Not what I wanted [PRS]

Av någon absolut idiotisk anledning fick Zihao för sig att börja käfta emot. Varför skulle han inte få följa med för? Dåsigheten som legat som ett enda stort, grått moln över hjärnan de senaste veckorna var någonting som definitivt hjälpte humörsvängningarna på köret. Han hade till exempel redan glömt bort att han hade ont i kroppen på det stora hela. Det fanns liksom bara plats för en tanke åt gången och där och då var allt han kunde tänka på Weimin. Tänk om den yngre brodern dog och han inte fick säga sitt sista hejdå bara för att Samuel Lewis tvingat honom sätta sig ner på röven igen? Fan heller.
”Jag överanstränger det inte”, protesterade sjuttonåringen och började genast sträva emot när den jämnårige försökte få ner honom på marken igen. Egentligen hade gryffindoraren rätt - han borde inte överanstränga sitt stackars revben eller kroppen överhuvudtaget. För även om Zihao själv kanske inte ville erkänna det var han trots allt skadad, allvarligt skadad. Mängden blod han förlorat var inte direkt liten och huvudet hade fått sig en rejäl smäll hemma i hallen. Men ändå, ändå kunde han inte acceptera det. Nej, nej, för han mådde ju alldeles utmärkt, jodå.
”Nej, det är inte okej att sitta stilla och inte göra någonting!” Utbrast slytherinaren slutligen och spände blicken i den andre. Han greppade bestämt tag om axlarna på honom, kände hur blodet pulserade hastigare och hastigare genom kroppen.
”Ingenting är okej! Weimin kanske redan är död..och tänk på Joshua och de andra! Ska jag bara sitta här som en jävla idiot och drömma om en bättre värld? Är det vad du tycker?” Orden i slutet var nästan otydbara och snyftningarna tog slutligen över, samtidigt som huvudet sänktes och axlarna skälvde till.

”Så länge Hayley är okej spelar det ingen roll, eller hur?” Konstaterade sjuttonåringen och snörvlade till. De gråa ögonen var alldeles tomma vid det laget och tårarna föll tyst - inga skälvningar eller snyftningar for genom den slanka kroppen. Huvudet var lutat mot trädstammen och benen lätt uppdragna så att armarna kunde hänga över knäna. Han kunde inte tänka längre, inte känna, allting var verkligen helt tyst inombords. Med ett blekt leende på läpparna vände han blicken mot Joshua.
”Du måste vara bland de bästa vännerna man kan ha”, sade han tyst och vände blicken mot den sextonåriga flickan igen. ”Jag vet att det är konstigt, men även om jag bara vetat om barnet i några timmar..det är svårt att förklara”, fortsatte han och slöt ögonlocken med en djup suck. Nej, chocken hade inte släppt ännu och känslorna verkade ha tagit en välförtjänt paus. Isaac var inte van vid situationer som dessa, vem var det egentligen? Det var svårt att veta hur man på bästa sätt skulle hantera alltihop, det var i alla fall ett som var säkert.
”Vad blev det?” Frågade han efter en stunds tystnad och öppnade ögonlocken, för att avslöja sina rödgråtna ögon. ”En flicka eller pojke?”

Åh jösses. Som tidigare påpekat känns det verkligen som att han argumenterar med ett småbarn. Inte för att det Zihao säger är oförståeligt, nej med tanke på allt som hänt är det knappast konstigt, men Samuel behöver liksom säga samma sak flera gånger för att det ska komma in.. och ja, det är jobbigt. Särskilt i en sådan stressig situation som denna.
”Tror du inte att jag tänker på det också? Klart som fan att jag tänker på min lillebror konstant för nuläget, men att tänka kommer inte att lösa någonting.” Utbrister han tillbaka, som är lite måttligt irriterad. Nu är han inte direkt arg på den jämnårige, verkligen inte. Men efter allt som skett så är det här det absolut minsta som han behöver. ”Ja, Weimin kanske blöder riktigt mycket men det är därför jag måste gå dit nu, okej? Du behöver vila. Klart slut, jag bryr mig inte om du drömmer om en bättre värld eller ej, bara fokusera på att hålla dig vaken tills jag kan hjälpa dig mer efter jag hjälpt din lillebror.” Utskällning. Jösses, hur hade allting gått så snett till? Allt hade förändrats på en minisekund. Utan att stanna och höra på några vidare inverkningar så springer han sin kos, i jakt på att hitta Weimin och kunna hjälpa till med den lilla kunskap han har. Det klarar han, jodå.

Kroppen sjunker ner efter att ha gjort i ordning sig själv, tvättat och bara blivit av med all fruktansvärd blod över kroppen. Lyckligtvis var det en liten å hyfsat nära. Med fortfarande ett kritvitt ansikte börjar han göra i ordning de djupa såren över sin egna arm. De är djupt inristade, och han har förlorat mycket mer blod än han förväntat. Varje bokstav står klart och tydligt, skriker i rött och djupt. Det blödde igenom varje inlindning som han gör runt armen. Tillslut blir det dags för lita bandage som han försöker att få fast.
”Tror inte det är konstigt alls,” mumlar han med ett litet leende, och höjer blicken mot Isaac. Nej, det är väl klart att man finner en stark koppling med en liten bebis inne i magen på någon när det är ens egna. De små fingrarna stryker sig över kinderna för att få bort tårarna, spelar ingen roll hur lång tid det går. Ögonen vill inte ge med sig. Med en liten snyftning reser han sig på de darrande benen, och rör sig mot det lilla, lilla barnet som ligger ihopvikt i en varm, ren handduk innan han tassar fram till Isaac.
”Det var en flicka.. jag vet inte om du vill hålla henne eller inte, tänkte att det var bäst för dig och Hayley att bestämma det..”

Det var ett som var säkert och det var att Zihao verkligen försökte lugna ner sig själv. Han hade inte den blekaste aning om varför han betedde sig som ett litet småbarn för tillfället, varför han agerade som han gjorde, men samtidigt verkade det inte vara någonting han kunde styra över. Däremot sjönk han så småningom tillbaka ner på marken medan ögonen följde Samuel när han försvann bort bland träden. En sval bris drog återigen mellan träden och alla dofter var härliga - eller de hade åtminstone varit det om situationen de satt i var annorlunda.
Mycket tid gick åt att tänka på det den jämnårige sagt. Att tänka skulle inte komma att lösa någonting, det var nog dant trots allt. Men ändå, ändå kunde han inte sluta tänka på allting som försiggick just i den stunden. Ögonen vattnades igen och sjuttonåringen var tvungen att samla sig själv riktigt ordentligt innan han lyckades ta några djupa andetag. Blodet kändes fortfarande varm i ådrorna efter det lilla vredesutbrottet, brände nästintill hål på den bleka huden som blivit alldeles kallsvettig. Fast det var okej, han var ju ändå okej. Ingen skada själv, bara några ömmande revben och lite förlorat blod. Värre hade han ändå varit med om, även om det inte på något sätt mätte sig med det emotionella han för stunden genomgick. Deg car minst sagt svårt att hantera.

Isaac stirrade på Joshua med glansiga ögon innan blicken sänkte sig mot handduken. Helt ärligt visste han inte om han skulle klara av det - att hålla i sitt nyfödda barn som inte ens fått en chans att existera. Ögonen vattnades genast igen och det svämmade över av hundratals tårar. Varför grät han ens? Han kunde själv inte förstå sig på det, den enda kopplingen han hade till den lilla flickan i sextonåringens famn var via blod, ingenting annat. Däremot insåg han mer än väl att det egentligen inte stämde, för på något underligt vis hade han ändå lyckats skaffa sig en djup koppling till henne. Hon var ju ändå hans, hans och Hayleys, ingen annans.
Tvekande höll han fram armarna och tog emot det lilla knytet, alldeles stum och storögd. Hur hade de lyckats skapa något så fantastiskt under ett idiotiskt engångsligg? Det var nästan bisarrt. Med en snyftning drog han några fingrar över det lilla ansiktet, över den lilla näsan och sedan över pannan.
”Hon är vacker”, viskade han och sneglade upp mot den yngre, med ett litet leende på läpparna trots mängden tårar. ”Men du..är du okej? De där såren såg inte särskilt trevligs ut..har du fått bukt med dem?” Undrade han efter en kort sekund.

Om sanningen skulle fram hade Samuel verkligen ingen lust att lämna den jämnårige ensam i kylan. Verkligen inte. Han är djupt skadad, både fysiskt och emotionellt. Men det är inte längre någon akut, och han måste verkligen se till så att ingenting händer lilla Weimin, även om han vill finnas där för dem bägge två. Det är väl så han hanterar det hela, tänker på allt han måste göra istället för att förlora sig i tankarna om sin lillebror eller modern. Det skulle inte leda till något gott och allt skulle bara försämras av det. Hur som helst har han funnit fjortonåringen, och sitter på huk medan han börjar hjälpa till. Eller åtminstone försöker hjälpa till. Alla hans kläder är helt täckta med blod, och efter att ha dragit handen över pannan ett antal gånger börjar blodet att även täcka hans ansikte. Men men, det är ett senare, mindre viktigt bekymmer. Lyckligtvis får han stopp på blödandet, och förhoppningsvis kommer det bara att gå bättre efter det.

Jo, hon är vacker. Hennes hud är kristallikt. Gnagandes i sin underläpp låter han blicken glida till Hayleys kropp, som sakta men säkert börjar få tillbaka medvetandet. Han vet inte hur hon kommer reagera på det hela, hur hon kommer må eller hur hon kommer känna sig. Ett svar är väl säkert ändå, hemskt.
”Jag är okej, helt okej.” Mumlar Joshua med ett litet, bittert leende. Det var inte sant, såren som är inskurna i armen har nästan gjort hela överkroppen bedövad. Men detta ska inte Isaac fundera över. Han och Hayley har mycket mer annat att tänka på än sextonåringens dumma arm. Med en grimas ställer han sig upp från sin plats på en fåtölj som kommer med tältet. Nu när båda är vakna behöver de nog prata med varandra. ”Ropa på mig om det är något.” Efter att ha lämnat än en kyss på flickans panna, rör han sig ut ur tältet. Flickan har börjat hålla sig krampaktigt om magen, så fort ögonen slås upp vet hon att något inte står fel till. Ögonen vattnas hysteriskt, får hela henne att skaka medan en djup snyftning släpps ut.
”Var är hon?” Frågar hon halt panikartat och tvingar upp kroppen. Joshua har partiskt taget gjort en operation på henne, men hon måste upp. Måste leta trots att hela kroppen skaver av varje rörelse.

Även om Weimin inte var helt bortom all fara verkade han för nuvarande läge vara hyfsat stabil. Yaosu hade nog aldrig lyckats få stopp på allt blod om det inte varit för Samuel, som lyckligtvis funnit dem i den lilla gläntan innan det var försent. Den äldsta Huaze brodern andades tungt och i slutändan rörde han sig extremt långsamt. Han var alldeles slut efter pesten, nervig och rädd över att det inte skulle ha varit tillräckligt. Tänk om det förvärrades igen, vad skulle de göra då? Det var ju inte precis så att de kunde slänga fjortonåringen över axeln och vandra in på St Mungos.
Med en utdragen suck sjönk han ner på marken, efter att ha torkat bort blod och skräp från den yngre brodern. De hade hjälpts åt att linda in den lilla kroppen i en massa filtar och strax intill sprakade en liten eld. Röken var däremot inte synlig, någonting nittonåringen sett till från början. Helt värdelös var han inte, även om det medicinska området kanske inte passade honom sådär jättebra.
”Tack”, viskade han efter en stunds tystnad och mötte Samuels blick. ”Jag tror inte att jag hade lyckats få stopp på det själv..det var så otroligt mycket blod”, fortsatte han och andades ut, lutade bakhuvudet mot en slät trädstam. ”Vet du hur det gått för dem andra? Är Joshua och Zihao okej?”

Hur i helskotta lyckades Hayley ens sätta sig upp efter traumat som hennes kropp precis genomgått? Isaac höll den lilla flickan närmare sig, fortfarande med tårar strömmande nerför de nu lätt rosiga kinderna. Efter allting hemskt som hänt under dagens gång hade han personligen inte fått några skador eller förlorat blod, så efter att den första chocken börjat lägga sig hade färgen återvänt till sjuttonåringen. Han skyndade sig upp från fåtöljen där han slagit sig ner och satte sig hastigt på hin bredvid den sextonåriga flickan.
”Det är okej”, försäkrade han och lade en hand på hennes axel, försökte hindra henne från att orsaka kroppen ännu mer stress än vad hon redan gjort. ”Eller okej..det är inte okej, men du är okej”, fortsatte han rabblandes och torkade kvickt bort några tårar som trängt sig förbi de nu stängda murarna. Han snörvlade till och vände ner blicken mot den vackra lilla filluren som låg inlindad i handduken. Om hon fått växa upp hade hon nog blivit ett alldeles enastående barn, det var då ett som var säkert.
”Vill du hålla i henne?” Undrade Isaac tillslut och sträckte fram det lilla knytet mot Hayley. ”Jag tror att hon hade velat vara i sin mammas famn åtminstone en gång..”, viskade han fortsättningsvis och var tvungen att sluta ögonlocken. Inte gråta, inte gråta.

gentligen hade det varit lite av en medicin för Samuel att försöka rädda de två Huaze bröderna. Det fick liksom hjärnan att tänka på annat, han var tvungen att fokusera på att rädda livet på dem.. nu, tja han är väldigt glad över att de bägge två inte är nära på att dö, men det gör det möjligt för hjärnan att tänka på det förbjudna. Vart är Joshua? Hans gulliga lillebror? Hur är det med honom och Hayley? Är den lilla bebisen okej? Bara tankarna får ögonen att vattnas på honom, han som tidigare varit den lite mer sansade ut av dem. Men icke nu. Bröstkorgen hävs upp och ner, upp och ner. Det hade varit så solklart, Joshuas skrik inifrån köket.
"Zihao är okej.. eller ja, han är inte på gränsen i att dö längre. De andra vet jag ingenting om tyvärr.." mumlar han och ställer sig upp från sin plats på marken. Frustrerar drar han händerna genom de märka lockarna, innan han börjar gå på stället. "Vi bör få in dem någonstans, vi vill inte att de ska frysa ihjäl direkt."

Jösses, att Isaac sitter och gråter gör ingenting lättare för lilla Hayley. Hela hennes kropp värker av allt som hänt, och hjärtat svider något förskräckligt. Ovanligt mycket. Med stora, glassiga ögon tar hon försiktigt tag om den lilla flickan, medan hennes tårar försiktigt faller ner mot pannan på bebisen. Hon känner för att skrika. Trots att hon inte tänkt behålla barnet själv så värker det, hon har varit så mentalt fest vid knytet att all liv verkar ha lyfts från hennes egna kropp. Hayley sjunker ner på sängen hon tidigare hasat sig upp ifrån, känner sig alldeles utmattad.
"Hon hade blivit vacker," påpekar hon med ett litet leende, om hon minns rätt hade Isaac sagt det innan allt gått åt helvete, och hon hade inte haft en chans att hålla med. "Hon kanske skulle ha fått dina ögon, de är väldigt fina." Det är oklart om det går att urskilja hennes ord med alla snyftanden. Men men.

”Jo, vi borde nog försöka hitta skydd innan det blir mörkt”, konstaterade Yaosu och reste sig slutligen upp. ”Och inte bara det, vi borde försöka hitta de andra”, fortsatte han och började massera tinningarna. ”Men hur? Det finns inte direkt något bra sätt att kontakta dem på och det finns inga spår efter dem vad jag kan se..” Han tystnade och sneglade bort mot riktningen Samuel uppenbarat sig från. De hade ju trots allt en Zihao, som förmodligen kunde hitta en viss Joshua även om denne befann sig på flera kilometers avstånd. Samtidigt hade den yngre brodern genomgått ett relativt svårt trauma, men vad kunde det skada att föreslå det hela? Nittonåringen gnagde sig själv frånvarande i underläppen medan tankarna så sakteliga molande ihop sig. Vad skulle de göra? Om de lämnade de andra tre skulle de kanske bara glida ännu längre ifrån varandra, speciellt om det nu faktiskt var så att Isaac transfererat sig till samma ställe.
”Vi måste åtminstone försöka hitta de andra”, mumlade han efter en stunds betänketid och vände sig därmed mot Samuel igen. ”Zihao verkar ha någon underlig Joshua-radar inbyggd, så det är defintivt värt ett försök.” Yaosu nickade för sig själv och sneglade sedan mot Weimin, som fortfarande såg sådär dödligt blek ut. Om han kände Joshua rätt hade de säkert redan hittat skydd av något slag, skydd där de kunde se till att behandla den lilla fjortonåringen bättre och sy ihop såret som sträckte sig över buken. Det lät som en plan.
”Du vet vart Zihao är, eller hur?” Undrade den äldste Huaze brodern och fiskade försiktigt upp Weimin i famnen. ”För jag torr vi måste börja röra på oss nu.”

Sjuttonåringen nickade under tystnad. Jo, den lilla flickan hade helt klart blivit en riktig liten ögonsten om hon fått växa upp. Han kunde föreställa sig hennes stora ögon, de blåa lockarna och röda läpparna - lik sin mor på alla sätt och vis förutom möjligen ögonfärgen. Det gjorde ont att tänka på såhär i efterhand, nu när han visste att hon aldrig skulle få chansen att växa upp.
”Dina ögon är också fina, så tror inte att det hade spelat någon större roll”, påpekade Isaac tyst och satte sig ner bredvid Hayley, makade sig närmare så att deras huvuden nästan snuddade vid varandra. ”Du..” fortsatte han därefter och sökte hennes blick, med ett försiktigt litet leende strykande över de darrande läpparna. ”Det kommer att bli okej, jag lovar..hon kände ingen smärta eller ånger, det vet vi nästan helt säkert.” Han tog ett djupt andetag för att hålla gråten borta. Skulle det någonsin kännas bra igen? Jo, men just där och då kändes det inte som det. Deras ofödda barn hade blivit mördat och det, det skulle aldrig bli okej. Aldrig.
”Förlåt att jag lämnade dig ensam..jag borde ha stannat istället för att gå och..” Isaac avbröt sig själv och snyftade ofrivilligt ill. Allt var hans fel när allt kom omkring.

Att hitta de andra kan nog vara en bra idé.. Joshua har säkert gjort de hemmastadda i en vacker stor stuga eller något vid det här laget. De kan både Weimin och Zihao behöva. Plus har nog den ett år yngre Levis brodern lite bättre koll på det sjukliga, även om Samuel gjort allt han kan och det gått rätt bra.
"Jo, jag håller koll på vår Zihao är lyckligtvis." Berättar han och börjar röra på sig mot det håll han kommit. Nu har han inte det bästa lokalsinnet, men med tanke på omständigheterna har han vässat huvudet lite och känner igen sig, varje träd och lilla buske. Tillslut kommer de fram till den lilla platsen där han lämnat den jämnårige. Han sätter sig på huk framför Zihao, och tar honom tvekande i händerna. "Har du någon aning om var Isaac kan ha tagit dem? Eller kan du känna av Joshuas närvaro på något sätt?" Rakt på sak, toppen.

Är hennes ögon fina? Hayley har alltid funnit de kristallblåa ögonen lite för kalla för att vara fina och välkomnande, men det kanske bara är hon. Flera gånger har folk nämnt hennes ögon, men helt ärligt är det en av sakerna hon avskyr med sig själv, främst för att det påminner henne om sin mor. Sin äckliga, elaka mor som faktiskt slängt ut henne på gatan. Hayley låter blicken glida över ansiktet på Isaac, känner hans panna mot sin och känner sig lite mindre ensam för engångsakull.
"Men hon... om jag bara skyddat henne lite bättre." Det känns så fel att ett sådant oskyldigt litet barn dött, och hon, en smutsig gravid sextonåring överlevt. Hon förstår sig inte på det, det borde verkligen ha varit hon som gått bort och inte bebisen. Greppet om henne blir lite hårdare, innan hon sluter ögonlocken och flyttar sig ytterligare lite närmare den ett år äldre. Även om hon känner att hon inte är värd någon värme alls, så behöver hon det just nu. Hennes psyke behöver närhet. "Be inte om ursäkt, om du inte stuckit hade säkert Joshua dött också."

När Samuel satte sig på huk framför Zihao och fiskade upp de såriga händerna, ryckte sjuttonåringen till. Till en början mötte han den jämnåriges blick utan att säga någonting, stirrade istället tomt in i de märka ögonen som påminde honom så otroligt mycket om Joshuas. Han noterade därefter hur Yaosu höll Weimin i famnen, så tätt intill sig det bara verkade gå. De hade räddat den yngre broderns liv när allt han själv gjort var att sitta och glo upp på molnen, fy fan vad värdelöst.
”Jag kan inte direkt känna av den men..” Slytherinaren tvekade och bet sig själv löst i underläppen. ”Om jag skiftar kan jag lukta mig till honom. Det vill säga om han nu är någonstans i närheten..” Han tystnade och blicken flackade nervöst. Tänk om de inte ens var där? Fast å andra sidan hade han på känn att det var till just Sherwood Isaac tagit dem, särskilt då de brukade campa i området under somrarna. Nåväl, de brukade åtminstone göra det. Det fanns tyvärr inte någonting som lovade att det de andra ungdomarna befann sig i samma område, men det var i alla fall värt ett försök.
”Jag menar..jag kan inte direkt lova att de befinner sig någonstans i närheten, men om de gör det så kommer jag definitivt kunna leta rätt på dem”, konstaterade Zihao och nickade bestämt. ”Det är värt ett försök.”

”Beskyll inte dig själv!” Skyndade sig Isaac att säga, väldigt angelägen om att Hayley inte skulle lägga vikten av barnets död på sig själv. Det var inte hennes fel, ingenting av det. Rättare sagt var det i grund och botten bådas fel, men det var slytherinarens fel att han lämnat den sextonåriga flickan alldeles ensam, utan några men att skydda sig själv med. Helt ärligt skulle han nog aldrig, aldrig, kunna förlåta sig själv för det - även om det lett till att Joshua överlevt. Däremot skulle han inte ha gjort någonting annorlunda, eller det var i alla fall vad han själv ville tro.
”Ingenting är ditt fel, Hayley”, fortsatte han efter en stunds betänketid och ruskade på huvudet. Därefter lade han försiktigt armarna om henne, då hon inte verkade ha någonting större emot närheten. De behövde den nog båda två efter allting som skett. Isaac slöt ögonlocken innan han återigen blickade ner mot den lilla flickan. Hon såg så fridfull ut, nästan som om hon sussade sött och drömde om någonting riktigt fint. Ganska betryggande ändå, även om det var hemsk sorgligt.
”Jo..men det..” Han tystnade och suckade, osäker på hur han skulle lägga fram orden. ”Det borde ha gått att lösa, jag borde ha sett till att du var säker - att barnet var säkert.”

Det där får faktiskt Samuel att fundera lite. Självklart vill han hitta sin lillebror, mer än någonting annat.. Men skulle den jämnårige kropp verkligen klara av det där? Alla ben som knäcks, all smärta? Efter de djupa såren han redan har skulle det nog inte vara den bästa idén.
"Det kanske inte är någon bra idé.. dina sår kan bli värre" noterar sjuttonåringen och axlarna sjunker på honom. Ögonen är fortfarande glassiga efter allt gråtande, och tanken på sin lillebror och mor får det att svida rejält i hjärtat på honom. Huaze bröderna har varandra, nu var två av dem väldigt nära på att försvinna, men nu har de varandra.. och ja, Samuel har verkligen ingen aning om någon o hans familj är okej. Tänk om Joshua är sårad? Tänk om han är nära på att dö? Han kan förvisso ta hand om sig själv.. Men tänk om det är så svårt att han inte kan det? Hayley är inte direkt superduktig på läkekonst.

En liten del av flickan vet att det inte är hennes fel, att hon verkligen inte kunnat göra något i den stunden. Men det är så svårt att inte vara sig själv för det. Kroppen känns förlamad av förlusten av den lilla bebisen, hela kroppen värker av varje liten rörelse. Hayley biter sig hårt i den fylliga underläppen, medan tårarna fortsätter att rinna ner över de likbleka kinderna.
"Det är inte vårat fel alls.." Jo, hon har bestämt sig för att inte låta Isaac beskylla sig själv. Om slytherineleven stannat med henne finns det fortfarande hög chans att hon blivit träffad, och på det hade hennes bästa vän antagligen genomlidit tortyr för att sedan dö. Det är en hemsk tanke. "Det var ju han som häll trollstaven och dödade henne, inte vi. Eller hur?" Hon vill vara säker på sin sak, sådär självsäker som hon brukar vanligtvis vara, men i ett läge som denna är det svårt. Det går liksom inte riktigt. Förhoppningsvis håller Isaac med henne, för annars vet hon inte vad hon skulle göra.
De kristallblåa sätter sig fast på den ett år äldre en kort stund, värmen får henne att må lite bättre.. Men det är en värme som hon inte förtjänar.