Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hade uppriktigt sagt inte en aning om vad Alec ville. Med tanke på hur hårda klaven brukade vara så hade han inte förväntat sig eller vågat hoppats på att få några runor igen, mer än äktenskapsrunan då. Så han blev tämligen förvånad av Alecs ord, och för stunden verkade åtminstone irritationen mellan han och Aubrey vara som bortblåst.
"Verkligen?", frågade han förvånat, förstod inte ens riktigt själv hur klaven tänkte. Han hade inte direkt lärt sig nåt av det, han skulle göra om samma sak ifall det gällde Aubrey. Han var trots allt inte den bästa på att lära sig läxor. Han nickade lite, han hade inte direkt något planerat. Förutom en viss sak, men det var fortfarande lite hemligt.
"På tal om det så tänkte jag dra iväg med Aubrey över helgen. Men hon vet inget om det än så säg gärna inget", bad han, de skulle behöva ett tag för sig själva. Om han nu fick med sig henne efter det här.

"Det är så jag valde att tolka brevet hon skickade i alla fall," suckade Alec och drog en hand över ansiktet. Det var inte alltid så lätt att förstå sig på Klaven, och han var säker på att det låg något 'men' bakom det hela. Annars skulle det vara misstänkt. Han drog lite på mungiporna då Philip berättade att han skulle iväg i helgen tillsammans med Aubrey.
"Jag ska då ingenting säga," sa han, hade inget direkt intresse av att blanda sig i deras privatliv och några överraskningar.

Philip nickade lite, glad att ändå till sist få tillbaks sina runor trots att han inte hade trott att han skulle få det. Visserligen kunde det ligga någonting bakom det, men för stunden verkade det inte spela någon större roll. Han log emot Alec.
"Tack", sade han, egentligen både för att han berättat om att han skulle få tillbaks runorna och för att han inte tänkte säga något. Han hade tänkt det som en överraskning, och de kunde sannerligen behöva några dagar iväg ifrån institutet. Han började gå emot dörren igen, han borde verkligen försöka prata med Aubrey igen nu när han åtminstone lugnat sig något.

Aubrey undvek Philip hela dagen. Hon visste med sig själv att hon var en gnutta barnslig, men tänkte hon medge det? Nej. Inte än i alla fall. På kvällen återvände hon till rummet. Under tystnad drog hon på sig ett linne samt ett par pyjamasbyxor, gick därefter för att borsta tänderna och tvätta ansiktet innan hon kröp ner under täcket. Hon vred på sig så hon låg vänd mot väggen.

Philip hade försökt få en chans att prata med henne, men hon hade uppenbarligen undvikit honom vilket fått honom ännu mer irriterad. Visst, han kanske inte borde ha trott det om henne, men hon gav honom ju inte ens en chans att ursäkta sig nu. Vilket nästan sårade honom lite, de borde kunna prata igenom saker istället för att bara gå runt och undvika varandra. Till kvällen kom han tillbaks till kammaren och fann henne redan i säng, suckade lite och gick fram till garderoben för att byta om så länge.
"Du vet, du kunde ju åtminstone ge mig en chans att prata med dig och be om ursäkt. Jag borde inte ha trott de sakerna om dig, men gjort är gjort och jag är ledsen för det", sade han, hoppades att hon inte sov. Han var faktiskt inte riktigt säker på den saken. För något år sen hade han aldrig erkänt att han haft fel på det här viset, men han hade ändrats och mycket av det var på grund av Aubrey.

Hon slöt ögonen då hon hörde dörren till sovrummet öppnas, kände ingen större lust över att prata med honom mer idag. Aubrey var mycket väl medveten om att man aldrig borde skiljas åt, eller lägga sig, som ovänner eftersom man aldrig visste vad som kunde hända under tiden. Det var något hennes mamma alltid påmint henne om. Bara att tänka på hennes mamma fick ögonen att tåras. Aubrey saknade den kvinnan otroligt mycket. För att inte tala om hennes pappa. För det mesta flöt dagarna på bra, men sedan fanns det stunder då saknaden mer eller mindre var outhärdlig. Hon svarade inte Philip utan drog upp täcket till näsan.

Det faktum att hon inte ens svarade Philip sårade nog mest hittills. Han försökte med att de skulle bli sams, att de skulle försöka komma bättre överens. Visst hade det här bråket kanske varit hans fel men han försökte faktskt ordna det också, men uppenbarligen verkade inte det ligga i Aubreys intresse. Vilket sårade honom. Han suckade lite, Aubrey betydde så otroligt mycket för honom men hon verkade ju nästintill ointresserad.
"Om du inte ens tänker bry dig om att svara kanske jag borde lämna dig ifred då", sade han med en något sviken ton, han hade börjat dra av sig tröjan för att lägga sig men drog på sig den igen. Hon verkade uppenbarligen inte vilja ha honom där så då var det kanske bäst att han hittade någon annanstans att sova, hur ont det än gjorde.

"Gör det. Tror det finns plats i Haileys säng." Aubrey vände sig fortfarande inte om. Istället förde hon upp tummen mot sina läppar för att bita på nageln. En dålig vana hon hade som hon oftast gjorde då hon kände sig upprörd eller ledsen. Nu var hon en kombination av båda. Egentligen skulle det kunna lösa sig ganska enkelt men tänkte hon på den saken nu? Nej.

Philip hade varit påväg emot dörren, men Aubreys ord blev bara för mycket. Han hade varit sur och sårad innan, och det här fick allting att rinna över. Han vände sig emot sängen igen.
"Men för helvete Aubrey, jag bryr mig inte ett jäkla dugg om den där idioten! Jag försöker bli sams med dig, men du vägrar att ens prata med mig?! Du är hela min värld, och jag skulle offra allt för dig men jag börjar undra hur mycket av mina känslor som egentligen är besvarade med tanke på hur du beter dig", utbrast, nästan fräste, han och försökte blinka bort de envisa tårarna som letat sig fram. Hon var hans allt, och han hade offrat mycket för henne, inte minst sina runor. Men det här viset hon betedde sig på, han klarade inte av att bara gå runt såhär längre.

Långsamt slängde hon ifrån sig täcket innan hon reste sig upp. Hon gick fram till garderoben för att dra på sig en hoodie innan hon vände sig mot Philip.
"Om det är så du känner vet jag inte vad du gör här." Alla förhållanden, inte minst äktenskap, hade sina upp- och nerförsbackar. Tänkte han backa in henne i ett hörn och ge henne skuldkänslor genom att dra kortet om att hans känslor för henne var starkare än de hon hade för honom, fick han prata med väggen för hon tänkte inte lyssna på det. Aubrey öppnade munnen för att säga något inte så vänligt, men ångrade sig. Istället skakade hon bara lite på huvudet innan hon lämnade rummet. Plötsligt kände hon sig inte trött längre. Istället lämnade hon institutet för att ta en sen kvällspromenad.