PRS Kkaebsong & JustAFriend

Du. Det var så den meningen slutade innan hufflepuffaren somnat. Jösses vad snabbt det där gått, han hade bokstavligen glidit iväg mitt i en mening. Fast Zhìyuan hade inte någonting att klaga över överhuvudtaget, där han låg med den jämnåriges armar slingrade omkring sig. Han hade utan problem kunnat stanna i den positionen för resten av livet, men till en början fick väl till slutet av natten räcka. Så få timmar kunde inte vara till solen reste sig bortom horisonten, och de skulle troligen få ligga och sussa så länge de ville. Det ville säga så länge madam Pomfrey inte ville någon av dem något särskilt, vilket hon troligen skulle göra. Max huvud hade fått sig en rejäl smäll, så hela den lilla situationen skulle hon väl kasta sig fullständigt över imorgon. Och Zhìyuan själv? Där var det väl mest ett samtal med rektorn som väntade, på ont och gott. Troligen skulle det sluta med hej då Hogwarts och tjena Kina.
Slytherinaren låg där i vad som kändes som timmar och funderade över det hela - vad som skulle hända om han blev skickad till Lei i Kina, hur illa skadat Max huvud blivit. Det var ett jävla surr där inne, det var i alla fall ett som var säkert. Men som tur var lyckades han ändå somna tillslut, med nosen begravd i Max mjuka lockar och ögonlocken hårt slutna. Fy fan vad utmattad han var. Tröttheten hade äntligen hunnit ikapp honom och det var tur det. Sömn var en ganska viktig del av livet, plus att det fick dagarna att gå.

Max slocknade, hur nu det gått till. I vanliga fall kunde han spendera sömnlösa nätter vankandes av och an. Det brukade åtminstone ta lite tid, men nej, tydligen inte denna natt. Även om han somnade och sov ett tag så varade det inte alltför många timmar. Nepp, efter en av de vanliga, eldfyllda mardrömmarna for han upp kallsvettig. På vägen upp dunkade huvudet i Zhìyuans som vilat så fridfullt där bland lockarna. Det där med att ligga still, tja sådana tankar fanns inte där i mitten av natten och därmed förde det plötsliga uppvaknandet med sig en våg av illamående och kort därefter fann den lille hufflepuffaren sig själv hulkandes över sängkanten. Aj. Och stackars Zhìyuans sömn och käke. Ja, det var faktiskt det som bekymrade Max mest just då. Kär? Pffft.

Allting var så lugnt och fridfullt där i drömmarnas land, andetagen djupa och kroppen alldeles slö. Nåja, åtminstone tills Max for rakt upp ur sängen och knockade Zhìyuans käke, som genast började bulta något alldeles förskräckligt. Sammanstötningen var så pass kraftig att han inte kunde undgå att släppa ut ett litet pip, för att därefter börja gnälla högljutt. Vilken barnrumpa.
Det tog även en stund för honom att inse att den jämnårige precis spytt igen och lukten som slog emot honom, tja, den var inte trevlig. Förut hade det åtminstone varit upptorkat och madam Pomfrey hade troligen desinficerat området. Sjuttonåringen slog med ens tassarna över nosen och försökte låta bli att dra in luft genom näsborrarna. Fast det var väl ändå ett ganska drygt beteende? Hufflepuffaren kunde ju inte hjälpa det hela och behövde stöd, inte någonting annat. Och när han väl insåg detta, satte Zhìyuan sig upp och makade sig närmare den andre. Det är okej, allting kommer bli okej.

Att Zhìyuan började gnälla intill hjälpte definitivt inte. Trots darrningarna i hela kroppen och skräcken, lyckades Max dock(betydligt långsammare än innan) sträcka sig och få tag i trollstaven, som vilat på sängbordet. Därefter mumlade han ”renskrubba” och kort därpå var golvet så gott som skinande rent. Max hade ju dock inte i närheten av ett så bra luktsinne som den lite pälsigare av dem hade. Därmed var väl inte det något som hufflepuffaren hade någon rätt att avgöra.
När det var gjort lade han försiktigt tillbaka staven där han hittat den och kröp sedan ihop i en liten boll. Dumma dumma drömmar. Just i den stunden önskade han definitivt att det där med skiftningen hade gått att kontrollera. Fluff var mysigt, men allt blev på ett annat sätt. När en var trött, kallsvettig och allmänt ångestfylld, var det betydligt svårare att läsa av och kommunicera med ett (typ) djur. Att salen var i princip kolsvart hjälpte inte ett dugg.

Usch, nu började skuldkänslorna välla över inom Zhìyuan. Det första Max hade gjort efter att han spytt var att plocka upp trollstaven och göra rent golvet, för att därefter rullat ihop sig till en liten, kompakt boll. Utan att säga någonting, utan att ens så mycket som försöka söka tröst hos sjuttonåringen bredvid. Återigen började han hata sig själv för att han var som han var, trots att det inte hjälpte ett dugg med situationen. Kroppen mådde förvisso bättre såhär för stunden, men allt annat kändes helt plötsligt bara skit.
Försiktigt krånglade Zhìyuan sig närmare den jämnårige, placerade sig snett över honom så att de blanka ögonen kunde studera det kallsvettiga ansiktet. Mardrömmar, svett och illamående, allt på samma gång. Kunde det bli mycket värre än så?

Varför gick det inte bara att vänja sig? Antalet nätter som eldfyllda drömmar hemsökt honom var ju på god väg upp mot fyrsiffrigt. Någon gång borde väl kroppen förstå att det inte var på riktigt, eller? Men nej, tydligen inte. Max började vagga fram och tillbaka. Usch och fy, illamåendet hjälpte inte ett dugg. Inget hjälpte. Inte svetten, som fick honom att känna sig som världens äckligaste. Inte rädslan och obehaget, som ville få honom att fly från allt. Inte Zhìyuan, som...eller jo, slytherinaren hjälpte faktiskt. Speciellt när han kom närmre. Inte för att Max såg speciellt mycket, men den andre var hur som helst en trygghet(även om han kanske inte alltid borde vara det).
Efter att osäkert blickat upp mot den andre, sträckte han ut armarna och försökte dra den andre till sig. Försiktigt, men även aningen desperat.
"Det var bara en dröm, va?", viskade han in mot Zhìyuans tjocka päls.

Om det inte varit en dröm hade de väl ändå flytt för sina liv? För Zhìyuan misstänkte starkt att drömmen handlat om elden som den andres bröder strukit med i. Och hade det då varit på riktigt hade väl ändå röken kittlat obehagligt i näsborrarna, det hade varit svårt att andas och varmt så in i helvete. Nu tyckte sjuttonåringen förvisso att det var jävligt varmt i alla fall, men ändå. Någon rök fanns det inte och andas kunde han göra. Däremot kanske inte Max uppfattade det hela på det sättet. Paniken hade väl trålat in honom i sitt starka grepp och vägrade släppa taget. Det måste varit så jävla hemskt, speciellt att tvingats återuppleva det hela gång på gång.
Slytherinaren skakade slutligen på huvudet och betraktade den jämnårige genom mörkret. Bara en dröm upprepade han sig för sig själv och började lämna små pussar över Max lockar. Bara en mardröm, ingenting mer.

Kanske var det korkat och dumt att ens ställa den frågan, men allt kändes alltid så verkligt. Att han ens kunnat fokusera på att få bort spyan var rätt så otroligt. Fast det var väl lite det som var grejen med. Just fokuset. Att ha något annat att fokusera på. Visserligen fanns Zhìyuan där bredvid och det hjälpte. Men bortsett från det så var Max fast med sina egna tankar och känslor och då blev allt mycket värre. När annat hände runtomkring lades ofta energin på att ha ångest kring det andra istället. Rätt så komplicerat egentligen.
Trots att den jämnårige uppenbarligen inte kunde prata, så förstod Max ändå. Inte för att det var sådär jätteavancerat, men han hade absolut blivit betydligt bättre på det bara sedan den första gången för ett par dagar sedan. Det hade bara varit en dröm.
"Okej", viskade han till svar och kröp ännu närmre värmen och tryggheten. Skulle han sova nu? Jo, det var väl trots allt mitt i natten? För tidigt för att gå upp i alla fall.

Det kändes extremt ruttet att Max mådde så pass dåligt. Kallsvetten klibbade mot den svarta pälsen och skakandet fick typ hela Zhìyuan att vibrera. Skulle mardrömmarna alltid finnas kvar? Aldrig försvinna? Fy fan vilket öde.
Sjuttonåringen rullade ihop sig ytterligare, drog in svansen och upp bakbenen så mycket det gick. Sedan låg han där och glodde på den jämnårige, utan att kunna hindra sig själv ens en sekund. Trots mardrömmarna, svetten och allt det där andra var den andre perfekt - vacker, godhjärtad, snäll.
Huvudet föll lätt på sniskan och snart hade han tryckt upp nosen i Max ansikte, för att därefter vila pannan mot den andres. Ögonen var fortfarande sådär kusligt vidöppna, men ja..det gick ju inte att sluta. Stirrandet fortsatte helt enkelt och snart började även de där små pussarna igen. Klängig much? Om det blev för jobbigt fick väl hufflepuffaren trycka bort honom.

Det var kanske bra att Max inte såg speciellt mycket i mörkret. Annars hade nog Zhìyuans blick inte varit den mest lugnande. Oavsett vad så var den ju i alla fall kärleksfull. Fylld med omtanke och kanske även en gnutta oro. Att se någon en älskade må dåligt var ju aldrig kul. Det var faktiskt något som Max visste mycket om. Bara dagarna med Zhìyuan hade varit smärtsamma, sett till det åtminstone.
Max ögonlock blev tyngre och tyngre, trots stressen från drömmen. Men med den andre intill kändes allt mer okej. Pussarna fick honom visserligen att vakna till an aning, men de var väl också vilsamma på sitt sätt. Dock blev det lite väl mycket vargnos efter en stund, så då fångade Max upp det fluffiga huvudet och lämnade en puss på nosen innan han löst kramade om halsen med armarna. Inte strypgrepp, såklart, utan mer en kram med huvudet nu vilandes på huvudkudden igen.
"Du jagar bort drömmarna om de kommer igen, va?", mumlade han tyst och slöt sömnigt ögonlocken.