. Han hade inte hört henne skratta på ett tag, och att höra henne göra det igen var en stor lättnad, som ett bevis på att de skulle ta sig ur även det här.
”Är det lunch snart? Jag är hungrig.” Hon skrattade igen.
”Nu, om du vill. Du verkar må lite bättre idag?” Harry log lite mot henne och hon besvarade glatt leendet.
”Tydligen blir det bättre om man sover från åtta på kvällen till nio på morgonen.”
”Och tar tre huvudvärkstabletter trots att man inte ska överdosera dem.”
”Jaja! Tyst med dig. Blir det någon lunch?”
”Ja då. Följer du med mig ner?” Hon skakade på huvudet.
”Så mycket energi har jag nog inte än. Gå du.” Hon puffade lite på honom och Harry gick ner för att fixa någon slags lunch.

Tyvärr varade inte energin särskilt länge, för under eftermiddagen blev Ginny sämre igen och förblev så i ett par dagar till.
”Kommer det här att pågå i åtta månader till kommer jag bli galen”, muttrade hon efter en ganska jobbig förmiddag, men innan Harry ens han öppna munnen för att svara något hade hon somnat om. Han skakade på huvudet, flyttade hennes hår från ansiktet och gick ner för att hämta en bok att sysselsätta sig med.

Nästa dag blev lugnare, även om Ginny sov bort nästan hela förmiddagen. Harry åt sin lunch själv i köket, begravd i sina tankar, och ganska exakt när han ätit upp sin mat såg han hur det började falla vita flingor utanför fönstret. Han vände sig om och tittade snabbt på kalendern. Det var den 12 december idag. Han slängde en till blick på det häftiga snöfallet, överlade tanken med sig själv en stund och gick upp till sovrummet för att väcka Ginny.
”Har du någon särskild anledning för att väcka mig?”, Frågade hon med ett litet leende när Harry skakat på henne en stund. Han log tillbaka åt henne.
”Klarar du av att sätta dig upp?” Hon ryckte på axlarna.
”Jag kan försöka.” Med lite hjälp av Harry och ett fast grepp om sängramen lyckades hon få upp sig själv i sittande ställning. ”Så. Vad ska du visa mig?” Harry log stort när han såg den nyfikna glimten i hennes bruna ögon, och han gick leende fram till fönstret och drog upp rullgardinen. Ginnys mun förvandlades till ett stort O.
”Det snöar!” Hon skrattade glatt. ”Jag vill ut!” Harry höjde på ögonbrynen, men började sedan skratta.
”Ja, om du verkligen vill, så...”
”Absolut!” Hennes ansikte lystes upp av ett av de härligaste leendena Harry någonsin sett hos henne. ”Kan du hjälpa mig upp, bara?” Hon sträckte fram sin högerhand. Harry tog tag i den, och snart stod hon faktiskt upp, fortfarande glatt skrattande. ”Det känns ovant.”
”Ska jag hjälpa dig?”
”Nej, jag klarar mig.” Hon tog försiktigt några steg och snart var hon ute ur sovrummet. Harry följde förvånad men glad efter henne, och snart hade de fått på sig sina ytterkläder och var ute ur huset.

Väl ute stod de bara en stund och tittade på det vackra snöfallet och hur hela Godric's Hollow färgades vitt framför de, men sedan fick Harry plötsligt en snöboll i sidan och tittade sig febrilt omkring för att hitta vem som kastat den, innan hann fann ut att det var Ginny, som nu nästan stod dubbelvikt av skratt.
”Får jag nöja mig med dig i år? Fred och George kastade ju i alla fall tillbaka!” Ropade hon och sprang iväg över trädgården.
”Du ska få se på att kasta tillbaka!” Harry flinade och försökte träffa henne med en annan snöboll, men hon hann hoppa undan så pass mycket att snöbollen endast nuddade lite av hennes hår.
”Är jag för snabb för dig?” Hon hoppade undan för nästa snöboll, som istället träffade det lilla fönstret på det lilla badrummet på nedervåningen. Ginny betraktade det en stund, sedan vände hon sig till Harry. ”Har du börjat krascha rutor nu också?” Hon skakade på huvudet. ”Vi fixar det sedan. Reparo går ju enkelt... Hallå! Fusk, jag stod ju stilla!” Harry hade lyckats slänga en snöboll på henne medans hon betraktat skadan och hon försökte nu häftigt skaka bort snön från sina jeans.
”Skyll dig själv!” Harry skrattade glatt. ”Vi kanske borde ta oss till Diagongränden, förresten?”
”Vad är det för dag?”
”Tolfte december. Vi borde fixa julklappar till alla, eller hur?”
”Ja, verkligen. Kan vi inte snöbollskriga en liiiten stund till innan det, bara?” Hon gjorde en min som påminde lite om en hundvalp och Harry gapskrattade.
”Absolut. Här får du!” Han slängde en snöboll till efter henne och den träffade henne med nöd och näppe.