PRS Kkaebsong & JustAFriend

Mysa? Nu? Nej, nu pratade Max allt i nattmössan. Varför skulle han välja nu av alla tillfällen? Det handlade självfallet inte om att Zhìyuan var emot idén, för det skulle han nog aldrig vara..men kom igen! Var det här verkligen rätt tillfälle?
”Har vi inte redan konstaterat att inget av det här är speciellt rättvist? Varken ditt liv eller mitt är det, varesig vi vill det eller inte”, muttrade slytherinaren och knep ihop ögonlocken, försökte hindra sig själv från att stöna rakt ut. I teorin hade han inte haft några som helst problem med förbannelsen, det ville säga om det inte gjort så satans ont. Han borde nog börja tänka på att bryta alla ben i kroppen för jämnan, då skulle det hela kanske gå lättare. Bara en gnutta makabert.
”Är du helt ifrån vettet eller?” Morrade Zhìyuan när den jämnårige försökte krångla sig ner under täcket. “Svär på mitt liv att du antingen kommer få mardrömmar för resten av livet eller att jag kommer råka fasta med tånageln i ditt öra..” fortsatte han bittert och rullade längre åt kanten.

Jo, det var väl visserligen sant. Livet var inte rättvist på något plan. Det behövde dock inte innebära att en skulle acceptera det. Det sög fortfarande. Han tittade bort mot åskmolnet som rullat iväg bort mot andra delen av sängen.
"Men ligg här själv och sura då om du så gärna vill", svarade Max bitskt och slängde benen över kanten igen. Fine att det var smärtsamt och gjorde ont. Max om någon hade förståelse. Och folk hanterade det olika. Själv brukade han ju osa ångest och sorg. Men att bete sig som ett komplett rövhål gång på gång, var det verkligen försvarbart? Nej, det var det fan inte. Max trösta och var där hos den andre, men responsen blev bara morr. Madam Pomfrey skulle ta väl hand om slyhterinaren, så själv kunde Max gå ner till sin egen sovsal. Kanske var det bäst för alla.
Han ställde sig upp och visslade på Kiwi som jagade en spindel ett par sängar bort, och hon kom strax därefter skuttades mot hufflepuffaren. Därefter vände han på klacken och styrde bestämt stegen ut ur sjukhusflygeln. Den grå fluffbollen svassade efter. Planen de tidigare gjort om att hålla sams? Äh, den hade Max förträngt.

Hur länge hade det egentligen dröjt innan de började bråka igen? Absolut max en halvtimme, om inte ännu värre. Hade de däremot inte precis kommit överens om att de skulle försöka hålla sams? Zhìyuan kunde nästan svära på att de gjort det och det var en av anledningarna till varför humöret sjönk ytterligare. Var det på riktigt svär de skulle hålla på? Som två barnungar?
Med ett ryck, vilket inte bådade gott för revbenen överhuvudtaget, for han upp ur sängen med all hast och bokstavligen slängde sig efter Max. Lyckligt nog hann han snubbla innan fingrarna lyckats sluta sig om den jämnåriges tröja. Knäna slog emot det hårda stengolvet och handflatorna likaså. Stöten fick sjuttonåringen att flämta till och bita sig själv i tungan riktigt, jävla hårt. Alltså det fick typ hål i den.
”Kan vi bara låta bli att bråka?” Slängde han kvickt ur sig, precis innan benen i kroppen brakade till. ”S-snälla gå inte..lämna mig inte..du sa att du inte skulle göra så mot mig”, snyftade slytherinaren därefter och sjönk ihop på golvet i en ynklig hög. Han tänkte ju aldrig lämna hufflepuffaren, trots att han kanske verkade tvär och sur hälften av tiden. Men det var ju faktiskt inte personligt! Det borde Max fått klart för sig vid det laget.
”F-förlåt, jag ska försöka sluta v-vara så j-j-jävla butter, okej?”

Tanken hade ju varit att gå ner till sin egen sovsal och sova där under natten. Vid frukost kanske allt hade känts bättre och då kunde de återgå till klängandet. Dock blev det inte så. Planen sprack innan Max ens hunnit ut i korridoren. Ett par sängar bort var biten han hann ta sig innan en duns och protester hördes. En del hade kanske bara störtat iväg, ilska var ju ilska liksom, men Max var inte sån. Det låg liksom inte i hans natur. Hur gärna han än ville lära den andre en läxa, så var det som det var. Om en skulle vara helt rättvis hade Zhìyuan dessutom anledningar till att inte vara på topphumör. Han vände sig om för att mötas av en förfärligt ynklig liten hög av kropp.
"Det lät inte som att du ville ha mig här", mumlade hufflepuffaren och gick efter någon sekund av betänketid fram till den andre. "Jag tänkte inte försvinna för gott".

”Jag v-vill visst ha dig här”, snyftade Zhìyuan och blängde mot Max så snart musklerna i ryggen inte sköt fram och tillbaka likt raketer. ”Det är..det är bara det att j-jag inte vill råka typ sparka till dig eller något annat d-dumt”, förklarade han och försökte sig på någe djupa andetag, vilket inte gick särskilt bra. Och och fy, nu skämdes han ju betydligt mer än han gjort innan, helt blottad på golvet med kinderna alldeles strimmiga av alla tårar. Snart tog de nog slut igen, med tanke på hur mycket han gråtit under dagens gång. De hade ju faktiskt redan tagit slut en gång några timmar tidigare, men tydligen gick det väldigt snabbt för de där tårkanalerna att hämta sig. Det verkade som om han kunde gråta flera floder, om inte betydligt mer.
Slytherinaren sänkte så småningom blicken och fäste den istället på golvet. Ja, fy fan vad han skämdes. Över allt, allt som skett de senaste dagarna. Han visste ju att Max inte riktigt kunde hantera sånt här, och ändå fortsatte det ske gång på gång.
”Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt.”

Det här är ditt fel Max. Bara bara ditt fel. En våg av skuldkänslor svepte över hufflepuffarens kropp. Sköljde bort det mesta av irritationen och ersatte det med...tja, en känsla av att vara det sämsta människan på jorden. Det gjorde ont inombords. Han hade ju trott att Zhìyuan inte skulle brytt sig. Bara legat kvar och muttrat där. Gråt var inte syftet med dramat. Ugugug.
"Jag menade inte att göra dig ledsen", svarade Max tyst tyst och skamset samtidigt som han satte sig knä och la armarna om den andre. Och vart kom alla förlåt ifrån? Visst hade slytherinaren betett sig illa, men den här nivån av skam och ånger var definitivt inte nödvändig. "Du? Det är okej. Ja göverreagerade. Allt är lugnt. Jag stannar. Jag menade inget illa. Förlåt. Snälla gråt inte, jag-". Japp, nu hade paniken triggats igång. Inte någon full-blown panikattack, men definitivt ohälsosamma stressnivåer. Nej, mycket riktigt var inte det här något som sjuttonåringen kunde behärska. Gråt var ju egentligen okej och det var verkligen inget att skämmas över. Däremot om Max själv var anledningen till tårarna, då blev allt tusen gånger värre.

En liten tanke överkom plötsligt Zhìyuan, när Max satt sig ner på knä där bredvid och slagit armarna omkring honom - och det var att Kiwi måste vara oerhört trött på de två sjuttonåringarna. Hon hade ju trotts allt bevittnat deras lilla växande relation de senaste dagarna och i samband med det även alla tusentals bråk. Självfallet var det där en mega stor överdrift, men det började nästan kännas som tusen gräl vid det laget. Och det bästa med det hela var ju att de båda två hade skuldkänslor så att det både räckte till och dessutom blev över.
Höll hufflepuffaren på att på panik? Det kändes som det, trots att han inte riktigt kunde förklara varför det gjorde det. Den andre typ utsöndrade den känslan, som om det skulle brista inom någon minut eller så.
”Max”, stammade Zhìyuan och kupade de darrande händerna omkring den jämnåriges kinder. ”D-det är okej, jag..det är okej”, fortsatte han och snörvlade till. ”Om du vill gå för att..att slippa a-allt det här...” Han tystnade och lät händerna glida ner mot de slanka axlarna. ”Jag klarar mig, precis som alltid.” Jovars, det kändes betydligt viktigare att Max satte sig själv före Zhìyuan, speciellt i lägen som dessa - när panikattackerna kröp fram.

Kiwi återgick till sin spindelvän. Jo, mycket riktigt var hon nog minst sagt trött på de två tvåbeningarna. Vad sysslade de egentligen med? Det verkade ju inte någon av dem förstå sig på.
Åh, vilken röra. Ännu en gång. Tänk om de två skulle gå till en parterapeut någon gång i framtiden? Det skulle ju kunna spelas in och ges ut som komedifilm. Tja, visserligen en tragisk sådan, men ändå. Det här var ju patetiskt. Dem hade blivit utslängda med en gång.
"Nej...jag-", började Max och försökte återfå kontrollen på andningen. Han torkade bort ett par tårar som lyckats smita ut. Lämna hade han ju aldrig velat. Det var ju det sista han ville. "K-kan vi i-i-inte bara lägga oss i s-sängen? Jag b-b-behöver d-dig", stammade han vidare. Jo, det kändes nog faktiskt som den säkraste lösningen just då. Helt ärligt var nog ingen av de två sjuttonåringarna stabila nog att vara själva. Lite sömn, eller åtminstone en trygg famn, kunde nog göra gott för dem bägge.

”Max”, började Zhìyuan osäkert, med en röst som var märkbart mörkare och betydligt råare än innan. Det var lite som om stämbanden inte ville sammarbeta längre och orden drogs genom halsen. Long story short, det var ingenting han uppskattade speciellt mycket. Fingrarna pillade nervöst med tyget på den jämnåriges tröja ett slag innan han drog dem till sig, knöt knogarna så att de vassa naglarna gled in i hans eget skinn istället för Max. Trots att det gjorde relativt ont såg han det hela som en framgång. Förut hade han ju låtit dem skära in i den andres hud, men inte nu inte. Så på många sätt och vis kunde det ses som en vinst.
Men sedan intensifierades smärtan och sjuttonåringen tryckte bryskt bort hufflepuffaren utan att tänka sig för. Okej, det hade gått hyfsat i början, men där gick gränsen. Han kunde ju knappt tänka längre för guds skull. Tårarna sprutade värre än någonsin och snyftandes gick på maxvarv. Åh, han ville verkligen inte. Inte nu. Närsomhelst förutom nu.
Mitt i allt kaos lyckades lilla Zhìyuan ändå lova både sig själv och Max att han skulle vara där. Om en minut typ. För helt ärligt hade han som sagt ingen lust att råka fastna med en tånagel i sin..tja, vad man nu skulle kalla honom för, öga.

Andas andas andas. Det var ju lugnt. Ett missförstånd bara. Inget att jaga upp sig för.
Återigen hade nog Max varit tja, kass på att bedöma hur akut läget var. Nu var det ju ännu mindre konstigt att Zhìyuan inte varit sådär superglad innan. Smärta var verkligen svårt att hantera, även om en var van vid det. Det var inte så att skiftningen skulle ske under natten eller så, utan det var nu. Nu direkt. Ja, verkligen verkligen direkt, för sekunden därpå hade Max huvud slagit i stengolvet bakom. Hårt. Lite väl hårt rättare sagt. Så pass hårt att allt blev svart och tomt. Ja, Max svimmade. Bra tajming. Not.