PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Max”, sade Zhìyuan beslutsamt och stirrade blankt in i de där himmelskt gröna ögonen. ”Även om allt det där är sant så är det en del av dig..och jag älskar hela dig oavsett”, bedyrade han med en röst som blivit fylld till bredden av allvar. ”Jag finns här när allt det där tar över, när madam Pomfrey måste tvätta såren, när du vaknar upp från en extra hemsk mardröm..alltid”, avslutade han tyst och började varsamt stryka bort tårarna som ringlade sig nerför den andres kinder. Bra där, nu gjorde hjärtat ännu ondare helt plötsligt. Varje slag riktigt sved och andetagen var inte särskilt djupa och stabila. Kallsvetten letade sig även nerför den bara kroppen och vidare ner mot lakanen. Äckligt, riktigt äckligt. Men ändå så låg de där med bara överkroppar och slingrade sig runt varandra. Betydde det att hufflepuffaren talat absolut sanning? Att han verkligen älskade Zhìyuan? Annars hade han väl ändå dragit sig bort med näsan rynkad och absolut inte bett om att få dela säng med den klibbiga slytherineleven.
”Du får sova här, egentligen behöver du inte ens fråga vid det här laget”, mumlade sjuttonåringen och drog händerna genom de ljuvliga lockarna. ”Men jag är så jävla äcklig just nu, så är du ens säker på att du verkligen vill stanna här? Jag kan knappast lova att du inte kommer vakna bredvid någon med ett sånt här tjusigt utseende”, erkände han och såg patetiskt stöddig ut. Kroppen protesterade, mer än vad den gjort innan under dagen. Dock så ville han verkligen inte tvingas gå igenom allt det där hemska ännu en gång. Tänk om han skulle dö av det? Eller tänk om allting la av bara för att han tvärt vägrade.
”Jag mår skit..du mår skit..vilken underbar kväll”, knorrade Zhìyuan och gjorde en grimas. ”Fast vi älskar varandra och det är ju alltid trevligt att veta att ens känslor är besvarade.”

De där orden fick inte tårarna att lugna ner sig precis. Nepp, för nu var den lille hufflepuffaren rörd. Så väldigt rörd. Tårarna som föll innehöll en vild blandning av känslor. Sorg, hopplöshet och rädsla, men även hopp och glädje. Inte lätt att förstå sig på det där...
”Du kan inte skrämma bort mig så lätt”, snyftade Max till svar men lät ett leende skymta. Nej, vid det här laget var svett verkligen en ickefråga. Inte för att han haft så mycket till val men han var liksom avdramatiserad. Trygghetskänslan fanns där oavsett och den var viktigast. ”Det spelar ingen roll, fluff eller ej, jag stannar oavsett”.
Vid det här laget hade Max börjat kunna läsa av en del saker. Till exempel när en skiftning verkade vara på gång. Visserligen föredrog han väl den mänskliga formen i sådana här lägen, då det fanns en hel del osagt, men annars var fluffberget mysig värre. Att hålla igen kunde väl inte vara speciellt bra? Framför allt var det väl svårt och krävande? Självklart var det förståeligt, dock. Att inte vilja genomgå all smärta.
”Vi har varandra och då blir allt lite lättare”.

En riktig gråtfest, det var precis vad de två ungdomarna hade för tillfället. Max grät, Zhìyuan grät och snart skulle väl Kiwi också börja snyfta. Om sanningen skulle fram till fullo så ville nog sjuttonåringen skrämma bort hufflepuffaren till viss del. Han var fortfarande ofantligt rädd för sig själv, för sitt eget sinne och vart det kunde tänkas ta vägen. Verkligheten låg ju faktiskt i att han aldrig kunde lova att kontrollen behölls, att han fortfarande kunde resonera som en vanlig person och inte se allting ur någon annans ögon. Och det, det var skräckinjagande för någon som Zhìyuan. Speciellt nu när han hade Max vid sin sida.
”Jag försöker inte skrämma bort dig”, viskade han så pass tyst att orden knappt gick att urskilja. Men snart därefter harklade han sig i ett tappert försök att gaska upp sig själv.
”Du kanske inte är rädd, och typ nittionio procent av tiden behöver du inte heller vara det...men om jag ska vara helt ärlig är jag rädd för mig själv”, rabblade han hastigt på och gömde ansiktet i hufflepuffarens axel. ”Alltså skiträdd, Max. Det känns som om jag inte har någon kontroll över min kropp längre och det är så jävla läskigt. Du förstår nog vad jag menar, eller hur? Att inte ha kontroll över hur ens kropp håller på och grejar.” På sätt och vis var det ju ungefär samma sak.

Det där var ju sant. Max ville inte tro på det, men någonstans därinne förstod han ju ändå. Det fanns ingen garanti för att det här var säkert. Det fanns oändligt med risker och att det var skrämmande att inte ha kontroll över sig själv, jo det var ju inte konstigt. Max kunde absolut relatera. All panik som bara kom utan förvarning. Dock var det inte riktigt samma sak. Delvis, absolut. Båda sakerna var ju hemska. Däremot gick paniken över. Även om det sällan kändes så i stunden så bleknade den bort förr eller senare. Den lyxen hade inte Zhìyuan. Jo, visst gick det över det med, men det fanns ingen garanti för det heller. Det fanns en möjlighet att han kunde bli fast i vargformen. Eller bli av med mänskligheten och slita Max itu. Det klart det var en skrämmande tanke.
”Jag förstår att du är rädd”, svarade han tyst in mot den jämnårigas huvud. ”Men tycker du inte att det blivit bättre ändå? Alltså, inte allt såklart. Men som när du kände att du behövde prata med mig förut, då var det väl ändå du själv som styrde omvandlingen? Vi får jobba på det där så du känner att du har mer kontroll igen”

”Fast jag vet inte hur jag gjorde eller vad fan jag håller på med”, påpekade Zhìyuan och bet ihop käkarna. Nej, nej, nej. Han vägrade att förvandlas igen. En gång var väl okej så länge det inte resulterade i förlust av vett och mänsklighet, men två? Eller var det kanske tre nu? Fan heller.
Sjuttonåringen torkade irriterat svetten från pannan innan han grävde ner sig hos Max, ungefär som en liten koala. Greppet han fattat om den andre hårdnade successivt och blicken mörknade markant. Var det alltså värt att typ klämma sönder hufflepuffaren bara för att försöka hindra den där ruttna skiftningen? Tydligen så var det det, speciellt då han inte släppte i första taget.
”Usch, jag tror jag måste spy”, knorrade han och sköt Max ifrån sig, så att han kunde sätta sig upp. Varför var det alltid tvunget att smyga sig på när han minst uppskattade det? Revbenen värkte fortfarande och det riktigt ilade i tänderna.
Zhìyuan sneglade bak mot den jämnårige efter att han slängt benen över sängkanten. Musklerna i ryggen hade börjat leva sina egna liv och synfältet var suddigt värre. Men han vägrade ju, eller hur - någonting som i sin tur ledde till att irritationen ökade gradvis. Troligen inte det bästa scenariot.

Myset övergick till något betydligt mer stressat och påtvingat. Visst hade Max själv agerat koala bara någon minut tidigare, men det här var hårdhänt. Det var en skiftning på gång, eller hur? Stämningen förändrades hastigt. Klart att någons hälsa skulle spöka. Så var det ju alltid. Antingen panik och sorg från Max sida, eller päls och avsaknad av självbehärskning från slytherinaren.
"Du, det där gör ont", mumlade han och försökte få greppet om sig att lossa en aning. Ja, nu började det faktiskt bli svårt att andas. Dock dröjde det inte länge innan den andre for upp utan förvarning. Knorr knorr, hur hade det de hade för någon minut sedan redan övergått till det här? Stress och irritation. Suck.
"Ska jag hämta en hink eller något? Du borde verkligen inte ställa dig upp". Nej, nu såg Zhìyuan sådär sjuk ut igen. Blek och dan. Om han tuppade av var Max för svag för att få upp honom på benen igen.

Snacka om humörsvängningar, eller vad man nu skulle kalla det här för. Det var ju knappast normalt på någon så när nivå whatsoever. Däremot kunde han inte styra över det, då det hände så förbaskat fort. Tydligen behövdes det bara en liten knuff för att sätta igång helvetet, kanske till och med mindre än så egentligen.
”Det här är varför jag troligen kommer bli utslängd”, stönade sjuttonåringen och lutade sig framåt, vek sig dubbel i ett försök att hålla magen i styr. Han hade ju knappt ätit något under dagens gång och behövde behålla det lilla han hade.
”Och nej, ingen hink...det känns som om jag kommer spy m-men jag tänker inte göra det”, fortsatte Zhìyuan och drog händerna genom håret ett flertal gånger. [/i]Andas in, andas ut. Åh, och förresten, du höll precis på att typ klämma sönder Max. Bra jobbat, idiot. Det här är precis varför ni inte borde vara tillsammans, för att det bara slutar i katastrof hela tiden.[/i]
”Förlåt, jag vet bara inte vart jag ska ta vägen”, viskade han när paniken lagt sig en aning.

Okej, ingen hink. Han kunde dock inte bara sitta där och glo. Det kändes fel på alla sätt. Illamående var ju hemskt. Svårt att stötta någon som bara ville spy dock? Värme och närhet brukade bara kännas jobbigt, men att lämna Zhìyuan ensam var inte heller något alternativ. Max trädde tröjan över huvudet igen innan han satte sig bredvid den längre. Fötterna fick hänga över sängkanten.
"Jag förstår det, det är okej. Kan jag hjälpa dig på något sätt?", frågade han och lät ena handen glida upp till den jämnåriges rygg. Förhoppningsvis kändes det bra och inte irriterande. Usch, det var så svårt att veta hur en skulle hantera sånt här. Ibland var det värre att se någon annan lida än att känna det själv.

”Inte direkt, nej”, mumlade sjuttonåringen och pressade fram ett halvt plågat leende, som mest satt där och fick det att rycka i mungiporna på honom. ”Eller jo, du skulle kunna få åka tillbaka i tiden och..o-och säga åt min käre förfader att ge fan i att vara otrogen”, muttrade han därefter och tog ett skakigt andetag. Fokus, Zhìyuan, fokus. Det var ju därifrån den där förbaskade blodsförbannelsen härstammade från - Kina under sent 1500-tal. Man ska aldrig vara otrogen mot dynastins mest kraftfulla häxa, det skulle nog aldrig sluta bra oavsett. Familjen Huang var ett prima exempel på det där, även om de flesta av dem slapp förbannelsen. De flesta? Snarare alla förutom Zhìyuan och möjligen någon till. Någon av hans kusiner kanske? Men om de hade tur gav de fan i att förälska sig. Tur kanske det inte gick att definiera det hela som, men äsch då.
Bestämt klättrade slytherinaren tillbaka upp i sängen och grävde ner sig under täcket. Inte var det bara Max som kunde bli lite självmedveten då och då. Utmärkt plan, nu skulle han stanna där under lakanen för resten av kvällens gång.

"Det där är så långt ifrån rättvist som bara möjligt. Fine om det bara skulle drabba de som var otrogna men du blev ju bara kär". Så det var därifrån blodsförbannelsen kom? Det var ju inte rätt vist på något sätt. Eller alltså otrohet var fruktansvärt, verkligen. Inte okej på något plan och även om Max uppenbarligen inte varit med om det samma så kunde han verkligen förstå känslan av att bli djupt sviken. Nej, fy för otrohet. Att det skulle drabba resten av släktträdet i sekel framåt däremot? Nej, det var fan inte rättvist.
Jahopp? Under täcket bara sådär. Återigen blev Max försatt i en skum situation. Han kunde ju inte bara sitta där och stirra. Suck. Han kröp efter och försökte ta sig in under täcket. "Göm dig inte, jag vill mysa...", gnällde han.