Not what I wanted [PRS]

De mörka ögonen förblev stirrande, nästintill tomma. Zihao visste inte riktigt vad han skulle svara på det där, för delar av det som sagts stämde inte. Med ett djupt andetag började han massera en av de bultande tinningarna. Båda ögonbrynen var dragna samman och minen som strök sig över ansiktet tydde inte på någonting annat än osäkerhet. Började han käfta emot, vilket han egentligen inte borde göra med tanke på att varken Hayley eller Joshua gjort något fel, skulle allting bara eskalera till någonting betydligt värre. När han slutligen sänkte handen och började pilla med de långa fingrarna, vände han bort blicken och fäste den mot fönsterna som vätte ut mot trädgården.
”Att vilja berätta och försöka är inte samma sak”, konstaterade han efter en stunds tystnad och skakade på huvudet. ”Hon har inte försökt berätta, Joshua”, fortsatte han och började ännu en gång gnaga sig själv febrilt i underläppen. ”Men det är ju bra att hon i alla fall hade viljan att berätta, eller hur? Annars hade det förmodligen aldrig kommit ut.” Han betraktade de små regndropparna som slog mot rutan innan han vände de svarta ögonen mot ytterdörren. En knackning ekade genom huset, letade sig bort från hallen genom undervåningen. Bra, en ursäkt till att lämna, precis vad sjuttonåringen önskat. Joshua var säkert förbannad på honom i vilket fall och därmed var det nog bäst att avlägsna sig. Nej, han var skyllde ingenting på dem, de hade som sagt inte gjort någonting fel - däremot betydde det inte att han inte kände sig en liten gnutta besviken. Vad var det som gjort att de inte kunde lita på honom? Och där kickade självföraktet in, på beställning med express leverans.

När knackningen ljöd genom huset lyckades Isaac slutligen dra sig tillbaka från vasken. Vid det laget var magen tömd på dess innehåll och han var vit som ett lakan. Benen darrade något alldeles förskräckligt och det dröjde inte många fler sekunder innan han glidit ner på golvet.
”Varför ber du om ursäkt? Alltihop är ju ändå mitt fel, så vad spelar det för roll?” De gråa, glansiga ögonen betraktade den ett år yngre flickan under några långa sekunders tid, utan att han yttrade ett ord. ”Men..” Han tystnade igen och lutade huvudet mot bänken bakom den lätt beniga ryggen med en suck och sneglade istället upp mot taket. ”Slår vad om att det kommer bli en riktigt fin unge.” Sjuttonåringen slöt ögonlocken och fokuserade på att ta djupa andetag. Det här var ingenting att få panik över, kanske för Hayley men inte honom själv. Särskilt inte då han faktiskt slapp gå omkring och kånka på en massa extra kilon och bli sparkad på hälften av tiden. Nej, han hade ingenting att klaga på.
”Varför behöll du det?” Frågade Isaac plötsligt och slog därmed upp ögonlocken. I samma sekund hördes en ljudlig smäll bortifrån hallen, följd av okända röster och allmänt kaos. De gråa ögonen blev måttligt större på en halv millisekund, så stora att de såg ut att kunna hoppa ur skallen på slytherineleven vilken sekund som helst. ”Vi måste dra.”

Hade hon inte försökt? Jo, som Joshua minns det har hon nog det. Sen finns det nog olika anledningar till att det inte fungerat. Inte beroende på någon av de två sjuttonåringarna, utan att hon själv varit rädd, nästan skräckslagen om vad resultatet är.
"Jag kan inte riktigt rätta till det.. hon har verkligen velat berätta för Isaac, men varje gång hon öppnade munnen för att försöka göra det blev hon rädd för att få en käftsmäll eller något." berättar han trevandes och rynkar lite på ögonbrynen, medan blicken fäster sig på de små fingrarna. Nu tvivlar han starkt på att det är något pojkvännens vän någonsin skulle göra, men med tanke på allt som hänt den stackars flickan är det förståeligt att det blivit som det blivit. Jo.. han förstår vart den där frustationen kommit ifrån, men de två bör nog fundera över varför hon inte berättat något. Det finns anledningar till allting, åtminstone när det kommer till den sextonåriga flickan. Men det är kanske lättare för Joshua att förstå, då han blivit utsatt för många av de saker väninnan blivit. De som inte gjort det, ja de kommer nog inte kunna förstå sig på det. "Om hon trott att skicka ett brev skulle vara ett bra alternativ hade hon redan gjort det vid det här laget.

"Vadå ditt fel? Ingenting är ditt fel?" utbrister Hayley som börjar få lite nog av det hela. Hon kan verkligen inte förstå sig på hur det är Isaac tänker. Det är deras fel bägge två som inte använt skydd, och varit så hemskt fulla att de gjort det på ett ställe vem som helst kunnat gå förbi på. Hon själv har då tyckt att allt varit hennes fel, hon brukar liksom inte gå och ragga upp någon snubbe när hon är full eller när hon är nykter, hennes rädsla för män har liksom gjort det omöjligt för henne. Hur det hela ens gått till väga förstår hon sig verkligen inte på. Samtalsämnet kommer däremot inte att hållas särskilt länge, inte då en viss Joshua Lewis kommer instörtandes och griper tag i hennes hand. Panikartad, mer än vanligt. En liten del av Hayley får för sig att någon kanske bara råkat spilla lite te i soffan och det är därför han beter sig så, mycket möjligt egentligen, men verkligheten är mycket värre än så. Den nätta killen börjar putta både henne och Isaac ut ur köket, han är sexton, han får inte transferera sig hur mycket han skulle vilja det.

”Vad är det egentligen som hände-” Weimin tassade skyndsamt nerför trappstegen, men stannade till när hallen kom inom synhåll. Till en början tänkte han vända om och springa tillbaka upp, däremot hann han inte långt. Blodet borrade in sig djupt i buken på den lilla fjortonåringen och han föll därefter handlöst ner för de femton sista stegen. Vid slutet av trappan blev han liggandes, med benen uppdragna mor kroppen, skakandes som ett asplöv.
Zihao befann sig i ett låst grepp hos ingen mindre än Fenrir Greyback, med andan i halsen. Luften kom varken in eller ut genom strupen och världen började inom kort snurra framför ögonen. Kanske av syrebrist, kanske av chock - han kunde inte riktigt avgöra vad det berodde på. Blicken följde förtvivlat Bellatrix Lestrange när hon skuttade fram mot den yngsta Huaze brodern. Hennes svarta, stora hår gungade omkring henne och det såg nästan ut lite som om hon valsade fram.
”Nej!” Innan häxan hunnit ta ett endaste steg närmare Weimin hade Yaosu kastat sig mellan dem. Det stiliga ansiktet var alldeles kritvitt och handen som slutits kring staven darrade som aldrig förr. Mer än så hann sjuttonåringen inte uppfatta innan allting svartnade och kroppen blev alldeles lealös. Han hängde slappt i mannens grepp, ögonlocken var slutna och andningen svag. Syre in, koldioxid ut.

”Åh, titta vad modigt av dig”, sjöng Bellatrix och stannade till när greppet om staven blev betydligt stadigare. ”En blodsförrädare som skyddar en annan blodsförrädare, gulligt”, fortsatte hon och tjöt hysteriskt till samtidigt som hon undvek en av nittonårongens besvärjelser. ”Jaså han tänker göra motstånd?” Efter att hon ställt frågan drog hon fram sin egen stav och började dansa omkring de två bröderna, fortfarande fnissandes.
Yaosu följde henne med blicken. Det var för många av dem, en hel hop vid det laget - dödsätare så långt ögat kunde nå. Han noterade hur Zihao verkade vara medvetslös, Weimin döende och de andra såg han inte till. Kanske de redan hamnat i ondskans grepp precis som de två yngsta Huaze bröderna.
”Blodsförrädare”, upprepade han tyst och gjorde sig så stor som möjligt, för att förhindra några förbannelser från att träffa Weimin. ”Du är vidrig”, fortsatte han och höjde staven, bara för att nästan direkt därefter bli träffad bakifrån. Crucio. Han hade inte hört orden yttras, men det var inte ens någon fråga om saken. Skulle de alla dö nu? Vad hade hänt med Joshua och de andra?

Kanske det varit dumt av Joshua att springa från scenen sådär, men det enda som kokade inne i huvudet på honom var att få ut sin bästa vän och det lilla fostret innan någonting sker. Det slog som varningsklockor i huvudet på honom, och allt han nu kan se är rött. I samma veva kommer påminnelser om hur han för några veckor sedan blivit torterad så dåligt att han varit påväg att dö, hur dåligt det påverkat både hans kropp och psyke. Alla känslor han känt under den tiden, hur han inte hållit de ett år yngre borta från ministeriet, hur han bettet sig så dumdristigt och all ångest och smärta kommer tillbaka när samma besvärjelse slår till honom än en gång. Får kroppen att falla pladask ner mot marken. Lyckligtvis är både Isaac och Hayley bakom väggen, och just nu får det räcka. Hela kroppen skakar, spänner sig medan smärtan slingrar sig runt i varje liten blodådra. Däremot verkar det inte som att kvinnan framför honom har några planer på att fortsätta med sin besvärjelse, utan sätter sig ner tvärs över honom för att dra fram en tjock, vass kniv.
”Ta de andra två små krypen, de får inte komma ut levandes.” Pressar kvinnan, innan hon drar av tröjärmen, Zihaos varma, långärmade tröja. Trollstaven ligger några centimeter ifrån honom, men de små fingrarna når verkligen inte, detsamma med väskan han tappat i fallet. Allt han behöver för att se till så att de kommer bort säkert. Kroppen försöker ivrigt att dra sig loss, men hon har ett hårt grepp om den svaga, nätta kroppen medan kniven får tjocka strimmor av blod att rinna över den sköra, lena huden. ”Att markera avskum som dig är alltid lika nödvändigt, så att ingen tror att du är värd en riktig begravning när vi dödar dig, tycker du inte?”

Jo, Samuel blir minst sagt helt förvirrad och förskräckt när han börjar tassa ner för trappen. Hörlurarna är fortfarande insatta, och enda anledningen till att hans ens börjat röra sig neråt var inte pågrund av oljud, utan för att han var sugen på en smörgås. Magen kurrar till, men inte bara av hunger den här gången. Ansiktet blir likblekt, hans enda tanke går till sin lillebror som är helt utom synhåll. Blicken faller däremot ner mot Yaosu och Weimin, som är i ett hemskt tillstånd vid det här laget, och sedan till Zihao som verkar helt borta. Trollstaven höjs, skjuter besvärjelser mot Bellatrix medan han rör sig neråt, bara för att låta de två Huaze bröderna få lite tid att transferera sig.
”Ta honom, jag tar Zihao,” mumlar han alldeles panikartad till nittonåringen som nyss blivit torterad. Jösses, saker kan verkligen skifta på en sekund. Hur som helst vänds trollstaven till trollkarlen som fått slag på broderns pojkvän, innan han själv griper tag i den långa filuren.

När Zihao så småningom kvicknade till hade helvetet brakat löst. Smällar hördes genom huset, skratt och skrik blandades i en ytterst udda symfoni. Sjuttonåringen blinkade långsamt några gånger. Världen var alldeles suddig och en av tinningarna kändes varm, som om någon hällde varm soppa ner för skallen på honom. Blicken fäste sig förvirrat på Samuel som greppat tag i honom och vandrade sedan bort mot Yaosu och Weimin. De var snart borta med en ljudlig smäll och allt de lämnade efter sig var pölen med blod den yngsta brodern legat i. Det hade inte varit en dröm, ingenting av det var en dröm. Slytherinaren försökte ta några djupa andetag för att lugna sig själv, men det resulterade bara i ytterligare panik. Dessvärre lyckades självföraktet krypa fram och håna honom, påpekade hur han inte ens kunde beskydda de människorna han älskade. Återigen svartnade det framför ögonen en sekund och han var tvungen att greppa tag om den jämnårige för att inte ramla ner på det hårda stengolvet.
”Sherwood”, kraxade Zihao tillslut och spände blicken i Samuel. ”De drog till Sherwood.” Efter att han yttrat de orden, så pass svaga att de troligen knappt gick att urskilja, drogs tankarna genast mot Joshua. Han borde hitta Joshua, de kunde inte lämna utan honom, Hayley eller Isaac. Paniken växte sig ännu större inom den blåslagna kroppen och hjärnan gick på högvarv. Och Weimin, skulle han överleva? Tårarna samlade sig sakta men säkert och snart började de falla nerför de vita kinderna. Allting var förstört - deras hem, tryggheten..allting.

Medan Yaosu transfererade sig bort från huset med den ljudliga smällen och Samuel gjorde sig redo för att hjälpa Zihao, började Isaac panikartat försöka leta rätt på Joshua. Mitt i allt kaos hade de tappat bort varandra, förmodligen då han varit lite för fokuserad på att hålla koll på Hayley. De hade rört sig vidare bort genom huset och satt bakom en av sängarna i ett av de många gästrummen, lyckligtvis var den palatsliknande kåken lite av en enda stor labyrint.
Slytherinaren vände sig mot den ett år yngre flickan och greppade tag i hennes händer medan blicken då och då flackade mot den halvöppna dörren.
”Jag måste hitta Joshua innan vi kan dra”, viskade han och rätade på sig för att hastigt slinka ut genom dörren och låta den falla igen efter sig. Stegen var kvicka men tysta, lite som en katts. Han kikade runt varje kant och sväng, konstaterade att huset fortfarande svärmade av dödsätare men att de rörde sig mot hallen. Okej, andas, Isaac, andas. Med staven i högsta hugg rundade han ytterligare en krök bara för att genast fyra iväg en rad med besvärjelser mot kvinnan som satt hukas över sextonåringen. Handen darrade något alldeles hemskt och ansiktet var fortfarande vitt när hon lyckades ta sig upp på fötter igen. Villa besvärjelser hade han skickat iväg? Tja, det hade han inte den blekaste om, men mycket nytta hade de inte gjort. När hon tillslut återfick balansen och började skicka iväg förbannelser mot sjuttonåringens håll, kvicknade han till.
”Stupefy!” Orden lämnade de darrande läpparna i ett vredgat skri och kvinnan föll platt på rygg, tydligen tagen på sängen. ”Är du okej?” Utbrast Isaac därefter och skyndade fram till Joshua, som han snart fiskat upp från golvet och halvt släpade med sig tillbaka till sovrummet. ”Förlåt, men vi måste verkligen dra. Nu.”

Sherwood. Samuel har inte riktigt någon aning om hur det ser ut, och platsen ligger inte nära hjärtat hos honom direkt. Men, envist fokuserar han på platsen, ignorerar önskan om att åka till deras hem. Om de kommit hit till det stora palatset har de säkert redan beslagtagit stugan vid sjön.
”Andas, allt kommer att lösa sig. Vi vill inte att du splittras, okej?” Försöker han att intala den jämnårige. Zihao försöker uppenbarligen att andas, men verkar inte lyckas särskilt värst. Han har verkligen aning om hur någon av ungdomarna mår, eller hur djuren som rör sig i huset mår. De måste vara livrädda vid det här laget, efter alla ljud. Hur som helst, dessa tankar får han ägna sig åt vid ett senare tillfälle, kanske han kan transferera sig en gång till till huset lite senare för att få tag på dem. Gryffindoreleven tvingar upp den andre på fötter. Tyvärr är den jämnårige mycket längre än honom själv, så det blir ett väldans problem när han försöker få honom över ryggen. Tillslut kommer fäster sig tanken på Sherwood, och låter kropparna försvinna bort med en hög duns.

Lyckligt lottad kan Joshua verkligen kalla sig själv vid det här laget. Om Isaac inte kommit hade han nog förblött där och då, blivit mördad förr eller senare efter torterandet.
”Okej är nog en överskattning,” mumlar han med hes röst, känner hur några små tårar rör sig ner över kinderna av ordet som är inborrad i huden på honom. Allt bränns, allt gör ont, men allt han kan tänka på är Zihao och Samuel. Uppfiskad från golvet fångar han upp både sin väska och trollstav, innan han tar upp hundvisslan för att få fram djuren. Nehej då, han tänker inte lämna sina djurvänner ensamma med dödsätare. Tänk vad de skulle kunna göra mot dem. Hemska saker, brutala saker.
Däremot är det något som kommer därnäst, som blir så mycket värre. Ljusa skrik kan höras genom väggarna, upp mot ett av rummen som de rör sig mot. En man står ovanför henne, med trollstaven höjd och blod över golvet. Mitt träffad i magen. Krampaktigt försöker hon hålla händerna för det djupa såret, och sextonåringen slänger sig fram framför henne, med handen hårt gripande om Isaacs respektive.
”Transferera nu.” Ingen tid att vara trevlig inte.

Nej, om Zihao splittrades skulle livet inte bli roligt. Dessvärre var det inte någonting han kunde styra över och tja, efter att den ljudliga smällen ljöd genom hallen och deras fötter lämnade hallgolvet kunde sjuttonåringen genast konstatera att någonting inte stod rätt till. De slog ner i marken några sekunder senare och slytherinaren förlorade genast balansen, bara för att därefter falla rakt på näsan. Smärtan som spred sig över den vänstra sidan av bröstkorgen var definitivt inte den värsta smärta han någonsin utsatts för, men det var samtidigt inte välkomnande. I några sekunder låg han där på marken och försökte tvinga in luft i lungorna efter den hastiga färden. Blicken var fäst på den molniga himlen som skymtade mellan de gröna trädkronorna, fåglarna sjöng omkring dem och vinden letade sig genom skogen med en lätt bris.
Så småningom lyckades Zihao hasa sig upp i sittande ställning. Såret uppe vid en av tinningarna blödde fortfarande ymnigt och revbenen var brutna under huden som int slängde verkade existera. Han lyfte långsamt på tröjan men ångrade sig snabbt. Ett av revbenen var så pass böjt att det stack ut och blodet forsade utan dess like. Så mycket för att inte splittras, huh? Världen svartnade framför ögonen på honom och han lät snart tyget dölja det vidriga såret. Av någon anledning påminde både skadan och känslan om hur fullmånarna brukade vara innan han lagt vantarna på elixiret. Obehagligt likt faktiskt.
”Är de andra okej?” Kraxade sjuttonåringen och vände blicken mot den jämnårige, medan blicken sökte över den barriga marken. Fast hur skulle Samuel veta det? Äh, värt att fråga var det i vilket fall.

Åh nej, blod. Det var olyckligtvis den första tanken som for genom skallen på Isaac när han lade ögonen på Hayley. Han stod som frusen på sin plats, med ögonen stora som två extremt stora tefat och läpparna darrande. Mängden blod..det var så jävla mycket blod. Tillslut lyckades däremot Joshuas röst tränga igenom paniken och han greppade ett fast tag om sextonåringarnas respektive handleder, bara för att låta dem försvinna i tomma intet med ett högljutt pang.
När de efter några sekunders obekväm färd dundrade ner på det barriga underlaget, snyftade sjuttonåringen något alldeles förfärligt. Precis som Zihao kunde han inte undgå att tänka att allting, precis allting var förstört. Barnet, barnet kunde knappast ha överlevt det där, såret var djupt och hade förmodligen skadat den lilla krabaten lika mycket som dess mor.
”Är du okej? Är ni okej?” Slytherinarens syn var alldeles suddig app grund av alla tårar som slingrade sig nerför kinderna. Med ett snörvlande drog han av sig T-shirten han bar och försökte förgäves stoppa blodet som forsade från Hayleys buk.
”Det kommer ordna sig, jag lovar..det kommer bli bra”, mässade han och försökte ta några djupa andetag.

Okej, så Samuels plan hade inte riktigt gått som planerat. Tanken hade varit att springa främst till Weimin när de slår till marken, då hans sår varit mer akut i det här fallet.. men tja, nu är de två bröderna lika sårade och lika nära att förlora medvetandet.
”Ingen aning Zihao, men försök att tänka på något annat just nu. Det här kommer göra ont,” mumlar han och sätter sig på huk i gräset, medan trollstaven kommer upp i luften, fram mot revbenen, ett som sticker ut och blod som rinner ner till en stor pöl på marken. ”Episkey.” Benet börjar långsamt glida tillbaka, gnisslar och knakar något förskräckligt. Men Samuel tänker på små hundar och regnbågar istället, så mycket trevligare. Ett högt, knakande läte ekar i hans öron, innan han börjar med Vulnera Sanentur. Blodet börjar långsamt att skingra sig, det rena glider tillbaka in i såret, för att ingen i deras hushåll ska förblöda. Olagligt. Inte tillåtet.
”Det värsta är okej nu, men det finns fortfarande mycket att fixa.. jag måste bara kolla till Weimin också, okej?” Frågar han och tvingar den jämnårige att slå upp ögonlocken på slytherineleven. ”Du får inte somna, inte, inte, inte somna! Tänk på katter som slickar dig i ansiktet eller något, somna bara inte.”

Såret som är inborrad i Joshuas smala arm fortsätter att blöda något förskräckligt, men han ignorerar det. Allt han gör är att vira in det i sin avslitna ärm, för att inga bakterier ska komma mellan honom och flickan på gräset. Han tvingar sig själv att andas, att inte få panik. Men det är hemskt svårt i ett tillfälle som denna.
”Isaac, skulle du kunna lägga ett osynlighetsskydd över oss?” Frågar han med darrning på rösten. Samtidigt låter han de små fingrarna glida över pannan på Hayley, vars ögon är rödsprängda medan läpparna darrar. ”Det kommer att gå bra.” Instämmer han med den ett år äldre pojken, innan han börjar gräva i den utvidgande väskan. Jodå, mycket saker finns då allt i den väskan, för alla möjliga olika situationer. De rena handdukarna börjar han lägga ut på gräset, stora och långa innan han bär sin bästa vän till dem. Ingen infektion. Får inte hända.

Zihao var inte direkt känd för att skrika och gorma när det kom till enbart smärta, men den här gången gjorde han det. Förut hade det inte känts av särskilt väl, men på efterhand kunde han tydligt känna hur området där revbenet stack ut värkte. Därför var det kanske inte sådär super underligt att han släppte ut skriken han redan gick och bar på när den jämnårige började rätta till benet. Tårarna blev genast ännu fler och snyftandet ökade, allting kändes verkligen piss där och då. Han hade inte den blekaste aning om vart Joshua kunde tänka befinna sig, hur hade det gått för Weimin och Yaosu, var Hayley och Isaac okej? Frågorna susade omkring innanför pannbenet medan ryggraden spände ut på ett hotande vis. Det kändes som om huden mycket väl skulle kunna komma att brista vilken sekund som helst - och helt ärligt skulle han inte ha någonting emot det i den stunden. Känslorna var alldeles för många och svåra att hantera, plus att ovissheten gjorde honom vansinnig utan dess like.
”Vem fan har några planer på att somna i det här läget?” Snyftade Zihao med en underliggande morrning. Han mötte Samuels blick och snörvlade till innan han återigen vek undan med blicken. Det var inte så värst konstig att han var irritabel, speciellt inte med tanke på att Joshua var på villovägar och att den yngsta Huaze brodern förmodligen skulle dö inom en kort tid. Sjuttonåringen slöt ögonlocken, mindes klart och tydligt den stunden kniven borrat in sig djupt i buken på Weimin.
”Jag följer med, vad blir bättre av att jag sitter här och grinar?” Muttrade slytherinaren efter några sekunders tänkande och kom med en ansträngning upp på darrande ben. Blodet rann fortfarande ner från såret över tinningen, men mängden var betydligt mindre och revbenet var nästintill fixat så ingenting hindrade honom direkt. Smärta var han redan alldeles för van vid.

Ett ganska bra tag stod Isaac mest där och stirrade mot Hayleys lealösa kropp, såg hur stora mängder av blod gång på gång rymde det stora såret. Återigen var det slutligen Joshuas röst som väckte honom till liv, även om det resulterade i att han ganska kraftigt ryckte till.
”J-jo”, mumlade han med en darrning på rösten och nickade för sig själv, innan han började röra sig i en hyfsat stor cirkel runt de andra två. Orden som lämnade läpparna var så pass tysta att förmodligen ingen kunde höra dem, osammanhängande och då och då avbryta av en ynklig snyftning. Men men, han lyckades få jobbet gjort trots att det dröjde.
När sjuttonåringen var färdig darrade armarna och benen gav vika, strax intill en tall som han lutade bakhuvudet mot. Tänk om Hayley dog? Nej, hon fick inte dö. Inte för att han var kär i henne eller liknande, men av någon anledning hade han ändå fattat tycke i den sextonåriga flickan.

Tyvärr har Samuel ingen som helst aning om vem som skulle somna i ett läge som denna, men med tanke på att den jämnårige förlorat väldigt mycket blod är det inte helt omöjligt. Lite som när man gråter alldeles för mycket, blir utmattad och somnar på direkten trots att man försöker hålla sig uppe. Det är liksom ingenting man rår för. Men om nu Zihao anser att han klarar det hela, då är det bra det. Och på detta sluter han ögonlocken också.
”Jag sa att du ska hålla dem uppe!” Utbrister han och tvingar än en gång upp de tunga ögonlocken. Spelar ingen roll om den andre tror att han kommer hålla sig vaken, han kan mycket väl somna vilken sekund som helst, bli medvetslös för att sedan drifta bort helt och hållet. Det är nästan lite som att hålla koll på bebisar, men lite väl mer riskfyllt och kan få en del, rätt många, konsekvenser.
”Det är bättre att du sitter stilla, du ska inte överanstränga det. Inte anstränga det alls faktiskt,” påpekar han med an grimas, och griper genast tag om slytherineleven, för att få honom att sätta sig på ett mer bekvämt ställe. ”Okej?”

Det är inte mycket Joshua kan göra. Tårarna bara rinner ner medan vännens ansikte bleknar mer för varje sekund. Han har nog suttit där i flera timmar vid det här laget, försökt att lappa ihop allting, allt blod, all hud. Han har förvisso lärt sig en del av modern, men aldrig, aldrig har han varit med om något liknande. Ett litet foster inne i magen. Tårarna rinner ner medan Hayleys kropp ligger medvetslöst på marken. Med en liten, liten bebis i händerna, död, ställer han sig upp och lirar in den i en annan, ren handduk. Både Isaac och Hayley kanske vill ta en titt på henne senare. När Hayley vaknar igen, för det ska hon verkligen göra. Efter att ha tagit rejält med handsprit, bytt handdukar och gjort det mer runt omkring de två, stryker han en handduk över det bara magen. Det djupa såret är mer lagad nu, som en operation. Hela Joshua är täckt med blod, vilket inte gör något positivt för hans kontrollbehov. Men han blir klar… eller klar och klar, det finns inget mer han kan göra för närvarande, så istället hjälper han sin bästa vän att dra på sig lite mer varma kläder, innan han virar in henne i en tjock filt och en sovsäck. Joshua lämnar en kyss på hennes panna, innan han börjar torka av sig och känner hur tårarna rinner ner oavbrutet. Precis som de gjort de senaste timmarna.
”Jag tror inte jag kan göra mycket mer..förlåt,” ursäkten är riktad mot Isaac. För även om de två ungdomarna inte riktigt planerat ett litet barn, så är det deras och de bägge två har en tjock koppling till henne.