PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Fast nu tycker jag att det här börjar gå snäppet för långt”, insköt Mr Huang och gav Zhìyuan en lång, missnöjd blick. ”Jag vet inte exakt hur min käre son har målat upp bilden av Kina, men så förfärligt hemskt är det minsann inte! Han växte upp där, varesig han nu gillar det eller ej”, predikade han och sköt fram hakan. ”Mandarin är för det första hand modersmål och det är inte direkt som om jag skulle lämna honom ensam med mina föräldrar. Lei tar hand om familjegodset och det är därmed Lei som får ta hand om vårt lilla svarta får”, avslutade han och lade armarna i kors över bröstkorgen.
Hade han varit tvungen att rada upp alla positiva grejer med hemlandet? Nu hade ju han målat upp en alldeles perfekt bild, vilket det verkligen inte var. Kanske det inte var lika illa som han själv fått det att låta, men så jävla perfekt var det inte.
Sjuttonåringen vände de bärnstensfärgade ögonen mot Max, mötte den gröna blicken med tårarna hotande när att rinna över igen. De kunde inte slingra sig ur det här, eller snarare Zhìyuan kunde inte orma sig loss. Inte om det nu var så att hela skolan skulle komma med trollstavarna i högsta hugg.
”Det spelar ingen roll att det inte är mitt val, eller ens mitt fel”, mumlade han slutligen och log blekt. ”För det är ju inte så folk tänker, eller hur? Förutom du, men det är väl bara för att du också tvingats gå igenom en massa skit.” Usch, nu ville han bara att alla vuxna skulle försvinna. Poof liksom.

I vanliga fall var tålamod långt ifrån en bristvara hos den lilla hufflepuffaren, men sådant där struntprat hade han faktiskt inget till övers för. Visst hade fadern en poäng i att det inte gick att prata illa om hela Kina och att det säkert fanns positiva sidor med. Däremot handlade det här mer om farföräldrarna och att skicka iväg Zhìyuan på någon form utav disciplinkurs.
"Men professorn, något måste ju gå att göra? Oblivate på alla? Eller bara säga som det är och förklara att det inte är någon fara?", började Max bedjande och tittade på McGonagall. Mr Huang hade han ingen lust att bråka med. Att bli så pass fäst vid någon som en bokstavligt talat bara vågat prata med i ett par dagar, kunde ju knappast vara hälsosamt. Fast det var inte mycket att göra åt den saken. Kanske var han naiv, men de kunde ju inte bara ge upp sådär. Max ville inte gå miste om en till värdefull person och framförallt ville han inte att Zhìyuan skulle gå miste om den lilla frihet han ändå hade.
"Går det inte att vi flyr iväg ett tag och låta allt lägga sig då? Han kan...vi kan bo hemma hos mig. Det borde väl inte vara så många som letar i ett mugglarhus?", fortsatte han men sänkte sedan blicken till Zhìyuan. Noterade de blanka ögonen. Inget dumt fick hända honom. Inget inget inget. Inom Max växte den överbeskyddande delen sig starkare och starkare.
"Ge inte upp. Folk är bara trångsynta. Vi...vi kommer komma på något", svarade han tyst, så att bara den jämnårige kunde höra.

Det verkade ändå som om McGonagall tog Max förslag på absolut största allvar. Hon var tydligen hyfsat beslutsam när det kom till att göra allting så rättvist det nu gick. Åtminstone så verkade det som det, eftersom de där skrapa ögonen plötsligt blivit beslutsamma.
”Jag ska göra allt i min makt för att lösa det här”, försäkrade hon, även om en gnutta osäkerhet låg och pyrde någonstans därbakom den hårda fasaden. Nästan genast efter att hon talat var madam Pomfrey snabb när det kom till att hålla med.
”Men jag måste då bara säga”, fortsatte rektorn och såg med ens gravt allvarlig ut. ”Att fly är inte ett alternativ. Ni är sjutton år, båda två och det är fortfarande långa vägar från vuxenhet. Myndiga må ni vara, men det är inte allt som spelar roll”, sade hon och samlade sig, nickade mot de olika personerna i rummet innan hon bad skolsystern att följa med henne upp på kontoret. Det betydde att salen återigen nästan var tom, förutom Zhìyuan, Max och Mr Huang. Stelt.
”Jag tänker inte åka tillbaka till Kina”, knorrade den förstnämnde av de tre tvärt. ”Inte utan Max och..och jag vill gå kvar i skolan!” Avslutade han med en viss skärpa i rösten. På något sätt kändes det ganska hemvant att tala sitt hemspråk, att känna de där ljuden på tungan och kunna uttrycka sig själv utan brytning. Skönt, men inte tillräckligt för att skutta tillbaka på beställning. Hufflepuffaren hade ju rätt, det var bara fel att ge upp. Det de hade må varit underligt, lite halvt riskfyllt och allting däremellan, men det betydde inte att de borde slänga hela relationen i sjön.
”Vad ska du göra då?” Kontrade fadern och kvävde en suck. ”Om du inte får stanna på skolan..för som sagt, rymma ska ingen av er göra”, fastslog han och slängde en blick mot Max.
”Om jag inte får stanna kvar..då..då tänker jag bara vänta tills han går ut skolan, okej?” Muttrade Zhìyuan och klängde sig fast vid den jämnårige. All kämpaglöd hade hunnit återvända, trots att de glansiga ögonen fortfarande kvarstod. Ge inte upp hoppet, ge inte upp hoppet.

Visst var det en lättnad att någon som hade någon form utav makt tog de två ungdomarna på allvar, men Max kände sig långt ifrån lugn. För det första löste sig bara saker inte sådär hipp som happ. McGonagall lät inte helt säker heller och dessutom var det en hel drös med faktorer som spelade in. Typ alla andra elever. Sånt som inte gick att påverka. Nej, det här var verkligen bara stökigt på alla möjliga sätt. Stämningen som efterlämnades då rektorn och skolsystern lämnade salen hjälpte inte direkt. Max förstod ju dessutom inte ett ord utav vad Zhìyuan sa. Den delen kanske dock bara var bra, då samtalet lät allt annat än mysigt. Det mesta gick väl dessutom att gissa sig till. Ja, det kändes ju inte så troligt att de två skulle börja snacka om honungsöl eller något sånt ytligt med tanke på det tidigare samtalsämnet.
"Du får inte lämna mig", mumlade Max i den jämnåriges hår och slingrade armarna kring den skadade kroppen. Rätt så försiktigt, givetvis. Nu hade Max tårkanaler också förstått vad som höll på att hända. Han borrade ner näsan i den andres svarta hår, både för att dölja tårarna och tja, gömma sig från livet eller något i den stilen. Även detta var ju lite udda med tanke på hur osäker och blyg den lille hufflepuffaren varit bara någon dag tidigare. Nej, han var definitivt inte självsäker eller så nu, men bara att våga agera koala inför någon annans förälder var ett gigantiskt steg. Inte minst då han gått och förälskat sig i dennes son och triggat igång respektives blodförbannelse.

”Det har jag heller inga planer på”, mumlade Zhìyuan och sände iväg en halvt mordisk blick mot fadern, samtidigt som de lätt darrande fingrarna pillade med Max mjuka lockar.
”Du får göra precis som du vill, Zhìyuan, men förvänta dig inte att jag och din mor kommer att ta emot dig med öppna armar när du blir utslängd härifrån”, konstaterade Mr Huang och masserade sina tinningar. ”Hon kommer aldrig låta sig sätta fot i huset igen, du förstår väl det?” Fortsatte han och började knäppa kappan han bar. ”Jag kommer alltid försöka hjälpa dig..men..äsch, jag hoppas du förstår vad du gett dig in på”, avslutade han och nickade mot de två ungdomarna. Sedan marscherade han ut genom de öppna dörrarna, troligen för att leta reda på Mrs Huang. Hur hade han ens kommit på tanken att gifta sig med den kvinnan? Urk.
Sjuttonåringen sneglade mot hufflepuffaren med rynkade ögonbryn. Hade han på riktigt precis blivit utslängd? För det verkade helt klart som det.
”Jag tror att jag precis blev utslängd”, mumlade han och bet ihop käkarna. ”Alltså hemifrån”, förtydligade han sedan och gled ner ytterligare mot kuddarna.
Vilken helvetesdag. Nåväl, han kunde i alla fall prata och slapp den där pälsen, så det var väl något. Men var det verkligen värt det? Jo. Eller? Usch, allting var så ofantligt förvirrat och han visste verkligen inte vart han skulle ta vägen. Vad skulle hända om McGonagall inte lyckades komma på en lösning? Då var han ju minst sagt done for.
”Skulle du verkligen rymma med mig?” Frågade slytherinaren plötsligt och sköt Max ifrån sig en aning, så att de bärnstensfärgade ögonen blickade in i de gröna. ”På riktigt?”

Det var ju bra. Att han inte skulle bli lämnad ensam, alltså. Och egentligen var ju det något Max visste. Zhìyuan skulle inte lämna honom. Åtminstone inte frivilligt. De hade redan hunnit ha samma diskussion många många gånger. Men det var ju just det där med frivilligt. Det var väl där det stora problemet låg när det kom till Max osäkerhet. Bröderna och farföräldrarna hade inte haft med avsikt att lämna någon, men ändå gick de bokstavligen upp i rök. Sånt kunde hände vem som helst, inte minst Zhìyuan med tanke på alla nitlotter han dragit än så länge.
"Va? Men så kan de väl inte göra?". Visst hade han vetdom kring att det fanns många med olika former av familjeproblematik, men att någon förälder skulle kasta ut sitt barn kändes trots det bara fel och dumt och konstigt på alla sätt. Ännu ett problem? När skulle de två otursfåglarna ha medvind?
Max blickade in i bärnstensögonen där intill. Rymma? Jo, visst hade han sagt det. Dock inte med så mycket eftertanke. Han var ju hur fäst som helst vid sin familj och att oroa föräldrarna gick ju inte. Dessutom innebar det en massa faror och otäckheter, plus att det inte på långa vägar var en hållbar lösning.
"Ja. Om det är var som krävs för att du ska ta dig ur det här oskadd", svarade han allvarligt.

De borde inte kunnat göra så, nej, men med tanke på att fadern gjort sig ganska tydlig så kunde de nog ändå det. Och han var ju myndig, vilket betydde att han inte kunde säga speciellt mycket om saken. Det hjälpte inte att börja bråka med dem, att konfrontera modern och ta den konversationen med henne. I slutändan skulle det bara leda till ännu mer gräl och det hade han ingen lust med för tillfället. För tillfället? Äsch då, han hade väl ändå aldrig någon större lust att gräla. Kanske runt fullmånen, men det berodde ju på en massa andra grejer. Host.
”Jodå, de kan nog allt göra så..mamma är boss därhemma och det kommer aldrig ändra sig”, mumlade Zhìyuan och började klämma på den jämnåriges kinder. Han behövde någonting att fokusera på, att glädja sig över för omväxlingsskull. De där kinderna var definitivt någonting som klistrade ett leende på sjuttonåringens läppar. Kinderna, ögonen, håret..tja, hela Max. Dessvärre bleknade leendet ganska snabbt. Oskadd skulle han väl ändå förbi? Det var ju inte som om allt det här var någon form av dödförklaring. Om det var någon som inte skulle ta sig ur det här oskadd, så var det nog ändå hufflepuffaren.
”Men för mig är det viktigare att du mår bra”, började Zhìyuan och rynkade genast på ögonbrynen, drog ihop dem riktigt ordentligt. ”Ingen av oss kan vara säkra på att jag alltid kommer kunna behålla behärskningen, någonting du redan borde ha insett efter idag”, fortsatte han och vek undan med blicken. ”Så det är nog bättre om du sätter dig själv först..jag klarar mig..”

Det där förhållandet lät ju inte sunt på något plan(Och det kom från Max, hah!), men det var inte mycket att göra åt den saken. Tja, mer än att tycka synd om Zhìyuan, det vill säga. Max låtsades hugga efter händerna som nöp tag om de fräkniga kinderna. Inte för att det egentligen gjorde speciellt ont, men alla beteenden gick faktiskt inte att förstå sig på.
"Sluta", mumlade Max. Han skulle aldrig någonsin sätta sig själv först och dessutom kändes det som att de två hade helt olika uppfattningar kring hela situationen. Målet var ju trots allt att båda två skulle ta sig ur trasslet helskinnade. Visst var det ingen dödsdom det här, men hundratals elever kunde faktiskt göra ruskigt stor skada. Om Max nu skulle ses som sidekick gick det nog att vänta sig att bli mobboffer, men död var absolut en överdrift. Gällande pälsproblemen var inte hufflepuffaren ett dugg orolig, på gott och ont. Kanske hade det varit bra att se riskerna, men var en förälskad så var en. Det borde väl gå att smussla med doser av den där brygden? Och i annat fall var det väl "bara" att ge sig ut på jakt efter alla ingredienser. Åh, nu gick ju tankebanorna som att det redan var bestämt. Jösses Max, ta det lugnt. Det var bara en fråga. En sista sista sistahandslösning.
"Du är i fara, inte jag. Bara du får i dig brygden så har du ju det under kontroll. Och i annat fall så...ja, då får det vara så. Jag tänker inte lämna dig oavsett vad du säger", förklarade han. Att den andres blick vikt av gjorde bara situationen ännu mer olustig. Försiktigt kupade han de mindre händerna runtom slytherinarens kinder och lyfte upp hakan. De gröna ögonen sökte återigen kontakt med de bärnstansfärgade. "Zhìyuan, jag...älskar dig. Vi tar oss ur det här tillsammans"

Och där på slutändan kom de där berömda orden som Zhìyuan själv försökt få ur sig tidigare under dagen. Fast nu var det inte han som sagt dem till Max, utan tvärtom. Det kändes lite som om hela världen snurrade framför ögonen på honom, svajade fram och tillbaka - någonting som inte gjorde det lättare att behålla koncentrationen precis. Nu när han sagt det där tänkte han ju inte komma och protestera angående det där med stormhats elixiret och allt det där andra. Den konversationen fick faktiskt vänta.
”Dumbom”, knotade Zhìyuan och slängde armarna runt hufflepuffarens hals, drog honom till sig med ett litet ryck. ”Du är konstig du..som går och blir kär i någon som inte ens är mänsklig..älskar någon som knappt vet vart han hör hemma”, fortsatte han missnöjt och ruskade på huvudet, trots att ett brett leende strök sig över läpparna på honom. ”Men jag tycker om dig ändå, du är perfekt och..och jag älskar sig också”, avslutade han och snörvlade till. Jodå, nu kom tårarna tillbaka på beställning. Revbenen gjorde ont, det var svårt att andas, men ändå kändes allting helt plötsligt underbart. Visst, han skulle kanske bli utslängd, eller utsatt på miljontals andra sätt, men det gjorde ingenting. Någon han älskade, älskade honom tillbaka och det var fantastiskt. Jösses, nu var han allt rörd. Riktigt, riktigt rörd. Tårarna som varit enstaka och få i början började bilda en tjock flod och snyftandena var ganska våldsamma. Varför? Var han inte glad? Jo. För glad, troligen.
”Jag förstår inte varför du älskar mig..vill du inte typ bara ha det lugnt efter allt du tvingats gå igenom?” Snörvlade han och försökte ta några djupa andetag. ”Varför? Jag förstår inte.” Nej, verkligen inte.

Åh, orden hade liksom bara slunkit ut nu gick inte dem inte att ta tillbaks. Alltså, de var sanna och så. Det var inte det som var problemet. Däremot började Max inre varningsklockor ringa. Redan dagen efter branden hade han kommit till slutsatsen att det nog var bäst att aldrig släppa in någon riktigt nära igen. Att inte fästa sig vid en annan person. Inte för att han inte ville ha vänner eller hade trustissues egentligen, utan bara för att det medförde risken att bli lämnad. Att personen i fråga kunde dö och försvinna bort. Det var därför de där orden var så oerhört skrämmande.
"Var det så hemskt?", svarade hufflepuffaren med ett skämtsamt leende. Förhoppningsvis var inte tårarna ledsamma. Ja herregud, tänk om det var så. Fast alltså, då skulle den där kramen bara vara konstig. Fast...okej, sluta övertänk Max. Han besvarade kramen och lutade kinden mot den andres bröstkorg. Snacka om humörsvängningar hos de båda två. Det bådade ju oerhört gott för framtiden...
"För att du är minst lika perfekt. Så trygg som jag känner mig i din famn har jag inte känt mig på år. Den stora frågan är ju hur du kan älska någon som mig", mumlade han och tryckte sig närmre den andre. Efter all denna oro och deppighet var det faktiskt extra okej att vara närgången. Ja, det var i alla fall vad Max försökte intala sig själv.