PRS botillia1 & Lupple

Noah log brett och såg glatt på sin mamma och åt av det hon gav honom. Theodor såg på dem med ett leende.
- klart han är perfekt, han har ju dig till mamma sa han med ett kärleksfullt leende.

Amelia blev nästintill förtrollad av sin underbare son och skrattade mjukt av hennes älskling ord.
"Och dig till pappa." Viskade hon leendes och vände blicken mot honom innan hon vände tillbaka den mot Noah.
Gav honom lite mer av maten tills han verkade ha tröttnat på mat och mest satt och bara tittade omkring sig.

Theodor log svagt och såg på sin son som såg sig runt på de människor där fanns och även ut över havet, hela tiden med ett nyfiket leende på läpparna.
- herregud vad han bara växer sa Theodor tyst.

Amelia såg på honom en lång stund för att sedan kolla mot Theo.
Hon åt upp det sista på tallriken, det hade verkligen varit utsökt.
" Jag vet." Viskade hon lite sorgset och suckade tyst.
" Vi får verkligen försöka ta tillvara på varje minut." Viskade hon och kramade hans lilla hand.

Han nickade sakta och bet sig i läppen.
- jag har faktiskt fixat en sak till som överraskning sa han med ett litet leende och tog Amelias hand i sin och lekte med hennes fingrar.

Amelia vände blicken från Noah till Theodor, och hennes nyfikenhet lyste i ögonen.
Hon bet sig förväntansfullt i läppen och kramade hans hand.
" Okej berätta- vad är det?" Frågade hon ivrigt och lutade sig lite över bordet.
Som om det skulle hjälpa henne att hitta överraskningen, som om han gömt den vid sig eller något.

Han skrattade svagt och reste sig upp och lyfte upp Noah i Famnen.
- det är inte så långt härifrån så du får lugnt komma med och jag kommer inte avslöja hemligheten sa han.

Hon såg honom resa sig upp och försökte så graciöst hon kunde resa sig upp men hennes iver var för stor så hon nästan snubblade när hon skulle resa sig upp.
Hon återfick fattningen och sträckte på sig, harklade sig lite och började gå.
" Jag kan gå lugnt." Viskade hon och försökte verkligen bete sig moget och inte som nått barn som skulle få uppleva sin första jul.
Hon tog Noahs vagn och såg på sin älskling.
" Hur långt bort?" Frågade hon och kunde knappt maskera sin iver.
"Åh snälla, bara en ledtråd." Bad hon.

Han skrattade svagt och började gå längst strandpromenaden.
- det är något Noah ska prova på för första gången sa han med ett leende och gick mot en stor grind in till något som man inte kunde se eftersom där var plank för.

Hon följde lyckligt efter honom, när de nådde sanden så stannade hon upp och tog av sig sina klackskor för att sedan följa honom med ett stort leende på läpparna.
"Noah? Åh spännande. "Tjöt hon och smekte Noah över ryggen.
Såg på grinden och stannade upp.
"Älskling. Vi är redo." Viskade hon och höll Noahs hand mjukt.
"Visst är vi lilleman?" Viskade hon lyckligt och pussade honom mjukt på kinden. Hennes son.