Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hade visserligen funderat på att skriva till Aubrey också, men med tanke på hur mycket hon hållit sig undan ifrån honom det sista så hade han varit rätt osäker på den saken. Till sist hade han haft så mycket att tänka på iallafall att det slutat med att han inte skrivit. På något vis hade han inte heller riktigt vågat hoppats på att hon skulle dyka upp där med tanke på bråken emellan dem den senaste tiden - men han hade ändå inte heller velat något annat än att hon skulle komma, för han skulle sannerligen behöva hennes stöd efter läkarens besked. Han såg tyst upp då hon kom in, något osäker på vad han skulle säga och såg ner i marken igen då hon frågade om pappan, skakade lätt på huvudet.
"Läkaren gav honom ett par dagar som allra mest", sade han tyst, skadorna var så pass allvarliga att dem inte förväntade sig mycket.

Att det var frågan om en så pass allvarlig olycka, för att inte tala om skador, förvånade Aubrey en aning. Hjärtat sjönk också av besvikelse för hon tyckte oerhört mycket om Liam. Han var en fin person, och hon visste hur viktig han var för Philip. Hon la armarna om hennes make i en kram och strök handen över hans rygg innan hon flätade in fingrarna i håret, lutade sin kind mot hans axel.
"Gå in till honom," uppmanade hon Philip efter en stunds tystnad. Ingen visste exakt hur lång tid Liam hade kvar i denna värld, och hon trodde nog att Philip skulle må bäst om han fick spendera all tid som var kvar hos hans pappa.
"Jag väntar här," lovade hon med ett litet leende.

Philip kramade genast hårt om Aubrey, för trots all den senaste tidens bråk så var hon den personen i världen som betydde mest för honom och var hans största stöd. Han slöt ögonen för några sekunder med ansiktet emot hennes hals. Då hon pratade lätt igen drog han sig lätt undan bara för att kunna se på henne, nickade lite lätt. Han tog tyst hennes hand.
"Kom med mig", bad han tyst, han visste inte ens om han skulle klara av det här själv. Men också för att nu när hon åtminstone för stunden kommit tillbaks till honom, så tänkte han inte släppa henne ifrån sig i första taget. De hade visserligen fortfarande sina problem och han var fortfarande något sårad över att hon stuckit iväg sådär, men när han för stunden höll på att förlora sin trygga punkt i livet så ville han åtminstone ha hennes stöd med sig.

Då han bad henne följa med honom in till rummet tvekade hon för ett ögonblick. Inte för att hon inte ville, utan mer för att hon trodde att det skulle vara bäst för Philip om han var ensam.
"En stund," nickade hon och reste sig upp. Aubrey flätade samman deras fingrar med varandra innan hon gick in till rummet. Liam var en väldigt sorglig syn. Trots att de enda skadorna hon såg var ytliga så förstod hon att det huvudsakligen måste vara frågan om inreblödningar och liknande, eftersom läkarna inte hade varit mer optimistiska med tiden än att han högst hade ett par dagar kvar i livet.

Philip såg tacksamt på henne och nickade lätt, han hade varit tillräckligt mycket ensam den senaste tiden kändes det som. Han ville ha hennes stöd, för han visste med sig att det skulle bli otroligt jobbigt att förlora sin pappa ännu en gång. Egentligen skulle han väl vara glad att han fått tillbaka honom för några år, men det var en liten tröst. Och mycket riktigt var det sjukt jobbigt att se sin pappa i det tillståndet, och han kramade lätt Aubreys hand medans han gick fram till faderns säng. Tårarna var omöjliga att hålla tillbaks vid det här laget, och han kände sig otroligt hjälplös - han kunde inte göra ett dugg för att hjälpa pappan hur mycket han än ville.

Trots att hon från börjat tänkt sig att bara sitta där som stöd en stund, så stannade hon kvar betydligt längre än så. Det var jobbigt att se honom så ledsen och nedstämd, och det faktum att det inte fanns någonting hon kunde göra för att få honom att må bättre gav henne en väldigt hjälplös känsla. Men kanske det ens gav honom en liten gnutta tröst att veta att hon fanns där för honom, att han inte var ensam.

Philip var otroligt tacksam för hennes stöd, för det fick honom ändå att förstå att han förhoppningsvis ändå inte skulle vara ensam. För även om pappan försvann så skulle han ändå ha Aubrey där, om de nu kunde komma över alla bråken. Men det klarade han inte riktigt av att tänka på för stunden, inte här åtminstone. Han skulle nog aldrig riktigt kunna tacka henne ordentligt för det att hon bara fanns där. Men klockan gick, och även om han ville ha kvar hennes stöd där så insåg han att han kanske inte borde hålla henne kvar här så sent. Besökstiden var slut sedan länge, men eftersom faderns skador var så pass allvarliga så tilläts dem att vara kvar längre. Han var själv trött vid det här laget, men hade inga planer på att lämna faderns sida.
"Om du vill åka till institutet och sova och så går det bra vet du", sade han tyst till Aubrey, tystlåten men det var ju också på grund av omständigheterna. Inte för att hon skulle behöva hans godkännande eller något för att ge sig iväg egentligen, men hon kanske inte ville lämna honom - ifall rollerna varit ombytta så skulle Philip själv aldrig ha lämnat hennes sida.

Hon skakade lätt på huvudet då han talade om för henne att hon fick gå därifrån om hon ville. Det var väl ändå självklart att hon skulle stanna kvar där. Lämna Philip ensam var inte ens en tanke hon övervägde. Hon skulle inte lämna hans sida om det inte verkligen var det han önskade. Och då skulle hon inte lämna sjukhuset utan sätta sig i väntrummet. Att låta honom vara själv kom inte på fråga.
"Jag stannar här." Aubrey kura ihop sig under filten som sköterskan gett henne tidigare på kvällen, och lutade huvudet bakåt mot väggen. Hon kanske skulle slumra till vid något skede men om Philip kände för att prata så behövde han bara sträcka ut handen och puffa till henne.

Philip nickade lite, blev uppriktigt lättad av att inte bli lämnad utav henne riktigt än. Hennes stöd betydde mycket och att vara själv här visste han inte ens hur han skulle klara. Philip själv var trött, men tvivlade på att han faktiskt skulle slumra till - tankarna snurrade alltför mycket med all oro för pappan och allting.
"Tack", sade han, lade försiktigt armen om henne för att istället dra henne intill sig. Visserligen hade de inte löst sina problem och de låg kvar där under ytan, men åtminstone för stunden så struntade Philip i allt det. Just nu var snarare undantag, och kanske att hon också skulle ha det något mer bekvämt ifall hon låg lutad emot honom än mot väggen.

Tacka henne behövde han verkligen inte göra. Hon klappade honom lätt på handen som svar, gav honom en något förvånad blick då han drog henne intill sig men protesterade inte. Det var minsann mer bekväm så här: väggen var inte den bekvämaste att luta sig mot och försöka få lite sömn. Aubrey rättade till filten igen så att hon kunde lägga den om Philip också, intalade sig samtidigt om att hon bara skulle vila ögonen en stund trots att det nog skulle resultera i att hon faktiskt somnade.