PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Ja, så hemskt var det faktiskt”, sade Zhìyuan, extremt medhållande med ett allvarligt uttryck strykandes över de skarpa dragen. Men efter några få sekunder snörvlade han självfallet till och var ännu en gång tvungen att torka sig själv under ögonen. Han ville få bort allt det allvarliga som följde i släptåg efter de där orden, njuta av dem till fullo utan några som helst oroande tankar i bakhuvudet. Däremot så gick det inte, utan var totalt jävla omöjligt. Precis som allting annat i hans liv, med andra ord. Nu lär det där förvisso väldigt dramatiskt, fast det var ju så det kändes. Allting gick åt rena rama pipsvängen så snart han försökte sig på någonting. Det kunde handla om att baka en kaka, färga håret eller relationer. Som sagt, den enda han lyckats någorlunda med var väggen därhemma. Den gillade han absolut fortfarande. Konstiga tankar? Jadå, allting var väldigt kaosigt för tillfället. Till och med lite värre än det brukade vara.
Slytherinaren besvarade den andres rop på närhet genom att vila läpparna mot de mjuka lockarna. Det kittlade behagligt mot läpparna och även om tårarna fortfarande rann nerför kinderna fanns det där lilla leendet kvar. Trygg? Hade han någon anledning till att känna sig trygg? Zhìyuan själv hade ju hundratals anledningar till att känna sig säker med Max. Visst var hufflepuffaren kanske lite rädd av sig ibland, men det var ju med all rätt.
”När Xavier bråkade tidigare idag, så var det du som skrämde bort honom och de andra”, påpekade sjuttonåringen tyst ner i håret på den jämnårige. ”Det enda jag har gjort är att få dig att hyperventilera..shit, vad lyckas jag är”, fortsatte han och skrattade rått. Det var ju typ sant dock?

Tänk hur allt bara kunde ställas om sådär plötsligt. Nu var det ju inte riktigt så med tanke på att alla problem kvarstod, men stämningen för ett par minuter sedan var en hel annan. Lite som natt och dag. Även om tankarna snurrade runt som aldrig förr, så fanns det också en vilsamhet. Kanske skulle allt bli bra trots allt. De hade ju varandra. Inte minst som tröst och shoulders to cry on.
"De blev nog bara förvånade och dessutom förtjänade dem det", mumlade Max till svar in mot den andres kropp. I hufflepuffarens ögon hade han gjort något långt ifrån hjältemodigt. Han hade skyddat sin vän. Det var en självklarhet. Enligt Max hade det inte mycket med mod att göra, utan desto mer om en överbeskyddande personlighet. En skyddade dem en älskade, så var det bara.
"Och det där är inte sant. Det där har bara hänt några gånger. Nu får du fjärilar att fladdra runt i min mage till exempel."

Jo tack, de hade utan tvekan förtjänat precis vad de fått. Tyvärr var Xavier däremot inte lika korkad som han såg ut, och deras lilla sammanstötning under eftermiddagen hade dumt nog lett in honom på ett spår där han absolut inte borde satt fot. Zhìyuan kunde inte undgå att fundera över vad som skulle hända om den andra slutherineleven försvann upp i rök en dag. Skulle alla genast sända sina misstankar mot honom eller skulle han faktiskt lyckas komma undan? I den stunden hade han i vilket fall en ganska stark önskan om att bli Xaviers dödsdom. Han borde inte tänkt i de banorna, hållit sig borta från den där förbjudna stigen han nu trätt in på. Men det var ju så härligt att tänka på och just av den anledning kunde han inte låta bli. Ljuva tankar.
”Okej, kanske det inte var sant till hundra procent, men du måste erkänna att jag har en poäng”, sade sjuttonåringen och krånglade upp händerna under Max tröja, varefter han genast försökte dra den över huvudet på honom. Kläder - usch och fy för kläder ibland. Och där hade en av sömmarna redan slitits itu. Smidigt.

"Äh, jag är ju jobbigare", svarade Max nästan muttrandes. Jo, visst hade Zhìyuan en poäng. Han var definitivt inte den lättaste att vara omkring, men å andra sidan så var inte Max det heller. De var båda två komplicerade fast på väldigt olika sätt. Det fanns väl inte speciellt mycket farligt med den grönögde, men ångest och rädsla, ja det fanns det gott om. I många fall kunde ju det till och med vara jobbigare att hantera sånt än ren fara.
Max hade definitivt inte väntat sig att tröjan skulle av. Var det verkligen nödvändigt? Rektorn och skolsystern kunde ju komma tillbaks när som helst. Det skulle bli stelt. Fast samtidigt så var hud mot hud mysigt och när en av sömmarna brast fanns det faktiskt ingen riktigt bra förklaring till varför den skulle stanna på. Blygheten var ju bara fånig. Dessutom skulle ändå bandaget skymma sikten.
"Du kan också be mig ta av den, om du inte vill köpa en massa nya tröjor till mig", påpekade Max med ett leende när han dragit sig undan lite. Han hjälpte till med att få av tröjan. Det var nog bäst så. Kanske gick sömmen att laga, kanske inte.

”Inser du inte hur pinsamt det är om jag ska be dig ta av dig tröjan?” Frågade Zhìyuan och himlade med ögonen. ”Och du är inte alls jobbig”, fortsatte han buttert och putade med underläppen. ”Eller kanske ibland, men jag tycker om det..ingen är perfekt och det är så det ska vara.” Han tystnade och bet sig själv löst i underläppen. Nej, det var bara läskigt om någon kunde anses som absolut perfekt. Alltså nu var ju Max förvisso alldeles perfekt i sjuttonåringens ögon, men även denne insåg ju att den andre inte var absolut perfekt. Eller jo, fast nej. Äsch, det där var bara jobbigt att ens fundera över.
”Plus, tänk om jag vill köpa en massa nya tröjor till dig”, påpekade slytherinaren med ett blekt leende på läpparna. De lätt darrande händerna sökte sig över den jämnåriges bröstkorg, fingrade försiktigt över bandagen. Egentligen ville han ju slita av dem också, men det skulle nog inte uppskattas. Brännsåren låg ju dolda därbakom och han hade uppfattat allvaret rörande dem. Varje beröring måste ju gjort ont? Inte för att brutna revben kändes vidare bra, däremot var han ju på tok för van vid det laget. Helt ärligt kändes det nästan inte längre.
Försiktigt lutade Zhìyuan sig närmare Max, lät händerna glida upp till de underbara kinderna innan han vilade pannan mot den andres.
”Älskar du verkligen alla delar av mig? Alltså..du förstår vad jag menar.”

"Kom vi inte fram till att vi var rätt så pinsamma båda två?", svarade Max och höjde frågande på ena ögonbrynet. Jo, de var allt riktigt pinsamma. Men som den jämnårige nyss sagt så var ju ingen perfekt och det var okej. Pinsamhet var okej. Till viss grad åtminstone. Ibland kom allt Max blyghet och steppade in. Och kanske var det bra. 'Köpa en massa nya tröjor'? Jösses, inte för att det nödvändigtvis var något negativt men var det här Max liv nu? Få sin tröja sönderriven varje gång läpparna skrek efter uppmärksamhet från personen som han gått och förälskat sig i. Kanske fick det läggas till i listan med saker som kunde jobbas på. Nåväl, nu var det mest mysigt bortsett från rädslan att någon vuxen skulle störta in, det vill säga. Bandaget var nog bäst att behålla på. Det lindrade faktiskt smärtan en del och så skymde det som sagt sikten med. Något som den inre osäkerheten uppskattade. Han lät läpparna stryka lätt över den andres innan han lutade pannan mot respektive.
"Med och utan päls, om det var det du menade", mumlade Max till svar och nickade smått.

De var verkligen det, eller hur? Däremot var de ju pinsamma på två helt olika sätt, även om det resulterade i ungefär samma sak. Fast att lydigt be Max ta av sin tröja var någonting Zhìyuan aldrig tänkte gå med på, och om han inte lyckades få av den från den andre utan våld var han ju tvungen att införa det förr eller senare. Det kunde faktiskt vara värt att köpa en tröja eller två..eller hundra. Alltså det var nog ändå värt det, med tanke på omständigheterna.
”Jo, men det här hade liksom varit på en helt annan nivå”, påpekade sjuttonåringen och lipade mot den jämnårige. Sedan mjuknade ansiktsuttrycket och han lämnade en hastig liten puss på näsan framför sig. Det var ingen idé att sitta och gnäbba om det där nu, det kunde de ta senare.
”Menar du verkligen det? För det känns liksom inte som om någon faktiskt skulle kunna älska hela mig”, förklarade Zhìyuan tyst och slöt ögonlocken med en liten, liten suck. Kanske Max kände likadant? Kanske var det därför han kände sig så blyg inför att visa sin kropp? Och detta trots att slytherinaren sket totalt i den andre elevens brännsår. De var ju en del av honom och därmed ingick de i det stora paketet. Punkt slut.

Max himlade med ögonen. Kanske var det så. Att be någon ta av sig tröjan kanske var lite skämmigt. Att slita itu tyget var väl dock inte riktigt vanligt? Fast äsch, vad var egentligen vanligt med deras relation? Inte mycket, förutom att de älskade varandra såklart.
”Ja och du är inte ensam om det”, mumlade han till svar men lät ögonen vara öppna även när Zhìyuan blundade. Skulle han någonsin bli tillräckligt självsäker för att våga tro på de där orden till hundra procent? Alltså han gjorde ju typ det, förstod liksom att det var äkta känslor. Däremot gnagde hela tiden en röst inombords som sa att det var omöjligt för någon alls att känna så för någon som Max.
”Du? Jag har varit livrädd i flera år för att säga de där orden. För nu har jag lämnat ute mig själv och när som helst kan du försvinna ifrån mig”, viskade han och bet sig i läppen. Det var bäst att prata om det, right? Inte hålla det inom sig som alltid annars.

Försvinna från Max? Ha! Det var någonting som aldrig, aldrig skulle hända. Visserligen kunde han inte styra över det där fullt ut, men det var i alla fall ingenting som skulle ske självmant. De skulle vara tvinga att slita Zhìyuan från den andre, slå honom medvetslös och halvt ha ihjäl honom innan de lyckades. Och innan dess hade de troligen farit ganska så jävla illa.
”Dina bröder försvann och jag förstår att det är någonting du aldrig riktigt kommer kunna hämta dig ifrån”, började sjuttonåringen och slog upp ögonen, så att han kunde betrakta hufflepuffarens ansikte. Shit, de var verkligen otroligt nära varandra och återigen fick Zhìyuans hjärta för sig att börja bulta alldeles förskräckligt. Han älskade verkligen Max, så otroligt jävla mycket att det nästan gjorde ont. Förstod den jämnårige det?
”Jag kommer aldrig försvinna från dig”, lovade han bestämt såg med ens beslutsam ut. ”För nu är du min och jag vägrar att släppa taget..och vägrar jag släppa taget om någonting så vägrar jag verkligen”, fortsatte han med ett litet skratt och föll tillbaka mot de mjuka kuddarna, utan att släppa greppet han fattat om Max. Hud mot hud, skinn mot skinn och framförallt läppar mot läppar. Usch vad det värkte i hjärtat på honom. Aj, aj, aj.

Visst var det skönt att höra att det skulle ske ofrivilligt i sådana fall, men det fick inte oron att försvinna helt. Åh, varför behövde tankarna komma och stöka nu igen? Oro var ju att genomstå lidandet två gånger, right? Ändå gick det inte att bara tänka bort det faktum att Zhìyuan när som helst kunde försvinna. Det var inte rimligt alls, men Max tänkte verkligen så. När som helst..poff. Och så skulle han bli helt ensam kvar. Få hjärtat sitt krossat. Som sagt, inte för att slytherinaren skulle ge sig av eller ljuga, utan bara försvinna.
”Kan jag sova hos dig i natt?”, frågade han och torkade snabbt bort en tår som trillat över kanten. Vad fan? När kom ens tårarna dit?! Den tanken försvann dock iväg illa kvickt då fokuset skiftades. Okej, ner mot sängen igen. Det var...bra. Nära. Max besvarade mjukt kyssen. ”Det du sa förut om att jag inte var jobbig...det med att jag aldrig kommer kunna hämta mig från branden stämmer ju med. Alltså, jag är trasig på alla möjliga sätt. Mardrömmar, andnöd, sår, tårar, rädslor...vill du verkligen vara med mig trots allt det? Det kommer ju inte direkt försvinna”, fortsatte han tyst och torkade bort ytterligare ett par tårar som hängt på den första. Åh, det var fan inte lätt att vara en känslomänniska. Och definitivt inte en traumatiserad sådan.