Used to hate you

Kära vänner, jag vet att det var år och dar sedan jag var aktiv här, men jag har äntligen hittat tillbaka till Harry Potter! Så här kommer en sprillans ny dramione fan fiction! Den är skriven i andra person, vilket kan anses som ganska irriterande till en början för vissa, men jag lovar, ge det en chans och ni kommer inse att det faktiskt inte är så dumt ändå (;

1. Svag

Du lutade pannan mot det svala glaset och följde lättjefullt regndropparna med blicken då de sakta ringlade sig ner för fönstret. Suddiga konturer utav London svischade förbi utanför rutan. Du kände hur ett ofrivilligt leende trängde sig på. Inte ens det tråkiga vädret kunde få dig på dåligt humör idag. Du längtade efter att se alla igen, speciellt Ron. En stöt av förväntan gick igenom dig och du slöt ögonen.

Krumben som låg tätt intill dig i sätet lyfte slött på huvudet. Han mjauade och drog sig mot ditt ben. Du log och kliade honom tankspritt bakom örat. Krumben spann högt till svar och du slappnade av till det välbekanta ljudet. Ett år hade passerat. Du suckade; du var mer än redo att återvända.

"Hur har du det där bak, raring?" frågade din mamma och kastade en blick på dig genom backspegeln. "Vi är strax framme vid stationen."

"Bara bra," sade du och såg ut genom bilfönstret igen, fokuserade blicken på den allt mer välbekanta miljön. Du kände igen dig nu; byggnaderna, gatorna, svärmen av mugglare som aldrig såg sitt slut. Du satte dig rakare i sätet och började trumma otåligt med fingrarna mot låret.

Ni svängde in på en tom parkeringsplats och just som din mamma stängde av motorn, kastade du dig ut ur bilen. Krumben hoppade till av den plötsliga rörelsen, men lade sig snabbt tillrätta igen och somnade om.

Mrs Granger skrattade lätt och klev ur bilen, samtidigt som hon höll sig för sin växande mage. Det var något du skulle sakna; att se din lillebror växa i mammans mage, finnas där för henne när hon behövde någon som hjälpte till och vara där vid förlossningen.

Du snurrade runt och gick runt bilen, till bagageluckan. Regnet öste ner omkring dig då du började lyfta ut dina koffertar, under tiden som din mamma gick för att hämta en vagn. Du hejdade dig vid Krumbens bur. Plötsligt var du inte så säker på att du ville ta med honom.

Du hörde hjulen från vagnen närma sig och började vända dig om. "Du, mamma?"

Plötsligt hörde du en välbekant röst, men det var inte Mrs Grangers. "Hermione!"

Det tog dig några sekunder att registrera rösten, men när de sekunderna passerat, sprang du mot pojken i full fart.

"Ron!"

Ni möttes vid hans vagn. Han slog sina starka armar runt dig och höll dig i en tajt kram. Du virade dina armar om hans midja och flätade samman dina fingrar vid ryggslutet. Sentimentalt andades du in hans doft och begravde ditt ansikte i hans nacke. Ron drog sig undan efter en stund, men höll dig fortfarande nära.

"Jag har saknat dig," viskade han och kupade ditt ansikte i sina händer, lät ögonen vandra över det, ta in varenda detalj. Du var precis som han mindes dig.

Du rodnade och såg bort för en sekund, för att sedan göra det samma. Du älskade hur hans röda hår lockade sig en aning i topparna och de barnsliga fräknarna på hans näsa och kinder. Du älskade när hans mun kröktes i det där sneda leendet som alltid tycktes smitta av sig på dig. Inte förrän nu gick det upp för dig hur mycket du faktiskt saknat honom.

"Jag har saknat dig med", sade du, högt den här gången. Han drog dig närmre, så att era näsor nuddade vid varandra. Du gav honom ett litet leende och din blick föll till hans läppar.

Just då hörde du din mammas röst. Hon lät mer förvirrad än chockad. "Hermione?"

På rekordtid hade Ron släppt taget om dig och föst dig ifrån sig.

"Mamma!" utbrast du med ängslig röst samtidigt som du körde händerna i byxfickorna. Rons öron blev röda och han vände ner blicken. Mrs Grangers blick vandrade från den ena till den andra i vad som kändes som en evighet.

När hon äntligen tog till orda igen var hennes ögon fixerade på Ron. "Älskling, jag tror inte att du presenterat mig för din... vän."

Det var ganska uppenbart nu att du inte så lite som hade nämnt Ron för henne under året som gått, och du ångrade det genast. Du kunde nästan ta på spänningen i luften, och det höll på att göra dig galen.

"Mamma, det här är min... er... pojkvän, Ronald Weasley."

"Ah", sade din mamma. Från uttrycket på hennes ansikte att döma, var du ute på djupt vatten.

"Ron, det här är min mamma." Du vred huvudet mot Ron, som sköt dig en mordisk blick. Om bara blickar kunde döda... Du ryckte ursäktande på axlarna, vad mer kunde du göra? Från uttrycket på Rons ansikte att döma, var du nu ute på ännu djupare vatten och du kunde nästan känna hur ditt syre tog slut.

Ron tog ett steg framåt och sträckte fram sin hand mot din mamma.

"God dag, Mrs Granger. Trevligt att träffas."

Din mammas blick föll till hans framsträckta hand. "Trevligt att träffa dig med, Ronald", sade hon tillslut och fattade hans hand, ögonbrynen djupt fårade. Du kände igen uttrycket i hennes ansikte. Hon lät handen falla till sidan, men vek inte ner blicken för en sekund. Du kunde se hur Rons ören blev rödare för var sekund som gick.

"Okej mamma!" utbrast du, samtidigt som du slängde upp kofferten på vagnen som stod parkerad bredvid henne. Sedan sträckte du dig efter Ron och tog hans hand i din, flätade samman era fingrar. "Kan vi gå in nu, innan vi blir dyngsura?"

Din mamma nickade och hennes stora ögon fann era sammanflätade händer. Du himlade med ögonen och släppte taget om Ron, för att sedan ta tag i vagnen och börja gå uppåt den välbekanta byggnaden. Ron följde efter med sin egen vagn. Din mamma skulle precis stänga bagageluckan när hon ropade efter dig.

"Gumman? Ska du inte ta med dig Krumben?" Du stannade och vände dig om. Ron stannade en bit framför dig.

"Nej, mamma, jag tror inte det," erkände du. Du kände dig en aning skuldmedveten, du hade ju trots allt tjatat en hel sommar om att få ett husdjur. Din blick drogs till din mammas höggravida mage.

Hon lade märke till din oroliga blick och gick bort till dig. "Åh Hermione, oroa dig inte över mig. Bara för att jag ska få ett barn betyder inte det att jag och din far inte kan ta hand om din katt åt dig. Okej?" Hon klappade sin mage lätt och log.

"Okej. Tack, mamma." Du gav henne en hejdå-kyss på kinden, men hon var inte redo att låta dig gå riktigt än.

"Hermione... Innan du går skulle jag vilja prata med dig. Om din pojkvän."

Du var inte förvånad. "Ron. Hans namn är Ron, mamma."

"Ja, Ron."

Du vred på huvudet och såg bort mot Ron, som förstod och gick före dig in på stationen.

"Hermione, gumman, jag vet inte vad jag ska tro om den här killen... Jag har ingen aning om vem han är och han var väldigt framåt med dig på parkeringen innan..."

"Han är min pojkvän, mamma," svarade du otåligt och sneglade på din klocka. "Jag måste gå, annars missar jag tåget . Lita på mig, Ron är en bra kille."

"Okej. Jag litar på dig. Bara... bara lova mig att du inte gör något dumt. Med honom, eller med någon annan kille för den delen." Du himlade med ögonen och sträckte dig efter hennes arm.

"Jag skulle inte oroa mig för det om jag vore du, mamma."

"Okej," sade din mamma och fattade din vagn. "Låt mig nu hjälpa dig in med dina saker så kommer du till perrongen snabbare. Det vore inte så bra om du missade Hogwarts Expressen ditt sista år."

Du andades ut och log tacksamt. "Tack."

Ni skyndade er in på stationen, förbi alla mugglar-plattformer tills ni nådde spärren mellan plattform 9 och 10. Du log saligt för dig själv när du tänkte på hur nära du var ditt andra hem nu. Men leendet falnade snabbt sekunden du hörde honom. Och såg honom.

"Är det inte smutsskallen Granger och hennes... kan det vara hennes... mamma?" Bortsett från att ha mörknat en aning under året som gått, kunde du fortfarande känna igen den där rösten var som helst, när som helst. Draco Malfoy stod vid sin vagn, full med dyra koffertar.

Du sneglade på din mamma ur ögonvrån; hennes ögon var runda som golfbollar och fixerade på den blonda pojken. Du hade i hemlighet hoppats att hon inte hört hans kommentar.

Du vred huvudet mot Draco; med en blick redo att mörda, men så fort du gjort det, släcktes elden i dina ögon fortare än den uppstått. Om Draco sett bra ut innan, var det inget jämfört hur han såg ut nu. Hans silkes skjorta och svarta byxor satt stramt över hans vältränade kropp. Hans hår, precis som han, var längre och nästan lika ljust som hans hud; en silver-vit nyans som såg ut att glittra i kontrast till hans silvergrå ögon.

Du skakade envist på huvudet och mötte Dracos blick. Ett hånfullt och nedlåtande leende bredde ut sig över hans läppar; han måste ha lagt märke till ditt mållösa ansiktsuttryck. Du lyckades ge honom en arg blick.

"Vem är den där pojken?" väste din mamma med rösten full av fasa.

Du vände ryggen åt Draco. "Hans namn är Draco Malfoy. Han är född idiot, bara ignorera honom."

Din mamma bara gapade till svar.

"Snälla?"

Efter en stund nickade hon. "Du måste gå igenom nu, älskling..." sade hon samtidigt som hon sneglade på Draco som stod bakom dig. Du gav henne en kram och hon kysste din panna. "Gör mig stolt."

"Det ska jag, mamma."

"Hejdå, Hermione." Hon log åt dig och backade vagnen så att du kunde springa mot spärren, precis som du gjort i sex år nu. Du insåg nu att detta var sista gången och kände ett sting av nostalgi.

"Och raring?" Du vred på huvudet med händerna på styret. "Gör mig en tjänst och håll dig borta från den där pojken," sade Mrs Granger och såg på Draco, som hade riktat sin uppmärksamhet till Pansy Parkinson, sin flickvän. Du var inte förvånad över att se dem tillsammans igen. Ena dagen var de ett par och andra inte och så höll det på, och just nu grovhånglade de helt öppet. Du himlade med ögonen och såg tillbaka till din mamma.

"Oroa dig inte, mamma," svarade du. "Jag skulle inte gå nära honom om han så vore självaste tandfén själv." Hon nickade och förstod av ditt tonfall att döma att du hatade honom. Vilket var sant, för oavsett hur snygg han blivit den senaste tiden, så hatade du honom.

"Hejdå!" sade du för sista gången och vinkade till din mamma. Malfoy fick du ta itu med senare. Och utan att se tillbaka igen, sprang du mot spärren.

Det var med en enorm suck av lättnad du passerade spärren. Du såg dig omkring på perrongen och kände hur dina mungipor pekade uppåt. Det röda ångloket spydde ut rök över perrong nio och trekvart som om inget hade hänt. Elever i alla åldrar tog farväl av sina nära och kära. Allt fortsatte precis som vanligt. Ettor började, sjuor slutade. Alla blev ett år äldre.

Ångloket visslade och du visste utav erfarenhet att du hade fem minuter på dig. Du satte av mot tåget samtidigt som du vred på huvudet till höger och vänster och sköt vagnen framför dig. Du visste att Ron väntade på dig någonstans i närheten.

Plötsligt stack någon ut en hand och tog tag i din arm. Du snurrade runt och ditt ansikte sken upp.

"Ron!" Du slängde dig om hans hals och omfamnade honom i en snabb kram. "Förlåt, jag vet att jag borde ha berättat för henne om oss. Jag känner mig hemsk, förlåt--"

"Hermione!" utbrast han. Du andades in i ett försök att hämta andan. Ron strök ömt bort en hårtest från din panna och skrockade lätt.

"Vad?" undrade du. Han virade armarna runt din midja och drog dig närmre sig.

"Kan du bara vara tyst i två sekunder så att jag får kyssa dig?" sade han envist. Han log, men du visste att han var seriös. Du kände hur du rodnade och du log.

"Okej, men sen måste vi gå annars missar vi t--"

Han avbröt dig då han omfamnade dina läppar i en mjuk, men ändå hungrig kyss. Till en början försökte du protestera en aning, men han var orubblig. Du gav upp och släppte taget om tid och rum. Rons kyssar var alltid lika varma och tröstande. Likt att krypa upp intill en varm brasa när man var frusen. Fastän du skulle inte kalla dem särskilt passionerade. Bildligt talat, verkade han alltid hungrigare än du.

"Ron..." mumlade du mot hans läppar.

Ron släppte taget om dig och log ner mot dig. "Jag vet, jag vet," sade han och fattade din hand.

"Tänk så finns det inga lediga kupéer kvar?" sade du oroligt, då ni klev på tåget och han ledde dig genom första vagnen.

Han kramade din hand och himlade med ögonen. "Harry och jag har redan fixat en kupé, jag gick bara ut för att leta reda på dig."

"Du är inte arg på mig va?" frågade du försiktigt.

"Nah, det är lugnt."

"Ron, om du föredrar att vara arg på mig så förstår jag helt och hållet. Du har all rätt i världen till att vara arg. Det var fel av mig att--"

Han avbröt dig igen, hans tonfall seriöst. "Hermione. Jag är inte arg på dig. Det är okej."

"Lovar du?"

Ron suckade och stannade vid en av de många skjut-dörrarna. "Jag lovar," sade han och öppnade dörren till kupén, varefter han gick in och drog dig med sig. Du kunde känna hur tåget började rulla och stapplade en aning in i kupén.

"Harry!" utbrast du när du såg hans välbekanta ansikte och Harry ställde sig genast upp för att omfamna dig. Du lade märke till så mycket annorlunda med honom; liksom med Draco. Harry var längre nu; nästan tjugo centimeter längre än dig. Hans hår var fortfarande en enda röra, men hans ansiktsdrag var mer markerade. Hans gröna ögon lös från bakom glasögonen. Och han hade till och med fått stubb; du hade lagt märke till det när era kinder nuddades vid kramen. Du var imponerad. Han var Harry, med samma ärr i pannan, bara... snyggare... mognare. Draco hade blivit anmärkningsvärt mycket snyggare, och så hade Harry. Var Ron den ända som såg likadan ut som för ett år sedan?

Du fårade dina ögonbryn och släppte taget om Harry varefter du sjönk ner bredvid Ron i det soffliknanade sätet. Harry satte sig i soffan mittemot. Ron lade en arm om dina axlar samtidigt som du satte ner din väska bredvid dig. Du korsade armarna över bröstet, djupt försjunken i tankar. Du kunde höra hur Harry och Ron började prata med varandra. Du var säkert inkluderad i konversationen, men du kände inte för att prata för tillfället. Du var för perplex.

Nu kunde du höra hans röst igen, men den här gången trodde du att du hallucinerade.

"Pansy... du vet vad jag tycker om det där..." Hans röst var silkeslen och förförisk, nästan för perfekt för att vara verklig.

Kanske höll du på att bli galen. Då såg du honom. Han passerade er kupé och till och med genom glaset var det som om han strålade. Du vek ner blicken så att du inte skulle bli tagen på bar gärning stirrandes igen. Du kunde inte låta bli att fråga dig själv varför du stirrade överhuvudtaget.

Dracos röst tonade bort då han försvann längre ner i tåget.
Du kunde inte fatta att du kollat i Dracos riktning utan att känna det minsta lilla avsky. Som om han inte behandlat dig som smuts sedan så länge du kunde minnas - till och med idag, och inför din mamma till råga på allt.

"Hermione?" Du såg en hand röra sig fram och tillbaka framför ditt ansikte. Du vred på huvudet. "Är du okej?" undrade Ron.

Du nickade och harklade dig.

"Du koncentrerade dig så mycket att vi trodde att du skulle sprängas," sade Ron med ett roat leende.

Harry skrattade och du försökte tvinga fram ett leende medan du masserade ditt huvud.

"Önskas något från vagnen?" Den tjocka kvinnan stannade sin vagn utanför eran skjutdörr och log snällt mot er. Du log mot det välbekanta ansiktet.

Precis i tid, tänkte du. "En flaska vatten, tack," sade du genast.

Hon räckte dig en stor flaska som du tacksamt tog emot. Du tryckte den mot din panna samtidigt som du gav henne några siklar. När du slöt ögonen kunde du känna hur huvudvärken sakta rann av dig.

"En pumpa pastej och en kittel kaka, tack," sade Harry artigt.

Harry betalade för sig och tillslut vände sig kvinnan mot Ron, som otåligt väntade på sin tur. Du iakttog honom ur ögonvrån då han nästan hoppade upp ur sätet likt en femåring på julafton.

"Tre chocklad grodor och två pumpa pastejer," beställde han, samtidigt som hans ögon flög fram och tillbaka över vagnen i jakt på mer sötsaker. "Och... ehm, en Bertie Botts Böner i alla smaker, en kittel kaka och tre lakritsstavar. Tack."

"Ronald!" utbrast du och slog upp ögonen. "Du kommer få en sockerchock av allt det där godiset!"

Ron betalade häxan, som satte av mot nästa kupé, och vände sig mot dig, samtidigt som han klädde av en chocklad groda.

"Äh, sluta oroa dig för mig, Hermione," sade han med munnen full av chocklad. Du fnös och såg bort.

"Är du okej?" frågade han igen medan han tuggade på sin groda och drog dig intill sig.

"Du är en motbjudande gris," sade du sanningsenligt och såg äcklad på när han svalde den onödigt stora tuggan. Du skruvade av korken på vattenflaskan och tog en stor klunk.

"Seriöst, Hermione, hur är det med dig? Du verkar... lite borta," sade han sedan.

"Jag har bara lite ont i huvudet. Nu när jag kommer och tänka på det har jag inte druckit på hela dagen, för mycket packande," svarade du och tog ännu en stor klunk utav vattnet, varefter du skruvade på korken igen och förde tillbaka den till din panna.

Harry log från mittemot dig och tog en stor bit av sin kittelkaka. "Eller så är det från allt det där tänkandet," sade han grötigt.

Du suckade och såg äcklat på honom. "Inte du också!"

Ron och Harry bröt ut i skratt. Det hade varje fall inte förbättrats mellan dem. De var fortfarande pojkar, om så mentalt. Du skakade på huvudet och suckade igen.

Din pojkvän vände sig mot dig. "Du får se upp, Hermione, för mycket tänkande är inte hälsosamt för dig."

Harry och Ron skrattade ännu mer.

"Ha ha, väldigt kul, Ronald." Du himlade med ögonen och slog till honom lite lätt på axeln.

"Ouch!" utbrast han och tog sig dramatiskt för axeln. Plötsligt tog han tag om dina armar och puttade ner dig i sätet, dina armar säkrade över ditt huvud. Du skrek till i chock och försökte slingra dig ur hans grepp. Han skrattade bara åt dina försök att ta dig fri.

"Ron! Släpp mig!"

I dina försök fick du plötsligt loss en arm och puttade ner Ron från sätet, vilket resulterade i att ni båda föll till golvet med ett brak. Era huvuden var nästan utanför skjutdörren då du landade ovanpå honom.

"Aj," grymtade Ron.

Du sträckte dig efter din byxficka och innan han hunnit reagera hade du staven riktad mot hans hals. Ron slutade röra sig under dig och nederlag spred sig över hans ansikte.

"Tvinga mig inte att använda den här," sade du varnande samtidigt som ett ofrivilligt leende trängde sig på. Du var bara några centimeter från hans ansikte och kunde känna sockret på hans andedräkt.

"Jag tror att du just förlorade, Ron," sade Harry roat. "Bara ge upp nu innan hon skadar dig."

Ron log snett och virade armarna om din rygg.

"Rör. Dig. Inte," sade du och försökte låta seriös. Du gjorde ett försök att gå av honom, men han höll dig kvar i ett tajtare grepp.

"Jo snälla, gör det. Det låter som en lysande idé och när ni ändå håller på, ta och skaffa ett jävla rum."

Du blev still i dina försök att ta dig loss och lyfte på huvudet en aning. Du såg hans skor. De var precis intill ditt huvud och du kunde se din spegelbild i det skinande lädret. Sakta lyfte du på huvudet tills du mötte hans blick. Hans mun var neddragen i en äcklad min.

Då såg du Harry resa sig ur ögonvrån och plötsligt hade du skakat av dig Rons armar och kommit på fötter så att du nu stod ansikte mot ansikte med Draco. Han var till och med vackrare på nära håll, lade du snabbt märke till. Du lät staven vila vid din sida men var redo att duellera idioten vilken sekund som helst. Ron kom på fötter igen och ställde sig framför dig.

"Jag är säker på att din äckliga blodsförrädar-mamma inte hade uppskattat att du knullade offentligt Vesslan," sade Draco vänd till dig, flinandes.

Dina fingrar tog ett fastare grepp om skaftet på din stav samtidigt som du tänkte ut vilken förtrollning som skulle skada honom som mest utan att få dig relegerad.

"Håll käften, Malfoy," sade Ron varnande. Harry tog ett steg framåt så att han stod precis framför dig. De två av dem täckte nu nästan hela dig, men du kunde fortfarande känna Dracos intensiva blick på dig då han fortsatte.

"Jag lade märke till att hon var gravid," spottade han fram. "Är det en flicka eller pojke? Inte för att det spelar någon roll egentligen, smutsskalle som smutsskalle."

"Käften Malfoy!" skrek du åt honom samtidigt som du trängde dig förbi Ron, som tappade balansen och föll ner i sätet på de kvarblivna pastejerna.

"Sade jag något fel?" Draco lade en hand på bröstet och låtsades se förfärad ut.

"Du är den mest vedervärdiga, motbjudande, hemska person jag någonsin mött!" skrek du åt honom samtidigt som du lyfte din stav och pekade den mot hans bröst. Arga tårar stack bakom ögonlocken och hotade med att tränga fram. Han ryggade inte tillbaka, inte ens för en millimeter, men han lade märke till hur nära gråten du var. Kanske såg du hans ansikte mjukna en aning, kanske var du bara galen. Du blinkade ursinnigt i vägran att låta tårarna lämna dina ögon.

Plötsligt yttrade sig Harry. Han tog tag i armen som var vid din sida. "Kom igen, Hermione, han är inte värd det." Harry gav din rygg en lätt klapp och sköt Draco en mordisk blick. Det sista du behövde just nu var att bli relegerad innan du ens hunnit komma till Hogwarts. Ilskan rann sakta av dig och du sänkte sakta din stav.

"Hur blir det, Granger? Vad tänker du göra? Slå till mig som den smutsskallen du är?" provocerade Draco.

Du pressade ihop dina käkar och knöt din fria hand så hårt att knogarna vitnade. "Nej, jag tänker inte göra någonting." Du vände dig om för att sätta dig bredvid Ron igen, som plockade pastej-paket från sina byxor. Han öppnade en utav de tillplattade paketen och tog en tugga.

Du skulle just till att sätta dig ner när du hörde Draco dra in ett djupt andetag, uppenbarligen så att han kunde provocera dig ännu mer.

"Jag visste väl att du inte var mer än en svag smutsskalle," sade han lågt, dock tillräckligt högt för att du skulle lyssna. Draco var obeveklig!

Temperaturen i din kropp sköt i höjden då ilskan flammade upp inom dig likt en eld. "Nu får det vara nog!" skrek du samtidigt som du snurrade runt och rusade mot Draco. Du hade fångat honom på sängen och på hans ansiktsuttryck att döma trodde han att du skulle förhäxa honom, men trollstaven hade du slängt ifrån dig på vägen över till honom. Du puttade in honom i väggen tvärsöver korridoren med ett fast grepp om hans silkesskjorta. Du var endast centimeter från hans gudalika ansikte.

"Jag är inte svag!" väste du med en så stark röst du kunde uppbåda. I fjärran hörde du Harry och Ron säga något till dig, men det var ohörbart i dina öron och du ville slå till dig själv när en arg tår letade sig ner för din kind.

Dracos röst blev väldigt len. "Om du nu inte är svag..." Han pausade och lyfte sin hand till ditt ansikte och strök bort tåren med ett av sina långa fingrar. "...varför gråter du då?" Avslutade han och visade dig vätan på hans pekfinger. Som om han behövde bevis.

Han iakttog din reaktion med omsorgsfulla ögon. Oförmögen att ge honom ett svar på sin fråga stirrade du på honom med stora bruna ögon. Hans ansiktsuttryck var olikt något annat du någonsin sett förut. Du kunde inte läsa det. Det var så... vänligt. Så olikt honom. Du kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Han flyttade sig sakta närmre dig tills att era näsor nästan nuddades. Närheten gjorde dig yr. Han fortsatte att stirra på dig med genomborrande ögon. Ännu en tår rullade ner för din kind och Draco fångade upp den med sin tumme.

"Varför gör du såhär mot mig?" viskade du trött. Du kunde inte ens försöka vara arg längre. Draco jävlades med dina tankar och förvirringen var överväldigande. Du kunde lätt ha backat undan. Det var ju du som höll i honom. Trots detta, kunde du inte backa undan. Det var det sista du ville göra just då. Du var ganska säker på att du bara för någon minut sedan önskat att skada honom svårt; vad hade hänt med den idén? Hans svala, mint-andedräkt kittlade ditt ansikte och det distraherade dig. Och han visste om det. Du var ganska säker på att du såg hans läppar vridas uppåt i ett nästan leende.

Du hörde en tjej ropa från längre ner i gången. "Draco? Var är du?"

"DRACO!" Hörde du tjejen utbrista. Det var så gällt att det gjorde ont i dina öron. Du förflyttade dig genast en meter ifrån honom och såg snabbt åt Harry och Rons håll; de stirrade båda som förstummade på dig. Du såg tillbaka till Draco; hans ansikte hade blivit helt förändrat. Det var stramare nu, argare. Gamla goda Draco. Hans fattning var sansad och han förde långsamt handen genom det blonda håret. Sedan rättade han till sin skjorta och slätade ut skrynklorna. Draco inte så lite som såg åt ditt håll igen. Kanske hade du bara hallucinerat de senaste minuterna?

"Ja, Pansy?" Hans röst var sammetslen.

"HUR VÅGAR DU!" Hon rusade upp till Draco. Hennes ögon var vilda av ursinne från under luggen. Hon höjde ena handen för att slå till honom och Draco fattade nonchalant hennes vrist.

"Hur vågar jag, vad?" frågade han oskuldsfullt.

"HÅNGLA MED GRANGER! HUR VÅGAR DU HÅNGLA MED GRANGER!" Skrek hon ursinnigt.

Draco rynkade pannan med en äcklad uppsyn. "Jag kysste inte den där smutsskallen!" utbrast han.

Där. Han gjorde det igen. Ditt hjärta sjönk i bröstet på dig, sårad utav hans kommentar. Du visste att du hade hallucinerat det hela ändå.

Ron hoppade plötsligt upp efter att ha vaknat ur sin trans och drog dig till sig. "Kysste du honom!?" Du vände dig mot honom samtidigt som du hörde Pansy skrika en rad svordomar åt Draco bakom dig.

"Nej det gjorde jag inte!" försvarade du dig. Han gav dig en skeptisk blick och du himlade med ögonen. "Tro vad du vill men jag kysste inte Malfoy." Av någon obegriplig anledning tog det emot att säga det. Du vände dig om igen och fick genast svar på varför Pansy plötsligt slutat skrika.

Draco kysste Pansy hårt på munnen samtidigt som han höll henne i ett fast grepp runt midjan. Du stirrade på dem i misstro. Pansy försökte till en början putta undan honom, men lät honom sedan kyssa henne. Han var inte det minsta passionerad när han kysste henne utan pressade bara läpparna mot hennes. Efter en lång minut, släppte Draco taget om hennes läppar och nästan puttade henne ifrån sig. Han torkade sin mun med baksidan av handen och stormade sedan ner för gången.

"Åh Drayyyyco!" sade Pansy förföriskt och skuttade efter honom. Inte en ända gång såg han tillbaka på dig, eller Pansy för den delen. Du följde hans varenda steg tills de båda var ur sikte.

Draco Malfoy och Pansy Parkinson hade den största hatkärlek relationen du någonsin skådat. De hade varit tillsammans så länge du kunde minnas, och de bråkade alltid. De var båda så dramatiska; det kändes alltid som om du var med i en såpopera i deras närvaro.

Plötsligt kände du dig illamående. "Vad i helvete var det som hände precis?" Du vände dig om och damp ner bredvid Ron, fortfarande i chock. "Varför gjorde han sådär?"

Ron svalde ner det sista utav sin lakritsstav. "Gjorde vad?"

"Varför kysste han henne... sådär?"

Ron ryckte på axlarna. "Han gör alltid så." Du höjde på ögonbrynen.

Harry satt sig ner i sitt säte igen. "Ja. Har du aldrig sett honom göra sådär förut?"

Du skakade på huvudet.

"Han kysser henne för att få tyst på henne," sade Ron tvärt. "Han gör det hela tiden."

"Jaha."

"Varje gång de bråkar, kysser han henne bara tills hon inte längre är förbannad på honom. Han vill inte ha något att göra med hennes drama. Det händer hela tiden," påpekade Harry.

Du nickade. Vad var det för sorts förhållande? Ett som aldrig hade några konflikter, endast för att de inte ville ta itu med dem? Det verkade inte rätt enligt dig.

"Det är hans sätt att stå ut med all skit den där tjejen ger honom," sade Harry sanningsenligt. Pansy var galen, dramatisk och irriterande. Varför skulle Draco vilja stå ut med det?

"Han är bara tillsammans med henne så att han kan knulla henne varje natt," sade Ron som om han läst dina tankar och tog en tugga utav sin andra lakritstrav. Han var helt klart väldigt bra på att vara uppriktig. Du gav honom en äcklad blick.

"Ew, Ron. Var du tvungen att säga det? Hur vet du ens att det är sant?" gnällde du.

"Vaddå då? Det är ju sanningen!" sade han och såg på dig med stora ögon. "Och en kille bara vet. Jag är säker på att det är därför."

"Japp," instämde Harry.

"Varför skulle de annars vara tillsammans? Det är inte som om att de är det perfekta paret
precis..."

"Usch," sade du förfärat.

"Det är så killar fungerar," sade Ron sakligt.

Du gav honom en ogillande blick. "Är det så du fungerar?" frågade du nyfiket. Dina ögon smalnade då du såg på honom. Frågan var flyktigt ställd, men ni visste alla tre att du varit fullt seriös när du ställt den.

Harry skrattade från mittemot er.

"Nej," svarade Ron snabbt.

"Humph," mumlade du och vände bort huvudet samtidigt som du flyttade dig längre ifrån honom.

"Vaddå?" undrade han.

"Inget," sade du halvhjärtat. Du behövde få lite andrum från killar tills vidare. Du hade haft mer än tillräckligt av dem redan och det var bara runt middagstid. Du suckade.

"Är du sur?"

"Kanske det," svarade du kort och vägrade möta hans blick.

"Hur skulle det va om jag kysste dig tills att du förlåter mig för vad du nu är arg på mig för?"

Du såg inte åt hans håll. Ur ögonvrån såg du hur Harry såg bort. Du tänkte inte mer på det. "Väldigt kul, Ronald," svarade du i en monoton röst. Han släppte ämnet.

Du kände Harrys ögon på dig. Han såg på dig med ett egendomligt uttryck men vände bort blicken innan du hann tyda det.

Du såg bort du med, hjärnan på högvarv. Ditt hjärta slog snabbare vid tanken av hur nära Dracos ansikte varit ditt, hur hans uttryck nästan varit fridfullt. Hur du hade känt fyrverkerier när han rört vid din kind, två gånger till och med. Du slängde en blick på Ron som hade inlett en konversation med Harry. Tvivlet som spred sig i din kropp när du såg på honom fick dig genast att känna dig skuldmedveten. Och vad hade den där blicken Harry gett dig tidigare betytt? Du ansträngde dig för att försöka minnas hur han hade sett ut, men ditt minne var omöjligt att läsa. Allt du kunde minnas var hans egendomliga gröna ögon. Du försökte skaka av dig tankarna och såg bort från Harry och Ron, ut genom fönstret på landskapet som svischade förbi utanför.

Du drog upp benen mot magen och lutade huvudet mot glaset medan tåget rusade förbi skogar och dalar. Regnet fortsatte att ösa ner.

Det var en annurlunda upplevelse! Särskillt att du skriver utifrån andra person (eller var det det?), men I like it

Bra!

meer , den var jätte bra ^^ ''bevakar''

Jag verkligen hatar Dramione, men den här var faktiskt riktigt intressant, och trovärdig. Skriv mer!

this

Bra skriv mer snälla!!!!!!!

det var ovanligt i börjar att du skrev som "du" andra person.
Bra, skriv mer. Bevakar.

bra men konstiegt med "DU" hela tiden.
ps vilken årskurs går dem i?

_______________________________________

mycket mod... GRYYYYFIINDOOOR

Ja, det var ovanligt med 'du-form', men skriv mer verkligen, det var super! :3