Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Det var just det där som på något vis också fick Philip tokig, att han aldrig riktigt fick något svar ifrån henne utan bara ännu mer bevis på hur hon inte verkade bry sig något större. Han tänkte svara men då hon istället gick ut övergick det till en mängd framfrästa svordomar istället då han vid det här laget minst sagt var på dåligt humör. Nej, här tänkte han inte stanna längre. Visserligen var det sent, men han gav sig ändå iväg ifrån institutet och vidare bort emot huset hans pappa bodde i. Han behövde komma ifrån lite, för med alla bråk med honom och Aubrey blev det bara för mycket för stunden. Han tillbringade resten av kvällen och natten hos pappan, och hade inte bråttom därifrån heller på morgonen - uppriktigt så visste han inte riktigt ifall han ens skulle ge sig tillbaks till institutet samma dag, för tillfället var han bara så uppretad och sårad efter allt att han inte visste hur stor idé det ens var.

Tidigt följande morgon letade Aubrey upp Alec, meddelade honom att hon tänkte ta ut semester. Den sömniga ledaren för New Yorks institut meddelade förbryllat att skuggjägare inte brukade ta ut semester, men att hon givetvis fick några dagar åt sig själv om hon behövde det. Med den bekräftelsen lämnade hon kontoret. Direkt efter frukosten bestämde hon sig för att besöka Magnus, behövde hans hjälp med att komma till Alicante. Han ställde några frågor, mest för att han brydde sig och såg att hon var ledsen, men gjorde ändå slutligen det hon bad honom om och öppnade en portal.

Philip höll sig undan resten av denna dagen, efter att ha haft tråkigt större delen av förmiddagen så begav han sig bara iväg på en promenad för att förhoppningsvis skingra tankarna för en stund. Ärligt talat så visste han inte riktigt själv vart han och Aubreys ständiga bråk hade börjat, men det kändes som om de sällan numera lyckades vara sams. Vilket han hatade, för han älskade henne så mycket och att vara osams med henne skar i hjärtat. Han hade inte heller längre någon aning om hur han skulle kunna ställa saker till rätta, för det kändes som om hur han än försökte så lyckades de inte bli sams.

Att få besöka begravningsplatsen var inte så lätt som Aubrey hade trott att det skulle vara. En vakt menade att hon på förhand borde ha meddelat om att hon skulle dyka upp, och till på köpet borde hon ha bett konsulen om tillstånd. Varför skulle hon behöva någons tillstånd för att besöka hennes föräldrars gravar? Tillslut hade hon ändå fått deras godkännande. Hon plockade några blommor som växte lite här och där, innan hon sjönk ner på knä vid hennes mammas grav. Hon placerade blommorna vid stenen och fumlade sedan med händerna i famnen, visste inte riktigt vad hon skulle säga. Ingen lyssnade ju men kanske hennes mamma, var hon än befann sig, på något sätt skulle höra.

Philip visste ärligt talat inte riktigt vart han skulle ta vägen under dagen. Han hade ju aldrig varit särskilt bra på tålamod, och till sist slutade det med - inte särskilt förvånande - att han begav sig för att träna ett tag. Han hade nyligen upptäckt att hans gamla mma-klubb fortfarande var igång, så nu när han inte hade mycket annat för sig bestämde han sig för att bege sig dit. Om inte annat så var det ett perfekt sätt att rensa tankarna för en stund, vilket han sannerligen behövde vid det här laget även om han varit ifrån institutet för ett tag.

Tre dagar senare hade hon fortfarande inte återvänt till institutet. Ingen hade jagat bort henne från Alicante, tvärtom hade konsulen faktiskt erbjudit henne ett rum att sova i. Vänligheten överraskade Aubrey något, men samtidigt var det uppskattat. Hon ägnade dagarna åt att måla. Teckningarna föreställde inte något utan hon målade mest bara för att få utlopp för sina känslor. Då hon inte kände för att vara instängd på rummet tog hon promenader. Alicante var väldigt vackert, speciellt på våren, och det fanns mycket att beundra och bekanta sig med.

Philip hade återvänt till institutet först nu, men för hur länge visste han inte. Det faktum att Aubrey också hållit sig undan och inte direkt visat sig oroade honom något, för ärligt talat så var han inte helt säker på var hon höll hus. Och han hade heller ingen aning om hur han skulle göra - han oroade sig för henne och ville genast leta upp henne för att vara säker på att hon var okej, men samtidigt hade hon ju uppenbarligen också velat vara ifred. Återigen undrade han för sig själv hur i hela friden det slutat såhär mellan de båda, önskade inget hellre än att allting skulle vara som vanligt mellan de båda igen. Han hade åtminstone till sist kommit fram till något slags mellanting, vilket var att försöka få kontakt med henne via telefonen, och om han inte fått något svar framåt eftermiddagen börja leta på allvar då han började oroa sig allt mer.

Promenaden ute i den friska luften fick henne att känna sig avslappnad. Istället för att tänka på allt tråkigt som hänt den senaste tiden, beundrade hon istället den vackra naturen och lyssnade till olika ljud som hördes svagt från flera håll. Att rensa huvudet på tankar var nödvändigt eftersom det nog annars skulle sprängas: kanske hon så småningom skulle kunna återvända till institutet också. I Alicante kunde hon inte stanna hur länge som helst, även om det kanske skulle finnas någon position öppen om hon bara frågade.

Med tanke på hur länge Aubrey hållit sig undan vid det här laget hade Philip börjat befara att hon faktiskt lämnat honom, dagarna hade gått utan att han varken hört eller sett ifrån henne. Han hade oroat sig rejält vid det här laget, och det faktum att hon bara stack iväg sådär sårade. Vid det här laget hade han fått tillbaks sina runor, men med oron för allt som hände med Aubrey kändes det ändå som en ganska liten tröst. Men denna dagen hade han åtminstone fått något helt annat att tänka på, han hade precis kommit tillbaks efter att ha tränat samma morgon när han fått ett samtal om att pappan varit med i en olycka. Med allt annat som hände så kändes det här sannerligen som dålig tajming - pappan hade varit hans trygga punkt de senaste åren och att nu antagligen förlora honom också kändes som om han var påväg att förlora allt. Nu när det snart var eftermiddag hade han varit på sjukuhset ett par timmar, innan han kommit dit hade han åtminstone hoppats på att skadorna inte skulle vara alltför illa men blivit besviken - läkarens besked hade varit allt annat än bra. Han hade lite tidigare också skrivit till Alec, hade känt sig tvungen till att åtminstone förklara varför han antagligen inte skulle visa sig särskilt mycket på institutet de närmsta dagarna.

Aubrey hade genom Alec fått höra om vad som hade hänt med Liam. Lite besviken var hon över att informationen inte kom från Philip. Trots omständigheterna och att de inte stod varandra så nära för tillfället, så borde han ändå känna att han kunde berätta saker för henne. De var varandras parabatai. De var gifta. Hon lutade sig mot väggen i hissen och drog fingrarna över runan vid sitt hjärta. Det var inte så här hon ville att vardagen skulle se ut. Att äktenskap hade uppförsbackar var hon medveten om men det började bli för mycket. Sedan var det också en smula irriterande att det var jordens undergång så fort som något hände i hans liv, men folk bara skakade av sig saker som hände henne. Kanske var hon bara självisk. Då dörrarna gled upp klev hon ur hissen innan hon gick fram till Philip, och satte sig ner på stolen intill honom.
"Hur är det med Liam?" frågade hon bekymrat.