Not what I wanted [PRS]

Återigen hade Samuel förmodligen rätt - om sjuttonåringen skiftade kunde såren bli betydligt värre, kanske till och med dödliga. Samtidigt kunde han inte utesluta möjligheten att de kunde förbättras, kanske till och med läka helt i samband med själva förvandlingen. Hursomhelst fanns det ingen tid att tveka, Ham var tvungen att ta ett beslut förr eller senare, särskilt då det i grund och botten var upp till honom själv. Ville de hitta de andra var det nog det absolut bästa alternativet och därmed var det hela bestämt.
”Det spelar ingen roll”, konstaterade Zihao och krånglade sig upp på fötter, samtidigt som han drog av sig den stickade tröjan. ”Jag tar hellre risken än låter bli”, fortsatte han tyst. Den jämnårige hade gråtit, de glassiga ögonen i relation till allting som hänt vittnade för det. Weimin behövde få ordentlig vård - så bra vård det nu gick att få, och dem allihopa behövde hitta skydd.
”Är du helt säker?” Undrade Yaosu tvekande, tydligen inte helt okej med planen. De mörka ögonen var fästa på sjuttonåringen, oroliga och lätt flackande. Det var tydligt att han ville såga emot, men ändå var det någonting som stoppade orden från att rymma.
”Jag är helt säker”, försäkrade den mellersta Huaze brodern med ett blekt leende över läpparna. ”Min Joshua radar är på topp, vi kommer hitta dem på nolltid om det nu är så att de befinner sig i närheten.”

Nej, det var väl ändå klart att det inte varit någon av de två ungdomarna som tagit livet från deras ofödda barn. Isaac visste däremot inte riktigt vad han skulle säga och höll därför tyst. Allting var så otroligt komplicerat, åtminstone när man verkligen började tänka på det lite mer intensivt. Tillslut skakade han medhållande på huvudet och strök försiktigt fingrarna över den yngre flickans blonda lockar.
”Det är inte vårt fel, det är ett som är säkert..det var..det var inte vi som dödade henne”, mumlade han och knep ihop ögonen. Varför det var så otroligt viktigt att hålla tårarna borta visste han inte riktigt, men slutsatsen var att det helt enkelt var det. Han behövde hålla sig stark för dem båda, annars skulle det säkert bara sluta med att båda bröt ihop alldeles totalt. Och sedan var han även tvungen att tänka på hur otroligt jobbigt det hela måste vara för Hayley - som gått och kånkat på den lilla krabaten i flera månader, uthärdat alla hennes sparkar och illamående. Allt detta och sedan endast tomhet, fy fan vad hemskt. I den stunden lovade han sig själv att söka upp mannen som utfört dådet och ha ihjäl honom. Den som går på en oskyldig, gravid kvinna borde inte få leva. Kanske det lät makabert, men det var fan så han kände och det var ingenting han skämdes över direkt.

Yaosu lade en hand på Weimins våta panna, kontrollerade temperaturen som verkade stiga för varje sekund som passerade. Det kunde verkligen inte vara ett gott tecken, till och med någon så okunnig som nittonåringen insåg det. Fingrarna strök försiktigt genom de svarta lockarna och armarna klängde sig fast vid den slanka kroppen. Han fick inte dö, det hade han bestämt vid det laget. Ingen av dem fick dö. Tankarna vandrade iväg mot Hayley, Joshua och Isaac. Var dem okej? Var Hayley okej? Barnet? Det var nästan så pass att han inte ens ville tänka på det, åtminstone inte under tiden då svaren var utom räckhåll för dem alla.
Zihao hade samtidigt gömt sig bakom en extra tät buske, där han var i fullfärd med att klä av sig. De behövde hitta dem andra, ingen fråga om saken. Just därför spelade det ingen roll hur ogärna han egentligen ville skifta, hur otroligt smutsig och äcklig han kände sig. Smärtan var svår att hantera i samband med detta, men ändå vägrade han ge med sig. Mänskliga näsor var nästintill värdelösa. Sjuttonåringen knep ihop ögonlocken och pressade bort alla tankar, försökte lämna ett tomrum bakom pannbenet vilket gjorde saker och ting aningen lättare.
Flera minuter hann passera. Tick tack, tick tack. Pälsen kändes förvisso behaglig över den smärtande kroppen, däremot förändrade det inte faktumet att han kände sig frånstötande. Negativiteten hade smugit sig på honom för någon vecka sedan, gjort honom alldeles monoton och blank. I stunden var det däremot ingenting av vikt, då nosen fungerade oavsett hur han såg sig själv. Han slängde en blick mot de tre andra, varav en fortfarande var medvetslös som innan, för att därefter styra stegen framåt. Kommunikationen skulle tyvärr vara bristfällig med tanke på att översättaren, Joshua, inte befann sig i närheten.

För första gången på väldigt, om inte för första gången någonsin, är Samuel väldigt tacksam för den där radarn som den jämnårige har inbyggt i skallen. Nu har han ingen lust att veta hur den kommit fram, eller hur det fungerar, men han är tacksam över att de åtminstone har en liten chans att hitta den yngre Lewis brodern. Däremot gnager det i skallen på honom, tänk om skiftningen får såren att bli än mer brutala, värre? Det kan knappast göra någonting positivt, trots att de kanske hittar de andra.. om de nu kanske faktiskt finner de borttappade ungdomarna, och Zihaos sår blir värre kommer nog lille Joshua att bli lite väl förbannad.
”Okej,” han suckar djupt, lite ångestfylld över sitt beslut och rynkar lätt på sin näsa. Tänk om allt går åt helvete? Universum har haft en tendens att göra allt för att driva ungdomarna till vansinne, och det skulle inte förvåna honom om de fortsätter på det sättet. Dödar alla i slutändan. ”Visa vägen.” Blicken vilar på lurvbollen, lite som Haru fast större och mörkare. Joshua skulle antagligen ha slängt sig över molnet av fluff, gosat trots att de bägge två är skadade. Helt ärligt är det något som Samuel skulle föredra.

Även om Hayley verkligen försöker att intala sig själv det där, att det inte är deras egna fel, så hade hon verkligen behövt höra det av någon annan. Trots att det verkar som att Isaac inte riktigt menat det han sagt. Det får det att svida i bröstkorgen på henne, för i grund och botten känner hon verkligen att det är hennes fel. Spelar ingen roll hur mycket hon försöker vrida och vända på det hela, hon hade kunnat skyddat sig själv och den lilla bebisen bättre. Med ett magert, trevande leende lutar hon sin panna mot en av Isaacs axlar. Det kommer inte att leda till något bra att döma sig själv för det hela, men ändå kan hon inte sluta. Tanken på att göra abort slog henne redan i början, men hon har fastnat för den lilla bulan som tidigare varit en del av henne. Hon själv skulle inte vara någon bra mamma, men det finns så många andra som skulle ha gjort ett så fantastiskt jobb, varit fantastiska föräldrar. Att hon inte kunnat ge en familj det, ja hon är minst sagt besviken på sig själv.
”Tack,” säger hon tillslut. För trots att det inte verkat som att den ett år äldre riktigt hållit med så är hon tacksam över att han åtminstone säger det. Med slutna ögon, och det lilla knytet i sin famn försöker hon envist att rensa tankarna.

Till en början försökte sjuttonåringen röra sig hyfsat långsamt så att de andra hade åtminstone en chans att hinna med. Efter att några minuter passerat blev detta däremot ohållbart och stegen blev därmed hastigare. Varje gång tassarna kom i kontakt med det barriga underlaget skickades en skälvning genom hela kroppen. Okej, han hade kanske överskattat sin förmåga att läka en gnutta, men till hans försvar funkade det i alla fall hyfsat ändå.
Zihao såg till att aldrig vandra iväg alldeles för långt bort från de andra. Om den lilla gruppen splittrades skulle det bara resultera i en massa problem. Lyckligtvis borde det inte ens vara ett problem i teorin, så för tillfället var det nog ingenting att oroa sig över. Han fokuserade istället på att fånga upp alla okända dofter - doften av gamla löv, barr, fukt, blod. Slytherinaren stannade till och spetsade öronen. Det var mänskligt blod, så mycket vad han säker på. Problemet var att han inte kunde se dess ursprung eller någonting i den stilen. Slutsatsen blev att de fortfarande befann sig på tok för långt borta. Återigen blev stegen snabbare och tillslut ryade han fram mellan träden, desperat att hitta Joshua och de andra. Dofterna vittnade på att de var någonstans i närheten, men likförbannat kunde han inte se skit. Snacka om att vara frustrerad.

”Det är ingenting att tacka för”, påpekade Isaac och drog lätt på mungiporna. ”Det är ju bara sanningen, eller hur?” Fortsatte han i ett försök att vara uppmuntrande. Fingrarna pillade förstrött med Hayleys blonda lockar, drogs genom de silkeslena hårstråna gång på gång. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att den någonsin skulle sitta som de gjorde i den stunden. Slytherinaren hade aldrig kommit överens med den sextonåriga flickan. Inte för att de haft sådär jättemånga konversationer innan, men han kände ändå på sig att hon hyst ett relativt stort hat mot sjuttonårigen. Om det berodde på honom själv eller vänskapen med en viss Huaze Zihao kunde han inte riktigt avgöra, däremot kvarstod känslan oavsett.
”Vi borde begrava henne”, mumlade Isaac efter en stunds tystnad och försökte fånga flickans blick, sökte efter de där kristall blåa ögonen som han kommit att gilla mer och mer på sistone. ”Det är så vacker här och..hon förtjänar en fin begravning.” Tårarna svämmade återigen över och han torkade under tystnad bort dem. Jo, hon förtjänade världens vackraste begravning, omgiven av människor som älskade henne. För han gjorde verkligen det trots att han bara vetat om hennes existens i några timmar - älskade henne. Djupt också, på en nivå som inte gick att förklara.

Det tar faktiskt en hel del på krafterna för Samuel att försöka hinna med det mörka molnet som börjar skutta framåt i snabb takt på sina små tassar. Med de två andra Huaze bröderna bakom sig tar det sin tid att komma fram, särskilt då de är väldigt angelägna om att inte göra någonting som kanske, kanske kan göra illa fjortonåringen. Som att tappa honom tillexempel. Ingen bra start på det äventyr som ligger bakom hörnet för dem. Den jämnårige har flera meters försprång, medan han försöker att nosa upp varje liten doft som kanske påminner dem om de försvunna ungdomarna. Nu kan Samuel inte direkt klaga, killen letar trots allt efter hans lillebror trots smärtan han måste genomgå, men ändå. Ögonen blir dubbelt så stora däremot när han märker hur Zihao stannat upp och spetsat öronen. Det får blicken att glida ner mot blodet på marken.. med tanke på den andres reaktion är det människoblod, vilket får hela bröstkorgen att värka likt förbannat. De kan fortfarande inte se ett endaste tecken på någon av de önskande ansiktena. Är någon av dem sårade? Så mycket blod, personen kan knappast ha överlevt den mängden blodförlust.
”Kan du känna vart blodet kommer ifrån?”

Joshua har nog suttit där ute i kylan i åtminstone ett par timmar vid det här laget, främst för att han inte vill störa de andra två, men även för att han vill ta en mer noggrann titt på de djupa såren över armen. De är djupa, fortfarande blodiga och han har varit tvungen att byta bandage ett flertal gånger där han sitter med fötterna i vattnet. Att vara ensam med sina tankar är inte särskilt hälsosamt för någon som sextonåringen.. det får självhatet att komma och styra, får hjärnan att koka ihop en massa olika teorier om vad han hade kunnat göra för skillnad. Bara vida tanken av Zihao och Samuel får axlarna att sjunka och huvudet att dunka likt förbannat, för att inte tala om bröstkorgen. Fötterna glider fram och tillbaka i det kalla vattnet, som får Joshua att tänka på lite annat än den skrikande smärtan i armen. Fina ärr, riktigt fina ärr det kommer att bli. En tatuering till? Ja tack. Att täcka det kommer först. Vad för slags tatuering ska det tänkas bli? Det är något väldigt viktigt, att gå igenom det där och vackert måste det vara. En väldigt bra tanke som håller tankarna i styr, åtminstone en kort stund.. men det försvinner snabbt när öronen hör ljudet av steg bakifrån. Detta får gryffindoreleven att skjutas upp på fötter, ignorerar smärtan som slår till, viktigare saker finns. Med tysta steg börjar han röra sig mot gränsen av osynlighetsfältet, granskar skuggorna av personerna som rör sig emot dem.

En liten stund håller Hayley på att somna där hon ligger nergrävd i en viss sjuttonårigs famn, med armarna virade om det lilla knytet. De små rörelserna som pågår i hennes hår får henne att lugna ner sig en aning, får tankarna att skingra sig en kort stund, något hon aldrig trott skulle fungera. Men så fort begravning kommer på tal slås ögonlocken långsamt och försiktigt upp, blickar ner mot den lilla bebisen i tystnad, envisas med att inte möta Isaacs blick. En begravning är väl egentligen det bästa sättet att försöka komma i fund med det hela, plus förtjänar hon verkligen en vacker begravning. Men jösses.. bara vida tanken att släppa taget om bebisen i sin famn, aldrig. Hon tänker vänta tills små andetag rör sig ut ur henne, tills hennes bröstkorg höjs upp och ner och ögonen öppnas för första gången. Bara vida tanken att lämna ifrån sig henne får tårarna att börja strömma ner, och tvingar upp blicken till Isaacs respektive.
”Jag vill inte lämna henne ensam.. det är så kallt här.”

I samma sekund som Zihao kände av Joshuas doft var det som om världen återfick sin mening. Han levde, han befann sig i närheten, de skulle få omfamna varandra igen och när de väl gjorde det skulle sjuttonåringen förmodligen aldrig tillåta sig själv att släppa taget. Det var lite som om en otroligt tung vikt lyftes från den slanka kroppen och förvandlades till damm. Okej, kanske inte fullständigt. Någon hade tydligen halvt om halvt förblött några timmar tidigare, eller det såg i alla fall ut som det. Mängden med blod var nästan lite absurd och att det var mänskligt blod gjorde inte saken bättre.
Slytherinaren stod snett framför Joshua i några långa sekunder, kunde inte för sitt liv finna honom med blicken trots att han mer än väl visste att de så gott som stod öga mot öga vid det laget. Även om han inte kunde se den andre så kände han honom, kände av auran på ett sätt som inte gick att förklara. Rättare sagt gick det inte att förklara på ett vettigt sätt, vilket egentligen var en helt annan sak, men men. Tillslut sköt han tankarna åt sidan och tvingade pälsen att dra sig tillbaka, manade på benen att brytas och omformas tills fyra ben blev till två. Kroppen ville verkligen inte, det märktes, men Zihao sket faktiskt i det för stunden. De problemen kunde han ta tag i vid ett senare tillfälle, särskilt då de inte var viktiga i relation till situationen de alla försatts i.
Sjuttonåringen rätade slutligen på sig med ett rossligt andetag och fäste blicken framför sig. Nej, han kunde inte ha tagit fel, det var omöjligt. I den stunden kunde han helt enkelt svära på att Joshua stod bakom någon form av vägg. Han sträckte prövande ut händerna och lät fingrarna glida genom luften. Jo, de hade lagt en förtrollning över området omkring dem.
”Kan ni släppa in oss?” Bad han försiktigt och rös till. Det var verkligen inte varmt ute och den bara huden knottrade sig något alldeles förfärligt.

Hayleys ord fick det att hugga till i hjärtat på Isaac. Jag vill inte lämna henne ensam..det är så kallt här. De studsade omkring bakom pannbenet på honom, ekade gång på gång i tankarna tills det nästan blev olidligt. Han förstod vad hon menade - det var kallt utanför tältet och det kändes fel att lämna det lilla knytet bortom moderns eller faderns famn.
”Okej, vi kan vänta”, mumlade han efter en lång stunds tystnad och torkade försiktigt bort flickans tårar. ”Hon förtjänar att få vara i sin mors famn lite till, förtjänar att känna den värmen hon aldrig kommer att få uppleva”, fortsatte han och började ännu en gång snyfta hysteriskt. Barnet han nyss fått nys om hade dött, det vackraste barnet som någonsin existerat på jordklotet under jordens långa historia. Det var ofattbart, hemskt och så jävla orättvist.
Mitt i allt kaos av tårar och snyftanden virade slytherinaren armarna runt Hayley och begravde ansiktet i en av hennes axlar. Tårarna ville inte sluta forsa och han orkade inte heller försöka få dem att stanna upp. Få ut det, få ut alltihop. Nu skulle de inte bli av med smärtan bara för att de grät ändlöst, men det var inte heller värt att hålla det inombords. Ingen skulle vinna på det.
”Förlåt..det måste vara hemskt för dig.” Isaac tog ett darrigt andetag och rätade på sig en gnutta. ”Du som har skapat en relation till henne..jag är så otroligt ledsen, Hayley.” Därefter tystnade han och slöt ögonlocken. Det var så han behövde tänka - att det måste vara ännu värre för den sextonåriga flickan. För han kunde inte föreställa sig annat än att det var det. Usch och fy.

Helt ärligt tar det en stund för Joshua att lita på filurerna framför honom. Vem som helst, vilka dödsätare som helst hade kunnat ta hårstrån från ungdomarna och druckit en polyjuice potion för att lura de resterande tre. Nu kanske det är så att han överanalyserar, att han inte borde tänka något liknande. Men efter allt som hänt under dagen, Hayleys blodförlust och det lilla knytets död, nej det är för mycket för att låta någonting som möjligtvis kan vara ondska knappa in på dem. Men sen så landar blicken på Weimin, som ligger medvetslös och likblek i sin äldsta storebrors famn. Samtidigt så förvandlar det stora lurvmolnet sig, till det där bekanta ansiktet han älskar så grovt. Ögonen blir med ens glassiga, och några tårar rinner ner över kinderna innan han gör ett litet hål i den osynliga väggen. Den får inte gå bort helt, men de fyra andra måste få komma in. Uppenbarligen är Zihao väldigt sårad han också, överkroppen ser helt sönderslagen ut. Han är snabb med att slingra armarna om pojkvännens kropp, och hjälper honom in i säkerheten. Ingen av de fyra nya ungdomarna är särskilt redo för att se vad som hänt inne i tältet, men lyckligtvis finns det ett litet mer avskilt rum som Hayley och Isaac befinner sig i. Innan de får höra några såna nyheter behöver de säkerligen ta hand om.
”Kom, det går bättre att försöka fixa det här inne i värmen,” plus är det inte en stor mängd skrot där inne som där ute, skrot är ingenting de vill ha i alla djupa sår som både Zihao och Weimin verkar lida av. Plus honom själv, men som sagt, det har han tagit hand om.

Förtjänar att känna den värmen hon aldrig kommer att få uppleva. Som på beställning börjar tårarna rinna ner än mer, precis som Isaacs egna verkar göra. Ansiktet som är begraven i hennes ena axel gör det så lätt för Hayley att känna tårarna som rinner ner mot axlarna. Nu klagar hon inte, verkligen inte. De bägge två behöver verkligen få ut den smärta som de bär på, om det nu är möjligt i ett läge som denna. Hennes lediga arm, som inte är virad runt den lilla flickan, glider runt Isaacs midja, som att det på något sätt ska trösta honom.
”Be inte om ursäkt, snälla,” mumlar hon med darrande underläpp, och gömmer ansiktet i de ljusa lockarna på den sjuttonåriga slytherineleven. Det är ju långt ifrån hans fel, det är verkligen ingenting som han ska be om ursäkt för. Nu har hon förvisso skapat en relation med den lilla flickan.. och det gör så förskräckligt ont att det inte går att förklara, men jösses, hon vill inte att någon ska ta sig på döden förutom den person som faktiskt gjort det.

Att säga att Zihao klamrade sig fast vid Joshua var en hövligt stor underdrift. Sjuttonåringens ögon hade blivit stora som tefat och tårarna hotade att rinna över. Han hade inte riktigt haft chansen att tänka över vad som kunnat hänt under tiden de var frånskilda. Fan, de hade båda två lika gärna kunnat vara döda. Det som hänt i villan var inte något att ta lätt på - nej, det var allvarligt och definitivt livsfarligt. Hela bunten borde nog vara glada över att de levde i den stunden.
”Lämna mig inte igen..”, viskade den äldre och drog gång på gång in den där ljuvliga doften han älskade så förbaskat mycket. Däremot var det någonting som inte riktigt stod rätt till, det kände han på sig. Känslan hade spridit sig genom magen och näsan snappade för övrigt också upp ett och annat. Nu var han dock alldeles för fokuserad på pojkvännen för att få nys om barnet, men det skulle säkert komma förr eller senare - vetskapen alltså.
”Är du okej?” Frågade Zihao allvarligt när de stigit in i tältet. Han synade Joshua uppifrån och ner några gånger, helt ovetandes om att såret över revbenen blödde ymnigt. ”Det luktar..” började han sedan och rynkade på näsan. Ögonen fäste sig på sextonåringens ens tröjärm ett slag innan han försiktigt greppade tag om armen, bara för att bokstavligen sniffa på den. ”Har du rengjort det? Är det illa?” Frågorna rann ur honom och i några ynka få sekunder glömde han till och med stackars Weimin som Yaosu bäddat ner i en av sofforna. Men han kunde verkligen inte hjälpa det, inte efter all oro som gång på gång skjutit genom den sårade kroppen.

Isaac uppfattade Haleys ord mellan snyftningarna och förstod mer än väl att han inte borde känna sig så förbaskat skyldig, men naturligtvis gjorde han det ändå. Kanske var det chocken eller hans personlighet rent generellt som inte tillät honom att släppa det hela på just det planet. För det gick verkligen inte, han kände sig tvärt skyldig till precis allting som hänt. Helt ärligt till och med över att de ens blev attackerade. Hade han inte skuttat omkring helt öppet skulle kanske dödsätarna aldrig funnit den guldgruva de snubblat över. Fan, allt var hans fel, precis allting.
”Jag kan inte rå för det”, mumlade sjuttonåringen och ber sig själv löst i underläppen. Förmodligen var det en dum idé att lägga vikt på den ett år yngre flickan. Hon hade ju trots allt genomgått ett ganska så massivt trauma, både fysiskt och psykologiskt. Därför rätade han så småningom på sig, med blicken riktad mot skynket som hängde för rummets öppning.
”Åh..jag tror att de andra har kommit”, sade han tyst och vände därefter blicken mot Hayley igen. ”Ska jag vara ärlig? Jag tror inte att jag klarar av att möta dem just nu..det..” Han tystnade och riktade de gråa ögonen mot det lilla knytet. Nej, han behövde i alla fall lite mer tid innan kroppen skulle förmå sig lämna sängen. Betydligt mycket mer tid.

På något sätt hade Joshua inte riktigt kunna tänka på sin pojkvän särskilt mycket under den tiden han suttit med fötterna i ån. Kanske det var hans undermedvetna som förstått att han aldrig skulle klara av det.. om hjärnan funderat på vad som kunnat hända med de andra, sin storebror, sin pojkvän. Nu i efterhand är han väldigt glad över det helt ärligt, de är i säkerhet, och de där tankarna hade gett honom olidligt mycket panik, han hade nog kunnat göra vad som helst.
”Om du inte lämnar mig,” viskar han tillbaka medan tårarna nästintill blockerar synen för honom. De mörka ögonen stryker sig över varje liten del av Zihaos ansikte, memorerar varje litet födelsemärke, varje liten ögonfrans. Att inte få se honom på så väldigt länge, osäker på om han var vid livet, ja det får honom att vilja krama om varje liten tå på pojkvännens fötter, låta fingrarna stryka sig över varje litet hårstrå. När uppmärksamheten skiftar till den uppsvullna, sårade armen rynkar han lätt på ögonbrynen. Självklart har han rengjort det, och även om det är illa så finns det mycket viktigare saker att tänka på.
”Vi tar hand om er två först, okej? Vi måste försöka få upp Weimin,” trevandes släpper han försiktigt taget om slytherineleven, innan han hjälper honom ner på en annan, ledig soffa att vila på. Därefter början han stoppa in honom i täcken, filtar och en hög av kuddar. Få upp värmen för stackarn är nog uppdrag ett, sedan återgår han till den yngsta Huaze brodern.

Jo, de bägge två känner sig nog måttligt skydliga för det som hänt. Trots att de djupt därinne vet att det inte varit något de kunnat göra åt saken, så går det inte att bryta den tanken. Hayley lyfter huvudet försiktigt från den andres lockar, och låter blicken glida ner mot det lilla knytet. Hon är kluven. En liten de av henne vill försöka springa ut till de andra, trots att hon knappt kan gå, och springa till Yaosu. Men en annan del av henne vill stanna i säkerhet, och inte låta någon annan veta vad det är som hänt. Hon känner sig så skamsen, att hon låtit något sådant så hemskt hända den lilla människan som kommit till i magen på henne.
”Jag tror inte jag klarar av det heller,” instämmer hon med armen fortfarande om midjan på Isaac, innan hon sluter ögonlocken en kort stund. Som att det skulle få någonting av det som hänt att försvinna. Klart som fan att det aldrig kommer att hända, men man kan ju alltid önska. ”Ska vi stanna här en stund?”

Det verkade lite som om de båda två inte kunde sluta glo på varandra. Joshua på Zihao och vice versa. Med tanke på omständigheterna var det inte särskilt underligt, inte alls faktiskt. De hade nästan förlorat varandra inom loppet av några ynka få sekunder, allting haft gått så förbaskat fort. Sjuttonåringen kom mer än väl ihåg hur Greybacks andedräkt strykit sig över nacken på honom, hur tänderna skrapat om den sköra huden och hjärtat nästintill stannat av rädsla. Han hade på känn att mannen visste att han lyckats få tag på en person som hade allting han själv ville åt - någonting som lyckligtvis var utom räckhåll. Men det visste han naturligtvis inte, vilket egentligen bara gjorde saken värre.
Tankrarna angående det där fick slytherinaren att blekna och därmed var det nog bara bra att han blivit nerbäddad i soffan, efter att motvilligt ha lossat på greppet han fattat om pojkvännen. Det kändes lite som om han skulle svimma där och då. Realiseringen hade liksom slagit honom i den stunden, realiseringen om allting som precis hänt och allting som kunnat hända. Han hade som sagt stängt av halvt om halvt innan, men nu när han kände sig något så när trygg kom allting sköljandes över honom.
”Är du helt säker? Du kanske borde..det ser ut som om det fortfarande blöder”, började Zihao vars ögonlock blev tyngre och tyngre för varje sekund som passerade. Vad var det Samuel hade sagt innan? Att han inte fick somna? Jo, det stämde nog..men han var så otroligt trött och det började helt ärligt bli lite omöjligt att hålla dem öppna. En liten tupplur kunde inte göra någon större skada, plus att Weimin behövde all hjälp han kunde få. I samma sekund om han stadgat det för sig själv gled medvetandet bort och allting blev svart.

”Mhm, vi stannar en stund till”, viskade Isaac och strök några fingrar över den lilla pannan på knytet. Huden var alldeles silkeslen och skimrande, så pass vacker att han nästan tappade andan trots att han redan lagt ögonen på henne innan. Hon påminde honom nästan om en liten version av en vilie. Dragen var så mjuka och fina, nästan som om de inte härstammade från denna värld.
Han svalde och vek undan med blicken, gömde därefter ansiktet i Hayleys axel i ett försök att gömma sig från verkligheten. Fan, han hade aldrig genomgått någonting liknande, aldrig fått uppleva förlust på det sättet han nu gjorde. Visst hade folk som stod honom relativt nära gått bort med åren, men det här var någonting komplett annat. Det var lite som om en del av honom slitits bort. Och om han kände på det viset, hur måste det då inte vara för den sextonåriga flickan bredvid honom? Barnet hade bokstavligen slitits från henne, bokstavligen.
”Hon borde få ett namn”, sade sjuttonåringen när tystnaden lagt sig och började gnaga sig själv löst i underläppen. ”Någonting vackert, som matchar hennes utseende”, fortsatte han och rynkade på ögonbrynen. Någonting vackert som ingen någonsin skulle glömma. Hon förtjänade att bli ihågkommen och ett namn var därmed någonting hon behövde givas.

Glo, glo, glo. Jo, i några sekunder glömmer Joshua fullständigt bort att det finns mycket att ta tag i. Att glo på varandra är förvisso någonting de kanske behöver göra efter allt som hänt dem, men det kommer knappast först i raden saker som krävs att de gör. Lyckligtvis återfår han sitt fokus när pojkvännen försvinner ner i en stor hög med varma täcken och bekväma kuddar.
”Kanske, men vi fokuserar på er nu,” svarar sextonåringen trevandes, och blickar ner på armen.. ja, den rätt förstörda armen. Det kommer bli djupa ärr och att ha mudblood ståendes på sin kropp är inte så charmigt eller behagligt. Men, fokus, fokus Joshua. Medan Zihao sluter ögonlocken och drifter till sömns sätter han sig ner bredvid Weimin. Pannan är lite varm, men feber är definitivt vanligt vid ett sådant läge, trots att det kanske inte är det bästa tecknet. Medan Samuel ser till så att den andre sjuttonåringen inte förlorar medvetandet börjar den yngsta Lewis brodern att pyssla om lilla Weimin. Så blek. Den äldre har gjort en hel del bättre för den stackars grabben, men finns fortfarande mycket kvar att göra.

Blicken har verkligen stannat på den lilla flickan i hennes famn. Det är konstigt hur hon fortfarande tar upp varje liten millimeter av henne, trots att hon snart kommer bli begraven. Men det gör ont i hjärtat, och hon vill verkligen minnas henne, varje liten del. Små tårar rinner ner över de lätt rosiga kinderna, faller ner mot knytets silkeslena pannan. Med Isaacs ansikte nedgrävd i ena axeln känner hon hur kroppen blir tyngd som bly, innan hon sluter ögonlocken och hjärtat sjunker. Bara vida tanken att ge henne ett namn.. självklart att hon behöver ett, men att hon aldrig kommer få kalla flickan det namn de väljer, aldrig gå ha henne i famnen.
”Ja.. vad hade du tänkt dig?” Frågar hon i en viskande ton, känner hur kroppen skakar av både kyla och smärta. Allt gör så ont, kroppen, psyket. Det är lite som att hjärnan eller kroppen inte kunnat förstå vad det är som hänt förrän precis där och då.