Not what I wanted [PRS]

Den där kramen varade betydligt längre än någon av de två ungdomarna haft i åtanke, och när de slutligen rätade på sig hade båda två börjat grina.
”Jag trodde på riktigt att du skulle dö”, snyftade Isaac anklagande och blängde på sjuttonåringen, innan han snörvlade till och började knyta upp skosnörena. Kappan hängde han därefter på en av de många galgarna medan mössan slängdes upp på hatthyllan.
”Dö? Jag hade faktiskt inte planerat att dö utav något sånt”, påpekade den längre av de två och frustade till. Han tog ett djupt andetag och torkade sig hastigt under ögonen, där påsarna var större än någonsin. Det där gick lite fram och tillbaka - ibland såg han hälsosam och frisk ut medan han andra dagar såg ut som en gast. Idag var en sådan dag, även om gast var att gå till överdrift. Huden var blek, nästan lite grå i färgen, och påsarna under ögonen må ha varit stora, men stilig var han faktiskt ändå. Ibland delade slytherinaren verkligen inte den meningen med någon, däremot hade han ju lovat Joshua att vara snällare mot sig själv. Nåväl, snällare mot den mänskliga sidan. Allt det där djuriska hade börjat glida åt sidan, han ville inte veta av det längre. Förr eller senare skulle det bara leda till elände och det ville han inte.

”Är Hayley här?” Frågan fick Zihao att vicka på öronen och spinna runt på stället. De märka ögonen betraktade vännen stillsamt ett slag innan han försiktigt bet sig i underläppen.
”Varför undrar du?” Frågade sjuttonåringen och sneglade bort mot vardagsrummets riktning, trots att man inte kunde se det speciellt bra bortifrån hallen.
”Hon har inte varit i skolan”, envisades Isaac och marscherade förbi kamraten, som illa kvickt skyndade sig efter blondinen.
När de nådde fram till vardagsrummet stannade han tvärt till, lite väl blek om nosen. Sådär var han alltid, Isaac alltså - halvt socialt pinsam och klumpig. Ganska lik Zihao själv med andra ord.
”Så..”, började den längre av dem och började leka med sina egna fingrar. ”Isaac är här. Ni kommer väl ihåg honom? Jo det är klart ni gör.” Åh, varför var han så taktlös nu då? För att han ville att den jämnårige skulle känna sig välkommen? Jo, det lät rätt.

Jodå, Joshuas små öron vickar på sig när han hör sin väns namn. Som sagt, han kanske är lite överbeskyddande också ibland, men inte lika mycket som Hayley, faktiskt inte. Hur som helst glider blicken upp mot den ett år äldre, och på ostadiga ben ställer han sig upp för att omfamna Isaac.
”Hej,” säger han med ett glatt litet leende struket över de fylliga läpparna. Nu är de inte särskilt nära varandra, men välkommen är han då alltid. De mörka ögonen fäster sig sedan på pojkvännen, som verkar helt uppe i att leka med sina fingrar för att riktigt vara närvarande. Gulligt, väldigt gulligt. Nu är det nog jobbigt för Zihao, det sociala kan verkligen vara ett riktigt helvete ibland, något han själv känner igen sig i. Efter alla år med mer eller mindre ingen jämnårig att umgås med har rädslan för sociala stunder kommit som beställning. Ingenting trevligt, men det får honom att vara lite mer förstående än vad vissa andra skulle vara i de sammanhangen. Hur som helst låter han blicken glida in mot köket, där Hayley antagligen står och gömmer sig. Nu vill han inte direkt outa henne, men någonting måste hända. Isaac är inte korkad, han kommer att se en skillnad med den blonda flickan. ”Hayley är här ja,” Som att det skulle göra någon skillnad, men det är åtminstone ett svar på frågan. ”Tror hon vill prata med dig faktiskt.”

Efter att Isaac lyckats lokalisera Hayley, rörde han sig försiktigt ut i stegen. Ja, han rörde sig bokstavligen försiktigt. Stegen var långsamma och han så gott som tassade på tå. Det var verkligen inte den bilden av den jämnårige man fick i det första taget, inte ens i det andra taget. Joshuas kram verkade ha gett nykomlingen lite mod, som om han trots allt inge var helt out of place. Inte för att stegen vittnade för detta, däremot misstänkte Zihao att det var fallet. Annars hade kamraten aldrig vågat sig fram på det viset. Fast varför ville han ens tala med den ett år yngre flickan? Sjuttonåringen var verkligen seg utan dess like dagen till ära. Hjärnan ville verkligen inte fungera hur mycket han än ansträngde sig, gjorde allt annat än att sammarbeta.
Slytherinaren vände sig så småningom mot Joshua, med ögonbrynen hopdragna och tänderna gnagandes i underläppen. Det var sådär smärtsamt tydligt hur mycket kraft han la ner på tankegångarna. Stackarn.
”Du..varför vill Isaac prata med Hayley?” Undrade han tyst samtidigt som pillandet med fingrarna blev ännu mer frenetiskt. ”Varför vill Hayley prata med Isaac?” Åh, lilla Zihao. Att det inte gått upp för honom än var ju bara skrattretande. Men men, det skulle nog dröja åtminstone några minuter till innan det gick upp för en viss Isaac också. Vännerna var lika på ganska många olika plan, någonting de inte direkt nekade till. De hade trots allt haft samma position i quidditchlaget och led av fruktansvärda humörsvängningar.
”Joshua..” gnällde sjuttonåringen och började rycka i pojkvännens tröjärm. ”Vad är det ni har hållit hemligt för mig?” Jovars, väldigt sårad.

Och nu kommer alla brinnande frågor. Frågor som Joshua illvilligt väntat på de senaste månaderna och som han behövt hindra sig själv från att berätta. Det var väl bara en tidsfråga, med både Hayley och Isaac i huset är det liksom omöjligt att gömma sig från det. Med lätt rynkade ögonbryn granskar han ansiktsuttrycket på sin pojkvän, som verkar lägga oerhört mycket tid på att fundera ut vad det är som kan stå på. Det är något som han själv inte riktigt tänkt på förrän nu, hur borta oh förvirrad Zihao verkar vara dagen i ära. Som att han går i sömnen. Sextonåringen har verkligen ingen aning om varför det är så, men han bestämmer sig för att inte tänka alldeles för mycket för det. Det är helt enkelt ett samtalsämne tills senare. Nu är det något helt annat i fokus, och det tar på krafterna för honom att inte brista ut och berätta sanningen. Men några minuter till måste han vänta, Zihao kan inte direkt få veta sanningen innan hans vän. Nej, oacceptabelt. Inte okej. Med en lätt suck griper han tag i den andres fingrar, som börjat rycka i tröjärmen på honom.
”Jag kan inte berätta det för dig.. inte nu, har lovat Hayley,” viskar han och gnager sig i underläppen. Visst skulle han vara förstående? Den unga flickan har mycket att tänka på, och hon ville verkligen vara personen som berättade för Isaac, och att han inte skulle höra det från någon annan.

I köket är det väl en lite mer spänd känsla emellan de två ungdomarna. Hayley som gnager på sin dubbel nougat håller blicken borta från det bekanta ansiktet så långt det går. Men ja, hon måste ju få ut sig det hela förr eller senare. Hon sträcker på den nätta ryggen, viker ihop pappret om chokladen och lägger tillbaka den i kylskåpet, innan hon sätter sig ner på en av köksstolarna. Med händerna om den lilla magen. Åh så uppenbart, om hon inte säger något kommer Isaac ändå att märka det. Kom igen då, det är inte så svårt att prata. Dock verkar det lite som att rösten fastnat i halsen på henne, och att ord är något som inte existerar överhuvudtaget.
”Du, jag har tänkt berätta något för dig ett tag nu men bara inte hittat rätt tillfälle för det än.” Börjar hon med blicken fäst på killen, och kinden lutad mot handflatan.

Återigen dröjde det några långa sekunder innan Zihao lyckades förstå sig på ordens innebörd. Joshua hade lovat Hayley, då långt var han med, men det var ändå någonting som gnagde inom honom. Ett löfte var självfallet ett löfte och sådana skulle naturligtvis inte brytas, däremot kändes det udda. Den yngre höll någonting uppenbart stort ifrån honom och det gjorde nog ändå en gnutta ont, även om sjuttonåringen inte riktigt ville erkänna detta. Han försökte gång på gång resonera med sig själv - påpekade frustrerat hur löften inte var till för brytas, inte ens för ens nära och kära. Tyvärr gick det inte speciellt långt in i skallen på honom och det slutade med att de där sårade känslorna tog över. Blicken vek undan och fingrarna avlägsnade sig från sextonåringens tröjärm. Fånigt och dramatiskt? Jo, men han kunde uppenbarligen inte styra över det. Hjärnan och hjärtat hade hamnat i otakt, vilket skapade en hel det problem på det stora hela.
”Visst, du behöver inte säga någonting”, mumlade slytherinaren slutligen och återvände till sin plats i en av de stora sofforna. Där sjönk han ner bland kuddarna och grävde ner sig under en av de många, otroligt fluffiga, filtarna. Yaosu sände honom några frågande blickar, förmodligen av många olika anledningar. Dock orkade Zihao inte besvara dem för fem öre och blev sittandes där i sin egna lilla värld. De mörka ögonen stirrade blankt framför sig och fingrarna pillade med de torra läpparna, drog bort död hud och slickade upp de små dropparna med blod. Usch och fy, ibland kunde han verkligen vara dramatisk.

I samma sekund som Isaac, som lyckats tassa fram till köket, steg in i det skinande rena rummet blev allting hundra gånger jobbigare. Vad var det egentligen Hayley ville berätta? De gråa ögonen studerade den ett år yngre flickan intensivt, undersökte varje liten del av henne med röntgenblick. Så småningom, efter ganska många varv från topp till tå, fastnade de på den lilla magen. Ironiskt nog fick det hans egen mage att vända sig halvt uppochner och ett tag kändes det som om han skulle drälla rakt ner i backen. Nu var Isaac Chambers inte den smartaste människan på jorden, men så jävla korkad var han inte. Han hade nog varit tvungen att vara komplett blind för att inte lägga märke till bullen - hur flickan strök med händerna över den på ett lätt beskyddande sätt.
”Varför sa du inget?” Frågade sjuttonåringen tillslut och höjde blicken. Ögonen hade blivit alldeles glansiga och läpparna darrade lätt. Vid den tidpunkten var han mer än chockerad, snarare förskräckt.

Svaret som kommer till Joshua får ögonbrynen att dra ihop sig ännu mer. Pojkvännen påpekar att han inte behöver berätta, men ändå behandlar han honom nästan som luft. Händerna som glider ifrån sextonåringens egna får det att svida till inne i bröstkorgen på honom. En liten del av honom vill be om ursäkt, att han inte vill hålla några hemligheter för Zihao.. den andra delen däremot blir nästan lite arg på honom, Joshua har trots allt lovat sin bästa vän att hålla en hemlighet, han kan inte släng ur sig det hur som helst. Den ett år äldre skulle inte avslöja sina vänners hemligheter till Joshua, det gör man liksom inte. Så, han bestämmer sig för att det inte finns något att göra åt det, slytherineleven behöver uppenbarligen lite tid för sig själv, och Joshua tänker då inte lägga sig i det.
"Okej.." är det enda han säger, och slår sig ner i Samuels fåtölj, så att syskonen sitter tätt ihop. Därefter gömmer han ansiktet i en av axlarna och sluter ögonlocken, han behöver nog vila lite själv.

Ja, varför så hon inget? Blicken som den ett år äldre killen ger Hayley får det att svida, men hon bestämmer sig för att trycka bort de där skuldkänslorna. Varför ska hon ha dem? Hon har en människa i magen dör i helvete, hon har rätt att vara oresonlig i lägen som denna.
"Jag vet inte.. Jag ville inte berätta för dig genom ett brev direkt, och under jullovet var det ny information för mig också, jag kunde inte." Mumlar hon och trummar med fingrarna mot sin kind, medan den andra handen stryker sig långsamt över den lilla bullen. "Men jag berättar nu, eller hur?"

Zihao drog upp benen mot bröstkorgen och lutade huvudet mot soffans ryggstöd. Tyvärr var han aningen för lång och därmed slutade det med att nacken böjdes bakåt så att luggen föll bort från de trötta ögonen. Varför kände han sig ens sårad över någonting sådant? Det var väl ändå bara bra att Joshua inte gick omkring och avslöjade andras hemligheter på beställning? Jo, det var det. Men av någon outgrundlig anledning kunde han inte känna sig lättad över det hela, och helt ärligt fick det en liten klump att bildas i magen på honom. Inte bara av den anledningen, utan även pågrund av pojkvännens bleka svar. Bra, nu hade han gjort bort sig. Igen.
”Du”, började den äldre och satte sig upp, för att därefter komma upp på fötter. Han tassade försiktigt fram mot fåtöljen, lätt på fötterna som om han smög. Där satte han sig ner på ett av armstöden och lutade ansiktet närmare sextonåringen.
”Förlåt, jag vet inte ens varför jag blir sårad”, mumlade han och pillade förstrött med den andres mörka lockar. ”Antar..jag vet inte”, fortsatte han tyst. Med en liten suck slöt han ögonlocken och började gnaga sig själv i underläppen. Det var så svårt att förklara, han kände sig mest så förbaskat olustig, som om någonting dåligt skulle inträffa vilken sekund som helst,

”Jo, du berättar nu”, konstaterade Isaac som blivit alldeles stirrig. Världen snurrade framför de gråa ögonen och han svajade till i några sekunder. De var sjutton respektive sexton år gamla och hade redan en bebis påväg. Med ett litet kvidande gled han ner på huk med ansiktet i händerna. Det var så otroligt surrealistiskt, helt jävla galet. Han kunde liksom inte förstå det hela, det gick verkligen inte.
”Förlåt”, viskade han slutligen och rätade på sig igen. ”Jag vet inte vad jag ska säga..ett barn? Vi är fortfarande barn”, fortsatte han och skakade på huvudet. Nej, känslorna gick inte att beskriva. Ungefär på samma sätt som Zihaos underliga känslor inte gick att beskriva. De var båda två röror, fast på två komplett olika sätt.

Nej, det är en bra fråga. Varför blev han sårad? Joshua kan dock inte döma honom för något sådant, han själv är otroligt lättsårad och det skulle lika gärna kunna vara omvända roller. Så, han bestämmer sig för att vara lite mer förstående, det är rätt väl. Annars kommer han bara ångra sig senare. Det vill vi verkligen inte, om han börjar ångra sig blir han bara alldeles ångestfylld och paranoid. Ingen toppen blandning direkt.
"Det är okej, du kommer nog få reda på det snart i vilket fall som helst," mumlar sextonåringen med ett litet leende, och fångar upp pojkvännens hand i sin egna. Därmed börjar han återigen att pilla med de långa fingrarna, böja, sträcka, vika. Mycket roligt. Samuel däremot är inte lika förtjust i att bevittna närheten så nära honom själv. Men precis som sin lillebror får han gnaga sig i underläppen för att inte bli alldeles otrevlig igen.

Reaktionen var tvärtemot det Hayley förväntat sig. Hon hade tänkt att den ett är äldre killen skulle skrika på henne, vilket han haft rätt att göra. Men nu darrar hans läppar, sitter på huk och ser lika blek ut som huvudlöse Nick. Inte någon jättevacker syn direkt, men hon förstår vårt det kommer ifrån. Jon hade nog sett precis likadan ut när hon först fick reda på det.
"Be inte om ursäkt," med en liten suck ställer hon sig upp, bara för att sätta sig ner på huk bredvid Isaac. "Du ska veta att jag inte förväntar mig något från dig, jag tänkte faktiskt läggs upp den för adoption.. så det behöver du inte oroa dig över."

”Om jag nu ändå kommer få reda på det snart”, började Zihao trevande och sneglade bort mot köket. Han tystnade med ens samtidigt som färgen sakta men säkert rann bort från ansiktet. Hjärnan var förskräckligt seg och han car fortfarande inte helt säker på om teorin stämde överens med verkligheten, däremot var han nästan tvungen att fråga.
”Det är Isaacs, eller hur? Barnet alltså?” Sjuttonåringen rätade lite på sig och kom upp på fötter, för att snart därefter börja vandra omkring i cirklar runt det gigantiska soffbordet. Händerna var dragna halvt över det bleka ansiktet och cirklarna under ögonen hade på något sätt blivit ännu större. Varför hade ingen av dem sagt någonting? Han kunde acceptera att han själv inte fått reda på hemligheten i det första taget, men att de våda två hållit allting komplett mörklagt för den jämnårige filluren i rummet intill..? Nej, det var inte lika lätt att slå huvudet runt.
”Hur länge har du vetat?” Frågade den äldre tillslut och stirrade blint ner mot Joshua. ”Hur länge?” Upprepade han, den här gången med en röst som var ytterst nära till bristningspunkten. Hans bästa vän hade ett barn påväg - ett barn som han inte ens visste existerade förrän nu.

Isaac höjde blicken från händerna och betraktade Hayley under tystnad. Ingenting han behövde oroa sig över? Fan heller!
”Tror du verkligen att det där hjälper? Förstår du inte..?” Han drog frustrerat händerna genom håret där fingrarna grävde ner sig. ”Jag förstår att det måste ha varit tufft, men du kunde i alla fall ha berättat”, fortsatte han tyst och skakade på huvudet för sig själv. ”Men du bara försvann, utan ett endaste ord. Jag vet att du och jag inte är en grej, men bara för det..jag är inte helt jävla hopplös! Du hade kunnat berätta, Hayley, så hade jag sluppit gå omkring i ovisshet i över ett helt jävla halvår!” Med en sista blick mot den gravida flickan reste han sig upp och släpade sig fram till vasken, där händerna placerades på vardera sida. Sedan kastades allting han ätit under dagens gång från magsäcken, där det skvätte mot den skinande rena metallen. Usch, han mådde verkligen illa av bara tanken. Det var någonting som inte gick att beskriva, även om han bra gärna skulle vilja.

Hela samtalet är inte direkt någonting som Joshua skulle vilja hålla framför både Samuel och Yaosu, verkligen inte. Lyckligtvis har den ett år äldre Lewis brodern insett förändringen i atmosfären och satt på sig sina hörlurar, bara för att smyga ut ur vardagsrummet för att lämna kärleksparet ifred. Uppenbarligen har det slagit till en öm nerv hos slytherineleven. Detta får den ett år yngre att ta ett djupt andetag, för att inte brista och skälla på sin pojkvän. För det vill han verkligen inte, han önska bara att både Zihao och Isaac skulle vara mer förstående. Ingen av de två har någon aning om hur svårt det varit för Hayley. Självklart hade det varit bättre om det blivit sagd så snart som möjligt, men herregud, efter allt som pågått kan de väl inte kräva något sådant? För Joshua är det helt oförståeligt, men kanske han skulle ha reagerat på samma sätt om rollerna varit omvända.
”Ett bra tag nu,” svarar sextonåringen, och fäster blicken på pojkvännen. Om nu han ska stirra på lilla Joshua, ja då ska han allt stirra tillbaka mot honom. ”Tror du inte Hayley försökt att berätta för honom? För det har hon. Men veckan han väl var här var hon praktiskt taget på sjukhuset, och ett brev hade inte varit så schyst, eller?”

Ögonbrynen flyger upp i pannan på Hayley, som sakta men säkert blir lite mer fylld med skuldkänslor. Först är hon förvirrad, hemskt förvirrad. Hon förstår inte riktigt om han är arg på henne för att hon inte berättat om den lilla bebisen, eller för att han tror att de ser honom som hopplös. För det gör hon då verkligen inte. Sen trodde hon verkligen inte att Isaac brydde sig om att hon försvunnit från ingenstans. De två spenderade trots allt bara en kväll tillsammans och har inte vågat se på varandra sen dess. Helt ärligt blir hon lite rörd, trots att det är helt fel tillfälle för det.
”Jag vet, jag vet.. förlåt, jag försökte verkligen berätta för dig.” Berättar hon långsamt och pillar förstrött med det lilla hålet på hennes jeans. Nu anser en del av henne att hon faktiskt inte behöver be om ursäkt, hon går runt och kånkar på en människa i sin mage som sparkar för fullt. Hon blev utskickad från sina föräldrars hem så fort hon berättade för dem, det är väl förståeligt att hon inte vågat berätta för någon? Hayley har varit väldigt rädd för hur Isaac skulle reagera, hon ville verkligen inte förstöra något för honom. Men ändå är det en del som känner ånger och mycket skuld. Hon är precis påväg att gripa tag i killens hand för att hålla kvar honom, men drar sig snabbt undan så fort han kräks.