PRS Kkaebsong & JustAFriend

Käre mister Huang Zhìyuan, du är verkligen så taktlös en människa kan vara. Ljuset ringde i öronen på sjuttonåringen och rösterna därinne blev bara mer och mer högljudda. Sedan hjälpte det ju inte att madam Pomfrey kom inklivandes just i den stunden. Vilken härlig syn hon möttes av - en avsvimmad Maximilian Fig som låg på golvet i en trasslig hög och sedan den mest klumpiga personen på hela jordklotet precis bredvid den andre. Den längre av dem snyftade fortfarande och hade gömt ansiktet i händerna som skakade värre än någonsin.
”Me Fig!” Utbrast skolsystern lätt panikartat och göed ner bredvid hufflepuffaren för att lägga en hand på pannan och den andra vid halsen på honom. Jo, han levde. Phew.
”Förlåt..förlåt”, snyftade Zhìyuan gång på gång, samtidigt som klorna rev och slet i huden över ansiktet. Allt skulle bli så mycket bättre om han bara försvann. Det var så det kändes, helt hopplöst. Den sista droppen var fälld. Punkt.

Hmm, hur lång tid var han egentligen avsvimmad? Mja, det där var ju lite svårt för Max att veta då han ju varit just...tja, avsvimmad. Mer en ett par minuter var det då definitivt inte. Snarare sekunder, men tillräckligt lång tid för att madam Pomfrey hunnit bädda ner den avsvimmade i sängen närmast de två trassliga ungdomshögarna. Mjukt underlag, det var nog bra.
När Max slog upp ögonlocken möttes han av skolsysterns ansikte och något kallt i pannan. Troligtvis blöta trasor av något slag. Hon var verkligen skicklig. Och snabb. Hur hann hon ens med allt det där på...max tre minuter? Aja, det orkade han inte fundera på mer just då. Bakhuvudet dunkade och det dvävade runt nog med tankar i huvudet. Vart var Zhìyuan? Även om nacken gjorde lite väl ont att vrida på så hörde Max åtminstone att den jämnårige var i närheten. Om det var snyftanden, andetag eller något annat läte, gick dock inte att urskilja.

Det var nog ingen skola i hela världen, inkluderat mugglarskolor, som hade än bättre skolsyster än Hogwarts. För madam Pomfrey var verkligen snabbare än vinden i många olika slags situationer. Inom loppet av några sekunder hade hon släpat in Zhìyuan på sitt kontor och både stängt och låst dörren om honom. Nu satt han alltså där, alldeles ifrån sig av oro och ren, skär rädsla. Ett flertal gånger försökte han till och med ramma ner dörren, men insåg rätt snart att det inte var ett alternativ. Den var bordus och vägrade röra sig ur fläcken. Inte ens en liten spricka blev det. Då fanns det bara en sak kvar att göra då - sätta igång och tjuta som en stucken gris med nosen i vädret. Brutna revben? Ta det lite lugnt va? Äh, sådant var inte viktigt, det var nämligen ganska klart för Zhìyuan att han råkat göra illa Max. Annars hade skolsköterskan inte agerat som hon gjort.
”Nej, nej, nej”, utbrast hon när hufflepuffaren började röra sig. ”Ligg stilla för allt i världen”, fortsatte hon lågmält och slängde iväg en lätt ängslig blick mot kontorsdörren. Skulle den gå sönder trots allt?
”Jag tror inte att någon större skada är skedd, men du borde försöka hålla nacken stilla tills vidare”, mumlade hon och bytte ut den våga trasan som låg över elevens panna.

Åh, skulle han bli sängliggandes nu? Suck. Det var väl aldrig så att en ville slå huvudet i ett stengolv, men det här var verkligen ett extra dåligt läge. Allt Max ville fokusera på var ju Zhìyuan. Om det nu inte var någon större skada skedd, varför behövde han då ligga stilla? Jo, visst gjorde det ont men ughhh. Förutom att han ville ha ut slytherinaren ur kontoret, så gjorde huvudet ruskigt ont och ett...illamående växte fort fram. Väldigt fort. Fan.
Jupp, ett par sekunder senare satt han upp trots skolsysterns invändningar. Kort därefter kom det lilla som hufflepuffaren fått i sig, upp. På golvet. Splash. Åh, vilken mysig dag.

Någon spydde och med tanke på att det bara var madam Pomfrey och Max som befann sig i salen intill, kunde Zhìyuan snabbt dra slutsatsen att det var hufflepuffaren som tömt magsäcken. Detta var någonting som drev sjuttonåringen till vansinne och några steg utöver det. Han ville inte sitta inlåst på något dumt kontor när Max satt fast därute och mådde skit. Däremot bestämde han sig för att minska lite på de där tjutande lätena, pressa ett av öronen mot dörren och tjuvlyssna på vad som sades därute,
Madam Pomfrey verkade redan vara i fullsatt med att rengöra golvet efter den lilla olyckan. När hon därefter var färdig med det lät det som om hon började rota igenom en låda någonstans längre bort i rummet. Vad höll hon på med?
”Jag tror att den där smällen kanske tog hårdare än vi trodde”, mumlade hon och övergick till att bädda ner den jämnårige under täcket. ”Och det är just därför du ska ligga still och ta det lugnt medan jag..medan jag illa fall försöker hämta det jag behöver inne på kontoret, utan att släppa ut boven som sitter inlåst.” Boven? Vadå? Det hade ju för guds skull varit ett misstag!

Max skämdes. Kräks var ju äckligt i sig, men att dessutom spy framför någon kändes fel på alla sätt och vis. Inte för att det var kul någon annan gång, men ja. Medans hufflepuffaren gömde sig under täcket, städade skolsystern upp röran på golvet. Hon gjorde ingen stor sak av det. Kroppsvätska som kroppsvätska liksom. Det hade inte gått och stoppa, och det var ingens fel. Han ville försvinna oavsett. Illamående sög. Mycket värre än feber eller huvudvärk. Det var bara obehagligt. Och äckligt.
Nu låg han i alla fall ner, vilket väl var positivt. Fast ingenting alls kändes positivt egentligen. Varför skulle Zhìyuan sitta inlåst på kontoret? Om det var någon gång som Max behövde mental support, så var det väl ändå nu(äh, han behövde det hela tiden)? Så som svar på Pomfreys pray bara mumlade han något ohörbart. Ugh.

Även om nu madam Pomfrey talat lågmält och hållit en låg ton, kunde Zhìyuan klart och rysligt urskilja orden. Därmed visste han i god tid att hon tänkte öppna dörren och därmed att han kunde smita ut. Hon skulle inte direkt kunna hindra honom och om hon så försökte tänkte han göra någonting dumt - ramma ner henne. Jo, han gillade skolsystern väldigt mycket och hon var nog mer av en modersfigur än sjuttonåringens egen moder, men ändå. Max var viktigast och så skulle det väl förmodligen alltid vara. Det hade redan hunnit komma till den där punkten där slytherinaren lätt offrat sitt liv för den jämnårige, utan att blinka.
En liten glipa öppnade sig slutligen och det mörka kontoret flödade med ljus i jämförelse hur med det varit innan. Zhìyuan tänkte inte igenom saken två gånger, utan tog chansen och rusade ut genom dörren. Varje steg smärtade, men äsch då. Allt han kunde tänka på var ändå Max, som låg ner i en av sängarna och såg sådär lagom pigg ut. Fan. Hade han verkligen varit orsaken?
Stegen stannade långsamt av och han stannade till en bra bit från sängen, med ögonen flackande mellan golvet och hufflepuffaren. Kanske han var ett oönskat sällskap?

Det var inte helt oväntat att slytherinaren kom utspringandes i samma sekund som skolsystern öppnade dörren. Långt ifrån oväntat, rättare sagt. Det där med att vara instängd och ifrån Max, var ju någon den jämnårige tydligt visat hur han kände inför. Dessutom var det inte rättvist på något plan, då det ju inte hade varit meningen att göra illa Max. Alltså huvudet gjorde ju ont och så. Kanske någon liten hjärnskakning. Men så pass allvarligt, nä, det var det minsann inte.
Lite osäkert kikade de gröna ögonen fram bakom täcket. Han blickade på Zhìyuan, som inte verkade vilja komma nära. Eller tja, han såg osäker ut. Åh, hade de hamnat i den situationen igen? Då båda skämdes över något eller var rädda att göra fel. Suck.
"Kan du komma upp och lägga dig hos mig?", frågade han tyst och drog undan täcket en aning, för att visa att den andre var mer än välkommen upp. Nu räckte inte den lilla platsen på långa vägar, men det var väl mest en gest liksom. Om fluffberget skulle hoppa ut, då var det ju bara att flytta på sig mer. "Men jag förstår om du inte vill med spyan och det..."

Spyan? Den var ju upptorkas för en evighet sedan och var också den absolut sista av Zhìyuans problem. Lukten satt ju delvis kvar och kittlade inte direkt härligt i sjuttonåringens känsliga näsborrar, men Max var fortfarande Max och Max doftade bäst av allt och alla. Ingen diskussion om den saken, för började någon så mycket som halvt ifrågasätta det där skulle slytherinaren flyta rakt upp i taket och krossa det. Bokstavligen. Inte en levande, eller död för den sakens skull, själ fick någonsin säga något ont om hans knasiga besatthet av Maximilian Fig. Sinnesrubbad? Förmodligen lite extra nu när hjärnan var extra mosig och världen alldeles för vibrerande. Det var inte alltid kul att kunna känna alla dofter och lukter, höra vart minsta lilla knyst och så vidare.
Efter en stunds betänkande, fnös Zhìyuan och ruskade på huvudet. Som sagt, spyan var verkligen inget problem. Med lätta, tveksamma, steg slöt han distansen mellan sig själv och sängen. Väl framme vid sitt mål, satte han sig först på golvet, men insåg snabbt att det inte kändes rätt. Nej, det kändes alldeles förskräckligt och ja..han var helt enkelt tvungen att hoppa upp i sängen, så försiktigt det bara gick. Och så kröp han givetvis ner raka vägen under täcket och stack slutligen upp nosen rakt i hufflepuffarens ansikte. Försiktigt och varsamt, men fortfarande förfärligt klumpig.

Tydligen var inte den delen något problem. Max hade verkligen förstått om den varit det, då det väl luktade förfärligt för någon med känslig nos. Men det var ju bara bra om så inte var fallet. Det var ju trots allt upptorkat och så. Efter att ha satt sig på golvet en snabbis, verkade slytherinaren bestämt sig för att gå med på Max förslag. Även om det definitivt inte var det smidigaste han sett, så syntes det ändå att Zhìyuan försökte sitt bästa. Försökte vara försiktig. Och tur var väl det. För bara den lilla rörelse som den nytillkomna gropen i madrassen skapat, fick huvudet att värka. Fast det gick ju att ignorera. Eller åtminstone föröka skifta fokus. Typ till det stora fluffberget där intill. Försiktigt slingrade hufflepuffaren de taniga armarna kring den andre och flyttade huvudet ett snäpp närmre Zhìyuan. Aj.
Hur mycket kunde ens klockan tänkas vara? Tja, kväll var det väl. Av den trötta hjärnan att döma, så var det hyfsat sent. Fast skulle madam Pomfrey bli arg om han somnade innan hon konstaterat vad som hänt det stackars huvudet? För sånt kunde ju bli farligt. Och han var ju både yr och illamående trots den liggande positionen. Äsch då. "Jag tror jag somnar nu, du...", mumlade han innan han halvt om halvt försvann iväg i medvetandet. Usch, vad fort det där kunde gå.