PRS Kkaebsong & JustAFriend

Jullovet? Men det var ju om gud vet hur länge! Innan dess skulle Zhìyuan säkert lyckats ha ihjäl antingen sig skälv eller någon annan, ofrivilligt såklart men fortfarande ett gravt allvarligt scenario. Samtidigt lät det där ju extremt lockande, även om han redan nu började gräma sig över att träffa den andres föräldrar.
”Jag har ju sagt det..är s-som en igel”, mumlade sjuttonåringen och pressade fram ett blekt litet leende. ”Dit du går, går jag”, förtydligade han och vände upp blicken mot ingången till sjukhusflygeln, där Ming stod och såg både förvirrad och uppgiven ut. Föräldrarnas röster var högljudda, faderns kanske något mer lågmäld än moderns skarpa stämma. Hon hade nog druckit igen. Såhär på efterhand hade nog nog ändå avgett en stark lukt av starkvin och whiskey, någonting som slytherinaren själv lagt vantarna på lite då och då. Det smakade skit, men det var ju värt det i slutändan.
”Du”, började Zhìyuan efter en stunds tystnad och blickade skyggt in i de gröna ögonen. ”Jag..jag..” Självfallet stannade orden där och absolut vägrade att komma ut. De fastnade och nu satt de helt enkelt där, ingenting att göra åt saken. Förr eller senare skulle han väl lyckas få det hela ur sig.

Inga protester? Utmärkt. Det var ju lång tid kvar och saker och ting kunde ju ändras inom loppet av en sekund, men det kändes ändå bra. Någonting som inte gick åt skogen. Framsteg!
"Bra", mumlade han och leendet på Zhìyuans läppar speglades över på den kortare. När madam Pomfrey svassat iväg för att hyscha åt de andra att skärpa sig, började Max pilla lite med den andres mörka lockar.
Alltså, det här var ju lite deja vu varning. Max visste bestämt att slytherinaren hakat upp sig vid de där två orden tidigare. Rättare sagt utomhus, då de blivit osams av någon anledning Max förträngt. Fast jag var ju ett vanligt ord. Ja, övertänk inte Max. Gör något som gör det lättare att få fram orden. Värme? Trygghet? Lite mindre stengolv?!
"Kom och lägg dig i sängen igen", nästintill viskade Max, för att sedan sätta sig på huk. Han greppade ännu en gång tag om händerna på att hjälpa den andre upp. Skulle de ens klara det där? Trollformler fanns ju med, men det kändes inte som att Zhìyuan var en person som uppskattade att sväva fritt i luften.

Var det inte precis höjdskillnaden mellan golvet och sängen som resulterat i att de där stackars revbenen fått sig ytterligare en smäll? Att andningen blivit ungefär dubbelt så svår att utföra samt de där små svarts prickarna som rörde sig över synfältet? Jo, det var det. Med den ganska långdragna tanken tingandes bakom pannbenet, vägrade sjuttonåringen att hjälpa till. Till en början, i vilket fall. För när Max försökte dra honom upp på fötter kunde han inte låta bli att själv anstränga sig också. Det kom liksom på beställning, komplett omedvetet.
”Om mamma kommer och släpar ner mig på golvet igen, då är det ditt fel om jag dör”, knorrade Zhìyuan och kom upp på vingliga ben, innan han nästan genast föll tvärs över den obäddade sängen. Aj. Inte smart.
”Usch, jag känner mig så jävla pinsam”, fortsatte han tyst och drog upp benen under sig, gömde ansiktet i händerna samtidigt som ryggen lutade tillbaka mot sängkarmen. ”Mina föräldrar är pinsamma och jag är förmodligen minst lika illa, eller hur?” Frågade han och torkade irriterat bort tårarna som genast trängde sig fram igen. Arg och ledsen på samma gång - ytterst dålig kombination.

Duns ner på madrassen. Kanske hade det varit en dålig idé, men ett kallt och hårt stengolv var väl ändå långt ifrån ett lämpligt underlag? Zhìyuans knorrande var bara att ignorera. Även om Max alltid tog allt och allas känslor på största allvar så var det där ändå en lärdom han tagit vid under dagarna i den jämnåriges sällskap. Ta inte allt så personligt. Om han skulle ta till sig alla små kommentarer och muttranden hade han ju blivit helt förstörd, oavsett om det var den andres mening eller ej. Det är inte ditt fel om Zhìyuan dör, Max. Okej, bra.
"Nejmen du", mumlade den lilla hufflepuffaren och satte sig bredvid. "Det här är ju inte ditt fel", fortsatte han och plockade omsorgsfullt upp en av de större händerna. Lugnt strök han tummen i en cirkel över handryggen. "En kan inte välja sin familj".

Det där visste han ju förvisso redan, att man inte kunde välja sin familj. Ens biologiska föräldrar kommer ju alltid att vara just det, och det finns ingenting som kan ändra på den saken.
”Jag vet, men på något sätt känns det ändå som om jag borde göra någonting åt det hela..typ få dem att sluta tjafsa eller någonting”, förklarade Zhìyuan lågmält och kvävde en irriterad suck. ”Det är ju inte min sak att göra någontign åt dem, men ändå”, fortsatte han tyst och gav Max en hastig blick. Den där tummen som strök över handryggen fick allting att kännas en generat bättre. Samtidigt kändes det ganska ruttet att skolsystern varit tvungen att gå ut och be de andra fyra hålla klaffen. Pinsamt och ganska så förnedrande.
”Men jag kan i alla fall välja vem jag själv ser som familj”, började sjuttonåringen och drog åt sig den andres hand, förde den upp till en av de bleka kinderna. ”Och det är värt mycket mer.”

”Jag förstår det men försök att inte skämmas över dem. Det är ju inte ditt ansvar”, mumlade Max och blickade upp mot slytherinaren. Det där var ju mycket lättare sagt än gjort, men sant var det åtminstone. Föräldrarna betedde sig minst sagt uselt men de fick faktiskt ta och skämmas för sig själva även om det var långt ifrån säkert att de förstod det.
”Det är sant. Och fint. Väldigt fint”, konstaterade han och njöt av pirrandet i fingertopparna. Han blev rörd av den andres ord. Inte så att några tårar började rinna eller så, men absolut rörd. Den andra handen letande sig upp till Zhìyuans andra kind och sedan lutade han sig framåt tills dess att deras nästippar nästan nuddade varandra.
”Jag-”, började han viskades men blev avbruten av att dörren slogs upp. Kvickt drog han sig undan. Så de bestämde sig alltså för att sluta gräla precis då sjuttonåringarna börjat samla sig? Wow, gud vad vuxna var underbara. Inte.

”Jag är väldigt fin”, inflikade Zhìyuan och försökte se oskyldig ut, vilket inte gick någe vidare. Det låg inte direkt i hans natur att se ut som en liten ängel. Nu betydde ju det inte att han inte försökte, men det gick som sagt aldrig speciellt bra. Istället slutade det ofta med att han såg halvt om halvt sinnesrubbad ut.
När deras ansikten sedan befann sig sådär pirrande nära varandra och Max började säga någonting som helt klart vidliknade det slytherinaren själv börjat säga för några minuter sedan, befann hela kroppen sig i ett fruset stadie. Shit. Hade de båda tänkt på samma sak? Ville de båda säga samma sak? Men det fick han minsann inte reda på, för snart tågade fem filluren in genom dörren som nyss öppnats på vid glänt. Eller nej, de var faktiskt bara tre såhär på efterhand. Ming hade väl säkert fått i uppgift att eskortera deras kära mor någon annanstans. Bra idé.
”Mr Huang”, började professor McGonagall med en liten harkling. ”Mr Fig”, fortsatte hon därefter och nickade mot Max. ”Vad ska jag ta mig till med er två egentligen?” Oj, nu var till och med rektorn alldeles uppgiven. Det här blev bara bättre och bättre.

Som vanligt kunde inte Max styra sin ansiktsfärg och därmed antog de fräkniga kinderna en lätt rosa nyans. Visst hade han dragit sig undan och hade ju alla kläder på och så, men det var inte speciellt roligt ändå. Det var inte heller så att han skämdes över den lilla relationen eller den jämnårige. Nej, det handlade inte om något sånt. Prydheten tillsammans med försiktigheten byggde helt enkelt bara upp en mur. Eller snarare ville bygga upp en mur. Stänga ute alla andra. Ta skydd.
"Vadå?", undrade Max och försökte låta oberörd. Misslyckat värre. Han började pilla nervöst med täcket. Okej wow Max, chilla lite nu va? Det här är inte ens någon stor grej. Jisses. "Eller alltså, ingenting? Låta oss stanna?", försökte han igen. Rösten höll ihop bättre. Bra.

Allt eftersom McGongalls blick borrade in sig i dd två ungdomarna, gled Zhìyuan längre och längre ner mot sängen. Vad var det egentligen hon ville ha sagt med det där? Inte kunde hon väl relegera någon av dem? Nej, för rent tekniskt sett hade de ju inte gjort någonting fel. Host.
”Det är illa nog att en elev har kännedom om me Huangs tillstånd”, började hon trevande och slog sig ner vid fotändan på sängen. ”Dessvärre är det inte bara en längre, utan tre stycken. Två elever från Hufflepuff, inkluderat dig Mr Fig, men också en från Slytherin”, förklarade hon och vände äntligen bort blicken. Phew, skönt. Fast vänta nu, va? Just ja, Xavier. Inte undra på att han listat ut det, den lilla jäveln. Och självfallet hade han sprungit direkt till rektorn.
”Xavier?”, frågade Zhìyuan och sneglade mot Max.
”Precis..det har redan spritt sig som en löpeld inom Slytherin och nu är det bara en tidsfråga innan hela skolan får nys om det”, sade rektorn och gav slytherinaren en sorgsen blick. ”Jag kan inte säga vad som kommer hända, men det ser inte lovande ut.” Fan. Fan, fan, fan.

Xavier. Fan. Det hade Max lyckats förtränga. Att det dessutom spridit sig var ju verkligen allt annat än bra. Hur skulle de reda ut den här röran? Det kändes ju i princip omöjligt redan och då hade det värsta troligtvis inte ens hänt ännu. Zhìyuan var ju verkligen inte farlig så länge han tvingade i sig den där fruktansvärda brygden, men det var nog dessvärre få av de andra eleverna som skulle tro på det. Slytherinaren hade ju inte bett om någon dum blodsförbannelse. Fy, vad världen var orättvis. Max fiskade upp en av Zhìyuans händer, för att krama om dem med sina egna, små och kalla. Försökte stötta så gott det gick.
"Men ni måste väl ha någon plan? Det...inget får ju hända honom och alla här begriper väl att China inte är ett alternativ?", började Max och mötte rektorns blick. Åh, det här blev ju bara värre och värre desto mer han tänkte på det.