Not what I wanted [PRS]

Medvetandet må ha glidit undan, men av någon jävla anledning dansade alla miljontals tankar fortfarande kvar bakom pannbenet. Zihao kunde inte tolka dem eller liknande, bara acceptera att de var där. Det var lite som att vandra genom en tjock dimma faktiskt, någonting han varken uppskattade eller skydde. Sjuttonåringen rullade runt under täckena och började gnaga på en av kanterna, återigen tillbaka till sitt gamla beteende. Under ganska många månader hade det där löst sig, men tydligen var det aldrig menat att vara för evigt.
Samtidigt flackade Yaosus blick mellan de två yngre bröderna, vandrade från lilla bleka Weimin till den snarkande jättebebisen. Den yngsta av de tre började däremot kvickna till. Det var inte något positivt, absolut inte. Smärtan skulle säkert vara överväldigande. Nittonåringen greppade tag om en av de mindre hönderna medan blicken vände sig mot Joshua istället.
”Är ni okej?” Frågade den äldsta av de tre Huaze bröderna, med ögonen fyllda till bredden av oro. ”Hur är det med Hayley och bebisen?” Undrade han nervöst därefter och började bita sig själv i underläppen. Han hade inte sett varken henne eller Isaac sedan de anlänt till tältet.

Isaac försökte verkligen trösta Hayley, trots att han insåg att detta förmodligen var nästintill omöjligt för tillfället. En av händerna strök över ryggen på henne och han avlägsnade sig sedan en liten stund, bara för att slänga täcket över axlarna på henne.
”Jag har inte tänkt ut någonting överhuvudtaget”, började han försiktigt och blinkade bort tårarna. ”Jag menar..jag visste inte ens att hon existerade förrän idag, så jag har inte haft speciellt mycket tid att smälta det”, fortsatte han tyst och sneglade mot skynket. Var de andra okej? Med tanke på att det inte var jättemycket tumult utanför verkade det som det. Kanske han kunde övertyga Zihao att värma upp den sextonåriga flickan? Den jämnårige kamraten var ju trots allt lite som en kamin med all värme han utstrålade.
”Fryser du? Vill du att jag ska hämta någon av de andra?” Undrade sjuttonåringen tvekande och började skruva lätt på sig. ”Zihao skulle nog kunna värma upp dig..eller Yaosu? Nu är bara en av dem ett levande värmeelement, men men.” Han kikade på Hayley, diskret.

Under tystnad börjar Joshua att stryka över en smärtstillande kräm över den ihoptäckta såren, som ligger mycket bättre till vid det här laget. Förhoppningsvis kommer krämen att hjälpa en del, han har trots allt fått den av Madam Pomfrey efter alla blåmärken och sår som dykt upp över kroppen under tiden på Hogwarts. Weimin börjar återfå färgen i ansiktet, medan Samuel vakar över den mellersta Huaze brodern. Ifall vilandet går åt ett mer farligt håll, ja då är han redo och fångar upp det. När han ägnat tid åt varje litet sår, och känner att han gjort det han kunnat, glider han tillbaka till Zihao istället. Fjortonåringen hade varit i mer kritiskt tillstånd, men uppenbarligen är inte den andre riktigt på tipptopp heller, och behöver helt klart sjukvård. Joshua är långt ifrån den bästa, men han kan en hel del lyckligtvis. Alldeles insjunken i sitt egna arbete och vård av pojkvännen tar det en stund för honom att inse vad det är Yaosu frågar om. Och det tar än längre stund för honom att kunna svara på det. Jösses.. han vill verkligen inte prata om det, det är något som Hayley själv bör bestämma om, bestämma när hon ska berätta det eller låta någon av dem se henne. Sextonåringen har redan gråtit floder, och för honom är det långt ifrån lika svårt som för hans bästa vän. Trevandes kikar han upp mot nittonåringen, innan han begraver blicken på såren istället. Åh kom igen, vad i helskotta ska han svara på det?
”Jag tror du får prata med Hayley om det..”

Faktumet att Hayley inte berättat för den sjuttonåriga slytherineleven slår än en gång hårt mot bröstkorgen. Han har bara fått veta om den lilla flickan i några timmar, och sedan fått se henne dö. Det är verkligen hennes fel, och det får hela kroppen att sjunka ännu mer. Det blir svårt att andas, som att hon kanske snart börjar hyperventilera, ajdå. Kanske det är kroppen som börjar komma ikapp hennes mentalitet.
”Förlåt att jag inte berättade innan.. jag borde verkligen ha försökt göra det flera gånger,” viskar hon knappt hörbart. Hon har nog aldrig gråtit så mycket, och nu är det kanske så att hon inte gråter särskilt ofta, men ändå. Det är väldigt många tårar. Armarna klamrar sig förstrött fast hos Isaac och gömmer ansiktet i en av axlarna på honom. Så kall, förstörd. Ögonlocken slogs upp så fort öronen nafsade upp Yaosus namn, och därefter börjar kroppen darra extra mycket. Herrejösses.
”Egentligen vill jag inte träffa någon.. men,” där och då klarar varken hjärnan eller huvudet av det, hon vet inte vad hon ska göra, hur hon ska kunna överleva eller vilket val hon bör göra.

Joshuas svar fick färgen att rinna av från nittonåringens ansikte. Hade allting varit okej med den sextonåriga flickan hade han inte sagt sådär, ingen tvekan om saken. En klump började sakta men säkert bildas i halsen på Yaosu som snart var tvungen att harkla sig. Vad skulle han svara på det där? Blicken flackade nervöst och han tog ett djupt andetag innan de svarta ögonen återigen fäste sig på broderns pojkvän.
”Okej”, mumlade han och gnagde sig själv febrilt i underläppen. Någonting hade hänt Hayley, så mycket visste han med säkerhet. Fan, han borde inte ha lämnat henne, men å andra sidan skulle Weimin säkert vara död om han inte sett efter honom. Hursomhelst hade han inga planer på att försöka få ut några mer ledtrådar ur Joshua, det fick vänta.
Färgen i ansiktet började så sakteliga återvända men snart försvann den genast igen. Zihaos ansikte hade försvunnit ner under täcket och en väldans massa underliga ljud och rörelser förekom, typ morrande läten vilket på sätt och vis var ganska typiskt för sjuttonåringen. Stackarn, den mörbultade kroppen orkade väl inte med längre.
”Låt honom sova..jag tror inte att det är någon fara”, började Yaosu och kliade sig själv frånvarande i nacken. Han trodde att det inte var någon fara, men vem kunde veta det egentligen? Några sekunder senare dunsade högen med täcken och fluff ner på golvet och ett litet ynkligt läte rymde klumpedunsen.

Fan. Fan, fan, fan[i]. Zihao försökte desperat slingra sig loss från alla täcken och filtar, någonting som inte slutade speciellt bra. Istället lyckades han på något sätt trassla in sig ännu mer och i slutändan var allt som syntes huvudet och svansen. En burrito med andra ord.
”Var du tvungen?” Frågade Yaosu som genast började försöka knyta upp virrvarret av tyg.
[i]Ja, tydligen, knorrade slytherinaren tillbaka och började återigen streta emot mot fångenskapen.
”Väldigt vackert..”, konstaterade den äldre av de två och rynkade på ögonbrynen. Nej, han förstod naturligtvis inte ett endaste ord av vad sjuttonåringen ville ha fram. Det var ju totalt omöjligt för alla som inte var Joshua Lewis. Han lyckades snart frigöra det bångstyriga monstret och hasade sig snabbt bakåt när denne fick för sig att ruska på sig. Päls överallt.
”Du kunde inte ha gjort det där utomhus?” Muttrade nittonåringen och himlade halvt irriterat med ögonen. Han älskade självfallet båda sina bröder, men ibland gick de honom verkligen på nerverna.
”Varför grälar ni för?” Rösten var svag och allmänt liten. Den kom bortifrån soffan där Weimin befann sig. Ögonlocken som förut varit slutna hade öppnats och ögonen var stora och vattniga som alltid.
”Åh, Weimin!” Utbrast Yaosu och skyndade fram till fjortonåringen. ”Fan, jag trodde att du skulle dö”, fortsatte han med en darrning på rösten och plockade upp en av de svala händerna.
”Det trodde jag med men..du och Samuel var där, eller hur? Tack..” Huvudet föll tillbaka mot kuddarna och blicken gled över rummet. ”Är alla andra okej? Pappa och Ms Lewis..?”

”Det är inte ditt fel Hayley”, skyndade sig Isaac att påpeka. ”Inte alls”, fortsatte han lugnande och fortsatte att stryka med fingrarna över ryggen på den ett år yngre flickan. Han hade alltid sett henne som stenhård och obrytbar, därför var det så jävla konstigt att se henne så nerslagen. Det var hemskt, hemskt och så förfärligt fel.
”Du är så kall och jag kan inte..jag är också kall”, började sjuttonåringen efter en stunds tystnad och fortsatte med sina lugnande rörelser. ”Vi kanske borde..åh, jag vet inte ens.” Han suckade och blickade ner mot det lilla knytet igen, precis lika förundrad som han varit första gången han lagt ögonen på henne. Förvisso var det inte särskilt länge sedan, men det kändes som om det alltid skulle varit så - att han aldrig skulle kunna vänja sig vid en sådan skönhet.
”Förresten..Bella betyder vacker på latin och hon är verkligen vacker så..vad tycker du om det namnet?” Frågan kom från ingenstans och fick kroppen att börja skaka, kanske av känslor eller kyla, han kunde inte skilja på dem längre.

Uppenbarligen har Joshuas svar inte riktigt lugnat ner den fyra år äldre killen, färgen i ansiktet rinner liksom bort på en millisekund.. tänk vad som kommer kunna hända med Yaosu när han väl ser den lilla flickan så bruten, förstörd. Den yngre kniper ihop läpparna i en linje, håller sig från att säga någonting annat. Efter att nästan ha förlorat sin lillebror kan han inte direkt må bra av att veta att Hayley förlorat en hemsk mängd med blod.
”Jag tror inte att du borde skifta så mycket mer Zihao,” påpekar den yngre och stryker försiktigt fingret över den lurviga hjässan. Nu hade han inte fått tillräckligt mycket tid till revbenen som han själv önskat, me tillräckligt för att faran är borta. Precis som för Weimin. Det gläder honom verkligen att den yngsta Huaze brodern vaknat upp, att både han och Samuel kunnat göra tillräckligt för att minska smärtan och fått såren att läka än lite till. Däremot försvinner den där lättnaden så fort modern kommer på tal. Åh vad det svider till i Joshuas bröstkorg. Modern har verkligen ingenting med trollkarlsvärlden att göra, men ändå kommer dödsätarna att tortera henne likt aldrig förr om de får händerna på henne.
”Vi har inte hört något från dem,” berättar Samuel med en grimas. Förhoppningsvis har Mr Huaze fått tag på henne innan de där ruttna mördarna, men de har verkligen ingen aning.

Det är visst hennes fel, Hayleys dumma hjärna kan verkligen inte få fram något annat. Hon borde ha berättar för Isaac tidigare, hon borde ha varit mer försiktig, mer beskyddande. Tårarna som får ögonen att förlora synen försvinner långsamt, torkar längs med de rosiga, men ändå bleka ansiktet. Ögonen dunkar av utmattning, kroppen fryser likt förbaskat och det spelar ingen roll hur mycket hon än klamrar sig fast vid Isaac, kylan når henne fortfarande. Men det förtjänar hon, att frysa ihjäl skulle nog vara en rättvis dom.
”Det kanske finns filtar någonstans.. eller pläd,” mumlar hon med en rynka i pannan. Ja, det är lite av en chock för henne. Hon har nog aldrig varit i en sådan här vackla innan. Hon har varit med om en del saker förvisso, och de har gjort henne mer självständig, uppnosig och ja, hård. Men det här.. ja, det har knäckt henne, mer än någon av männen gjort.
”Bella är jättevackert, det blir toppen,” med slutna ögonlock känner hon hur kroppen känns som en endaste stor klump. Borta, främmande. Hon har inte varit så väldigt självkritisk, men nu är koppen något hon vill slänga åt sidan, lika så sinnet, känslorna. Bara sjunka ner i det omedvetna, så mycket mer välkomnande.

Jag vet, men det är inte någonting jag kan hjälpa, började Zihao lätt förtvivlat och kände genast hur paniken kröp över honom. Det..det hände när jag sov, fortsatte han och började vandra runt i cirklar, alldeles skräckslagen över det som precis skett. Usch, han hatade verkligen sig själv i den stunden och hade inte lust att göra något annat än att gömma sig i ett hål. Kanske han kunde gräva ett utomhus? Fast då skulle alla säkert bli arga och kalla honom dramatisk. Tänk om det var just det han var? Dramatisk? De spontana skiftningarna kanske inte alls var någonting att frukta? Han kunde ju fortfarande tänka, eller hur? Jo, och det var väl ändå det viktigaste.
Sjuttonåringen tog några djupa andetag och slog sig ner tätt intill pojkvännen, efter att den värsta paniken lagt sig. Däremot hade rädslan inte lämnat kroppen helt, vilket inte var särskilt konstigt. Inte undra på att han var rädd - för det första luktade det som om någonting dött nyligen och för de andra var säkert dödsätarna efter dem. Fy fan vilken röra, och så satt han där och var dramatisk? Nej tack.
”Har ni inte?” Frågade Yaosu och grävde fram en liten medaljong ur fickan. ”De är förmodligen okej, men det är bättre att vara på den säkra sidan”, fortsatte han och höll smycket mellan handflatorna.
Den är förtrollad, det är typ ett sätt att skicka små korta meddelanden, förklarade Zihao och sneglade ner mot sina stackars revben. Såret blödde i alla fall inte och det var bättre än ingenting, absolut en framgång.
Du.., fortsatte han efter en kort paus och sökte efter sextonåringens blick. Bebisen är död, eller hur?

Isaac betraktade den skakande flickan under tystnad, kunde känna nästan varje liten gnutta av hennes smärta. Även om han inte känt till barnet lika länge eller gått och kånkat på det i flera månader förstod han på sätt och vis smärtan, trots att det var svårt att föreställa sig. Men han gjorde verkligen det, så jävla starkt också. Det gjorde ont i bröstkorgen, gjorde ont att andas in luften och sedan släppa ut koldioxiden. Allt gjorde ont i den stunden och skulle nog göra det långt efter att de lämnat den lilla graven bakom sig. Tårarna ville tränga sig fram men de kom inte, de verkade ha tagit slut.
”Tycker du verkligen det?” Frågade sjuttonåringen tyst och drog försiktigt på munnen. Personligen tyckte han att Bella var väldigt fint, ljust och allmänt vackert. Perfekt för det lilla knytet i Hayleys famn.
”Jag går och kollar”, fortsatte han sedan och såg till att dra täcket ännu tätare kring sextonåringen. ”Kommer alldeles strax.” Och med de orden reste han sig upp från sängen och virade armarna omkring sig. Isaac slank diskret ut bakom skynket och började se sig omkring efter filtar.
”Isaac, är du okej?” Yaosus ord fick åtminstone de andra två Huaze bröderna att vända uppmärksamheten mot den darrande sjuttonåringen.
”Nej”, konstaterade han kort och såg sig omkring med ett totalt slätstruket ansiktsuttryck. ”Finns det några filtar jag kan få låna? Eller täcken, det går minst lika bra.”

Nej, det är väl antagligen så, att pojkvännen inte kan hjälpa det. Den stackars kroppen har skiftat i sömnen, kroppen som behöver en lång, välförtjänt stunds vila. Joshua förstår att det inte är någonting som han kan kontrollera, däremot önska han verkligen att slytherinelevens kropp skulle få vila lite. Efter de djupa såren blivit kollade på, fixade, så är de fortfarande riktiga sår som de definitivt inte ska överanstränga. Skiftningen… ja, kortfattat är det definitivt en överansträngning.
”Jag vet, hoppas bara att du kan få vila lite nu,” förklarar Joshua och lutar huvudet mot Zihaos hjässa. Pälsen kittlas mot kinderna, och inte kort där efter virar han armarna om lurvbollen. Som att det ska värma honom på något sätt, som att det kommer att hjälpa honom. De mörka ögonen glider upp mot medaljongen som Yaosu tar upp ur fickan.. jodå, visserligen har han hört om dem, väldigt simpelt att använda sig av i trollkarsvärlden om man är myndig. Däremot har Joshua inte fått den chansen än, då det kräver att man är sjutton. Men men.
”Lite som en mobiltelefon,” påpekar han trevandes, minns tillbaka den korta lilla stund som han försökte lära slytherineleven om fenomenet. Han följer den andres blick, och låter försiktigt fingrarna glida mot de ömma revbenen. Som sagt, han hade inte hunnit göra så mycket förrän Zihao börjar röra på sig i sömnen, men lite grann iallafall. Salvan som han fått av Madam Pomfrey kanske skulle fungera genom pälsen också? Jo.. funderingarna fortsätter medan han börjar stryka ett tunt lager av salvan över den pälsiga kroppen, noga med att det inte fastnar i något hårstrå. Däremot försvinner fokuset så snabbt bebisen nämns. Med stora ögon sjunker axlarna på honom.
”Nej, det gjorde hon inte.. det var väldigt nära att Hayley skulle ha gjort det också,” detta viskar han, för han vill verkligen inte att Yaosu ska höra det från honom, aldrig.

Ögonen är liksom rödsprängda, kinderna rosiga och de fylliga läpparna alldeles blåa. Hennes kropp har mest reagerat på faktumet att den förlorat en stor del av sig själv, samma sak med hjärnan och hjärtat.. det djupa såret som sträcker sig över magen har hon inte ägnat sig tid åt, men kroppen värker verkligen av varje liten rörelse. Inte bara pågrund av saknaden, mentaliteten, utan även för den fysiska smärtan på bristen av blod.
”Ja, det tycker jag verkligen,” instämmer Hayley och granskar Isaacs bleka ansikte. Hon försöker att le, men det går verkligen inte. Musklerna ger upp som beställning. ”Tror du verkligen att jag skulle säga att det var fint om jag inte menade det?” En rätt förståndig fråga ändå, Hayley är rätt lättläst på det sättet, säger vad hon tycker utan att riktigt tänka på konsekvenserna. På både gott och ont. Hur som helst tycker hon verkligen att Bella är ett fint namn, som passar det lilla knytet. Däremot skaver det ännu mer i bröstkorgen nu. De kristallblåa, svullna ögonen följer efter Isaac, och med en gång känner hon sig ensam. Hon stirrar ner mot den lilla bebisen, drar henne närmre sig, så nära att hon kan luta sin panna mot hennes. Så sval, så livlös. Hayleys kropp känns detsamma.

Jo, lite vila skulle nog sitta väldigt fint där och då. Sjuttonåringen var alldeles utmattad efter allting som hänt under dagens gång, både fysiskt och psykiskt. Revbenen hade börjat värka igen och såret på hjässan kändes inte heller någe vidare. Och som grädden på moset hade den lilla bebisen gått bort, en liten flicka som inte ens fått uppleva en sekund av det verkliga livet. Vetskapen om detta fick tårarna att börja trycka mot murarna och tillslut vällde de över. Förhoppningsvis var det ingen annan än Joshua som lade märke till det hela, särskilt då han såg till att hålla sig tyst. Vargar kan också snyfta om de så vill, men det var uppenbart att pojkvännen inte ville berätta om tragedin för de andra. Den enda anledningen till att slytherinaren fått reda på det var väl nosens förtjänst. Utan den hade han nog inte fått reda på någonting förrän den yngre eller Hayley sagt någonting. Eller Isaac, vid det här laget kände han troligen till dotterns tragiska öde.
Men Hayley är okej i alla fall? Undrade sjuttonåringen och slängde en hastig blick mot Yaosu. Eller..du förstår vad jag menar, fortsatte han och började krångla sig över gryffindoraren. Det var kallt ute och tältet var inte direkt varmt, därmed kunde han inte hindra dig själv. Egentligen hade han nog haft lust att expandera så pass att den lurviga kroppen förmått täcka alla i tältet.
Sedan kom en viss Isaac in i vad som såg ut att vara vardagsrummet och började rota omkring.

”Filtar och täcken? Jo, du kan nog ta de som Zihao använde, men det kanske har kommit en massa päls på det”, svarade Yaosu efter att tystnaden lagt sig. Weimin verkade ju hyfsat komfortabel där han låg under alla filtar och därmed vågade han sig på att samla ihop den mellersta broderns täcken och filtar i famnen. Därefter stegade han ut från rummet och ut i den svala luften, där han långsamt började skaka ut tygerna. Mycket riktigt flög det päls om dem allihopa och när han var färdig låg det ett tunt lager med päls över den barriga marken. Jösses, snacka om att fälla. Han himlade med ögonen åt synen och återvände in i tältet igen, där han räckte de nyutskakade täckena till Isaac. Sjuttonåringen var blek som ett lik, någonting som fick klumpen i den äldres mage att växa sig större. Någonting var fel, han kände det på sig.
”Du satt med Hayley”, konstaterade nittonåringen och synade den blonda killen försiktigt. ”Är det okej om jag följer med?” Frågade han sedan och sneglade mot skynket som verkade dölja ett gömt litet rum.
”Eh..” Isaac flackade med blicken och började bita sig själv i underläppen. ”Jag..eh..” Han kliade sig själv i nacken med sin lediga hand och gjorde en grimas.

Zihao sneglade från den äldre brodern till Joshua. Åh, hela situationen var så förbaskat hemsk att han inte visste vart han skulle ta vägen vid det laget. Öronen ströks bak på hjässan och ett lågt, pipigt läte rymde honom. Han ville egentligen gå in till stackars Hayley och värma upp henne, försöka vara tröstande. Det var svårt att beskriva drivet han besatt inför just detta, speciellt då de inte hade någon jättenära relation till varandra.
Kan vi gå in till Hayley eller kommer hon bli arg då? Frågade han och slokade med kroppen. Fan, det kändes så hemskt alltihop. Först hade de blivit attackerade där de trott att de var säkra och nu hade de förlorat en medlem av familjen. För även om barnet inte blivit fött ännu var hon en del av gänget, i alla fall enligt sjuttonåringen.

I ett försök att få de där såren att inte göra så ont fortsätter Joshua att stryka på den mjuka, smärtstillande salvan. Det verkar inte verka av någon anledningen, pojkvännen är fortfarande i väldig smärta, så han stryker på än ett litet lager. Därefter vänder han sig mot såret uppe på skallen, som är långt ifrån lika djup men som fortfarande behöver omtanke. Kanske han borde ha hållit käften för sig själv, men Zihao hade verkligen sett igenom dem. Kanske det var nosen, kanske han bara var lite kvickare än de resterande tre ungdomarna som dykt upp.. han hade iallafall förstått vad som hänt, och att förneka det skulle inte leda någon vart. Det enda han tänker sig hålla borta ifrån är att berätta något för den äldsta Huaze brodern, nej, när det kommer till honom är det nog bäst om Hayley berättar det. Med stora ögon blåser han försiktigt på den lilla hjässan, innan fingrarna börjar stryka bort tårarna som rinner ner över de lurviga kinderna.
”Hon.. jag vet inte, har inte pratat med henne än.” Viskar han och sluter ögonlocken, bara för att gömma ansiktet i pälsen på sin pojkvän. Nej, hon hade lämnat Hayley själv med Isaac, och hon vill ge henne sin tid själv också. Kanske det varit fel val, men han har på känn att både Hayley och Isaac behövt vara själva med varandra en stund, de ha trots allt förlorat en stor del av dem själva, främst den sextonåriga gryffindorflickan. ”Men hon är inte i livsfara längre, nej.”

Det är så uppenbart att Yaosu lider av att inte få veta något, att inte veta vad det är som hänt. Alldeles för förvirrad gnager han sig i underläppen och kastar en kort blick mot sin storebror. Samuel kanske hade förstått vad som hänt från samma sekund som han satt fötterna i tältet. Även han är blek som ett spöke, men han verkar åtminstone lite mer samlad än någon annan i rummet. Precis som det brukar vara alltså. Vilket är underligt med tanke på alla känslor som vid det här laget kokar hos honom, om han missat medicinen.. ja, då hade det sett annorlunda ut. Hayley är ju trots allt som en lillasyster till honom.
”Jag tror inte att alla kan gå in samtidigt, det kommer inte leda till något bra.” Svarar Joshua tillslut och blicka upp mot nittonåringen med lätt rynkade ögonbryn. ”Du kan väl fråga henne om hon vill träffa dig just nu?”

Jag undrar hur Isaac tagit det hela, han ser ganska blek ut faktiskt. Zihao betraktade vännen mellan tårarna som så sakteliga började torka upp. Såren fick smärtan att mojna en aning och han kunde snart ta ordentliga andetag igen. Känslan av tacksamhet vällde över honom medan fingrarna strök under de glansiga ögonen. Vad skulle han ha tagit till sig om Joshua dödats under striden? Han ville knappt tänka på saken. Blicken vek undan och han var tvungen att tvinga i sig ytterligare några stora andetag. Att leva utan sextonåringen skulle nog vara värre än döden själv, betydligt värre. Ännu en gång snörvlade han till och försökte desperat krypa närmare pojkvännen, slingra sig in i den bekanta famnen och därefter inte röra sig ur fläcken.
Lova att inte försvinna från mig, bad sjuttonåringen och stirrade blankt upp mot den yngre med sina halvt gigantiska ögon. Någonting besynnerligt verkade ha skett med dem - irisarna hade mörknat en gnutta och de började efterlikna de mänskliga ögonens färg mer och mer. Skumt, väldigt skumt, men eftersom han inte kunde se dem själv var det inget att oroa sig över. Det existerade liksom inte.
Du räddade henne, eller hur? Fortsatte Zihao med tindrande ögon och gosade ner sig ytterligare hos Joshua. Den där famnen, andedräkten, hjärtslagen..ingen kunde slå dem, aldrig. De var i perfekt harmoni, så perfekt att det knappt borde fått existera. Lyckligtvis gjorde den det ändå, harmonin alltså och det var absolut ingenting han klagade över.

Yaosu förblev tyst en ganska bra stund efter Joshuas ord. Samtidigt verkade Isaac passa på att smita med täckena, som han förmodligen lindade runt den sextonåriga flickan på direkten. Nittonåringen fortsatte gnaga sig själv i underläppen, slutligen så pass hårt att det började blöda. Känslorna var liksom överväldigande och han visste verkligen inte vart han skulle ta vägen för stunden. Alla dragningskrafter i hela universum drog honom mot Hayleys rum där den mellersta broderns kamrat slunkit in. Samtidigt kunde han inte röra sig ur fläcken och bestämde sig så småningom för att gå ut igen och ta en ordentlig nypa luft. Yaosu var vanligtvis inte en person som fick panikattacker, men den här gången var han bra nära på att få det.
Weimin delade en hastig blick med Zihao som i sin tur nickade kort. Jodå, han förstod allt var fjortonåringen ville.
[i]Jag borde gå och titta till honom..ser du till så att Hayley och Isaac inte fryser ihjäl?” Undrade han och gled försiktigt ur den yngres famn. Urk, var det inte han själv som nyss sagt att han aldrig skulle lämna pojkvännen? Jovars, det var det allt.

Det är väl inte så svårt att förstå att Isaac tagit det hela riktigt, förbaskat dåligt. Med tanke på hur likblek han är, och hur kroppen darrar likt ett litet asplöv är det inte så svårt att tänka sig det, däremot är det svårt för dem att förstå. Ingen av resterande ungdomar har varit med om något liknande. Det får hjärtat att brista i bröstkorgen på Joshua, för han har inte tagit tid till att prata med Hayley, förvisso av omtanke och för att ge de två andra en stund själva, men ändå..
”Jag ska inte försvinna från dig.. om du inte gör det från mig,” påpekar han och borrar ner ansiktet i den mörka pälsen. Tårarna slingrar sig försiktigt ner över kinderna medan tänderna gnager hårt i läppen, vilket får ett djupt sår att bildas oh blod att stryka sig över underläppen. Inte något han tänker på direkt, det har liksom blivit en dålig vana, och de tjocka, stora såren över den stackars armen gör ingenting bättre. Men det är bra att ingen sett dem än, Samuel skulle antagligen på panik och försöka få det att försvinna. Sextonåringen vet själv att det inte kommer gå, tjocka ärr kommer komma, och tja.. så får det helt enkelt bli.
”Jag antar det,” Räddat henne? Joshua skulle nog inte kalla det för rädda, verkligen inte. Blicken glider upp mot Yaosu, som står i tystnad. Jo, det är väl förståeligt att han har panik, däremot kan Joshua verkligen inte sluta tänka på den jämnåriga flickan. Går inte riktigt att tycka synd om så många där och då, inte efter att hon nästan förblött och förlorat en del av sig själv. Plus blir han nästan själv panikslagen när pojkvännen sticker ifrån honom, hade de inte bestämt att aldrig lämna varandra? De stora ögonen följer efter Zihao, han tvingar bort alla tankar om kärleksgnabbel, Hayley är betydligt viktigare just nu. Slytherineleven får helt enkelt vänta.

”Tack så mycket,” viskar Hayley med hes röst och kikar upp från sin tysta dvala. De kristallblå ögonen är fortfarande glansiga, stora ringar runt ögonen och läpparna fruset lila. Kanske inte den absolut charmigaste synen, men det är ett bekymmer som inte ens når fingertopparna på henne. Armen sträcker sig ut mot Isaac, som ett bedjande på värme, men den sjunker tillbaka på direkten. Varje rörelse gör ont, hon har inte kunnat röra på varken benen eller bröstkorgen sen trollkarlen slängde besvärjelsen mot henne. Det tar inte lång tid innan ett annat bekant ansikte dyker upp. Inga ord behöver sägas, och Joshua glider ner bredvid henne, bara för att slingra armarna om sin bästa vän.
”Hon ser ut som er bägge två, väldigt vacker kombination,” viskar han med ett magert leende, mot de båda två ungdomarna.