Not what I wanted [PRS]

Joshuas tappra försök till att bära den äldre av de två ungdomarna var bedårande. Däremot såg sjuttonåringen förmodligen väldigt fjantig ut, där han halvt om halvt hängde i den yngres famn. Bakbenen släpade fortfarande i golvet, svansen likaså. Annat hade nästan varit underligt, med tanke på hur stor och klumpig slytherinaren var i jämförelse med den ytterst nätta, korta sextonåringen. De var verkligen varandras motpoler, något annat gick inte att påstå. Visst fanns det några punkter där de liknande varandra - typ vid hår och ögonfärgen och även lite annat smått och gott. Båda gillade till exempel att mysa och att ta varma bad.
Varför försöker du ens? Halva jag släpar ju i golvet, knorrade Zihao och sneglade upp mot pojkvännen. Blicken var inte särskilt missnöjd dock, utan glittrade likt miljontals kristaller. Han gillade att vara i gryffindorarens famn, varesig han skapade i golvet eller ej. På plus sidan måste tjutet ha väckt alla i huset.
Den teorin blev snart förstärkt när en yrvaken Yaosu kastade sig upp för stegen och flåsande stannade till vid det översta trappsteget. Händerna var placerade på knäna och andetagen ansträngda. Hade han på riktigt sprungit hela vägen? Det verkade som det. De bruna lockarna klistrade sig mot pannan och han blängde irriterat mot de två turturduvorna.
”På riktigt? Jag trodde att någon höll på att dö”, flåsade han slutligen och drog en av händerna genom håret. Han slog sig ner på en av de små sofforna som stod utställda vid väggen bredvid trappavsatsen, uppenbarligen helt utmattad.
Ska du fråga honom nu eller? Jag tror inte att han förstår ett smack av vad jag säger. Den mellersta Huaze brodern sneglade mellan den äldre brodern och Joshua. Nittonåringen såg inte särskilt glad ut, men äsch då, han ville säkert följa med ut i vilket fall. Åtminstone om Hayley följde med.

Vadå? Nej, i Joshuas dumma, stora ögon går bärandet av pojkvännen helt tipptopp. Vadå släpar i golvet? Han är väl ändå tillräckligt lång för att hålla den långa drummeln i famnen, eller hur? Ja, det är något som den stackars gryffindoreleven tvingar sig själv att tro. Att han är kort vill han inte medge, förnekelse? Kanske.
”Men det är gosigt..” muttrar han med de välplockade ögonbrynen lätt rynkade, och nafsar försiktigt till i pojkvännens ena öra. Inte retas, inte om längden iallafall. Joshua skulle nämligen gärna vara åtminstone tio centimeter längre. Den söta blicken blir allt mer uppspärrad när det kommer någon fram störtandes. Jisses vad Yaosu kan skrämmas ibland. Herregud. Sextonåringen hade ryckt till något förskräckligt och varit oerhört nära på att tappa Zihao. Och det vill de ju verkligen inte.. det skulle bara leda till än ett tjut som skrämt livet på resten av huset. Bra att undvika det.
”Han gick in i en byrå, det gjorde ont.” Förklaringar kan också vara bra, åtminstone i ett tillfälle som denna. Det hade ju faktiskt inte varit meningen att skrämma sönder allihop, framförallt inte den snälla nittonåringen. Joshua rätar lite på sig så att han kan få ett något stadigare grepp om den stora lurvbollen. Svårt, men åtminstone lite bättre än det han haft innan. De mörka ögonen skiftar mellan de två Huaze bröderna, innan han långsamt nickar som svar på den ett år äldres fråga. ”Vill du följa med på picknick? Vi tänkte dra med Hayley också..”

”Han gick in i en byrå och det gjorde ont? Makes sense.” Yaosu lutade sig tillbaka mot väggen och slöt ögonlocken för en kort sekund. Varför såg han så trött ut? Påsarna under ögonen som aldrig brukade vara där hade börjat kika fram och huden såg aningen blekare ut än vad den brukade göra. Ögonlocken förblev slutna tills den där sista frågan ställdes. Till en början öppnade han bara ett av dem och därefter det andra, med ögonbrynen lätt hopdragna. Han gnagde sig själv löst i underläppen ett slag, som om han satt och både smakade och analyserade orden under tystnadens gång. Sedan nickade han slutligen och drog försiktigt på mungiporna, någonting som fick honom att se ännu tröttare ut än innan.
”Visst, det är ju en ganska fin dag trots allt”, svarade nittonåringen och sträckte armarna över huvudet. Började det vara dags att vakna till? Jo, det verkade åtminstone som det.
Jag är nittionio procent säker på att han bara följer med för att du nämnde att Hayley också ska med, påpekade Zihao, som lealöst hängde kvar i pojkvännens famn. Att Joshua ens halvt kunde lyfta sjuttonåringen var fan lite av ett mirakel. Den äldre av de två turturduvorna var inte direkt lätt som en fjäder, troligen ännu tyngre än vad han brukade vara med all päls och så vidare. Du är ganska stark, vet du det? Undrade slytherinaren efter ett slag och sneglade upp mot sextonåringen. Jag menar, slår vad om att jag inte skulle kunna lyfta mig själv ens en gnutta om det nu varit möjligt, fortsatte han och kvävde en gäspning. Det var tydligen inge bara Yaosu som var trött.

Jösses, Joshua har nog aldrig sett den äldre Huaze brodern sådär trött. Visserligen kan det ha något med faktumet att han är nyvaken att göra, men men. De mörka ringarna under ögonen, den bleka huden, det känns som att något står fel och han har ingen aning om vad. Kanske det bara är det knasiga huvudet som överanalyserar igen, som det har en tendens att göra. Men han har ju faktiskt inte sett nittonåringen sådär trött alla de månader de varit fast vid varandra. Att försöka pressa fram något från Yaosu skulle inte leda till något positivt heller direkt, så det är väl bäst att hålla avstånd. Kanske han piggnar till och återgår till sitt vanliga gamla jag. Den nätta sextonåringen gräver ner sitt ansikte i pojkvännens tjocka päls innan han nickar för sig själv. Jo, det var definitivt Hayleys namn som fått den äldre att vilja följa med.
”Jag är hundra procent säker,” mumlar han tillbaka och rycker på axlarna. Rätt gulligt ändå. Än en gång fixar han till sitt grepp om den stora lurvbollen som hänger i hans famn, så mjuk och välkomnande. Jo, han är rätt chockerande att han lyckats få upp Zihao alldeles själv. Armarna är ömma, förstörda precis som benen och resten av kroppen. Att bära Cissi, som är betydligt mindre än slytherineleven, skulle till och med vara fascinerande. Kanske det är för att han är beslutsam. Vem vet. Trötta verkar de två Huaze bröderna definitivt vara bägge två, kanske de allihop skulle behöva en eller två timmars sömn till. Men men.
”Vill du väcka henne eller ska vi göra det?” Frågar han tillslut, med ett roat leende strykandes över läpparna. En liten del av honom vill låta Zihao slicka henne i ansiktet tills hon vaknar, men helt ärligt skulle hon nog föredra att Yaosu väcker henne. Trots att han i såna fall får se hennes inte lika charmiga state. Men men.

Det dröjde inte särskilt många sekunder innan Zihao blev misstänksam. Vad hade Joshua tänkt göra om han nu inte valde att väcka den yngre flickan? Blicken flackade mellan de två turturduvorna ett slag, fram och tillbaka tills han slutligen verkade bestämma sig. Nittonåringen verkade inte tycka att det var värt risken att låta varken Zihao eller sextonåringen skaka liv i stackars Hayley, vem visste vilka slags illdåd de kunde tänkas få för sig? Nej, det var verkligen inte värt den risken.
”Jag kan väcka henne”, muttrade han därmed tillslut och reste sig upp, för att därefter gnugga sig i ögonen. Förmodligen hade det väl någonting med ministeriet att göra. Den äldsta Huaze brodern praktiserade där var och varannan dag inför sin slutgiltiga examen. Det skulle nog driva vemsomhelst till utmattning med tanke på allting som försiggick.
När Yaosu tassade bort mot den stängda dörren som låg längst bort i korridoren, började sjuttonåringen nästan direkt med sitt evinnerliga stirrande mot pojkvännen. Öronen vickade på sig och ögonen hade blivit en gnutta mer vakna, särskilt efter att han gått rakt in i den där förbaskade byrån. Usch och fy, aldrig mer tack.
Vad hade du i åtanke ens? Att jag skulle skrämma livet ur henne? Undrade Zihao med smalnande ögon. För alltså..det hade jag mer än gärna gjort, men Yaosu såg igenom dig på direkten, fortsatte han och frustade till. Blicken vände sig mot trappan som sträckte sig mot våningen under framför dem. Om nittonåringen ändå väckte den sussande flickan kunde de lika gärna fixa en picknickkorg. Visst var det kanske inte mycket jobb att tala om, men de behövde ändå koka vatten, bre några smörgåsar och annat nödvändigt.
Ska vi börja fixa allting? Då kan vi gå när de vaknat till, föreslog slytherinaren och försökte slingra sig ur den yngres grepp. Nope, han skulle inte ens få försöka bära den stora klumpedunsen nerför trappan. Absolut inte.

Så dum är Joshua faktiskt inte. Om han helt ärligt skulle vilja göra livet miserabelt för lilla Hayley skulle han inte ens ha gett den äldsta Huaze brodern något val, nej då skulle han ha passerat den andre och väckt sin vännina på en gång. Det hade ju verkligen inte varit det som fått sextonåringen att ta upp det. Om han velat lura Yaosu, ja då hade han klarat det. Så det så. Att luras är något som han är väldigt duktig på efter alla år. Olyckligtvis.
”Det är väl klart att det inte varit så jag tänkt,” frustar han och rycker på axlarna, medan de stora mörka ögonen följer de stora öronen som envisas med att vicka fram och tillbaka, fram och tillbaka. Oerhört gulligt, men lite för gulligt. Nu vill han inte leka Amor, men att låta Yaosu väcka sömntutan skulle inte leda till något negativt direkt. Han vill bara hjälpa dem lite på traven. Det är kärleksfullt och inte det minsta påtvingande, eller hur? Ja, det får han helt enkelt intala sig själv. Med en putande underläpp stirrar han ner på Zihao som slingrar sig ut ur greppet på honom. Åh, han som tyckt om att gå runt och kånka på en lurvboll, väldigt värmande och mysigt. Något som Joshua verkligen behöver i den här kylan, och för att han verkligen älskar att mysa.
”Det kan vi göra,” rösten är lite seg, han vill ju fortfarande gosa. Hur som helst börjar han röra sig ner för trappen, tomhänt den här gången.

Är du fortfarande trött? Undrade sjuttonåringen medan stegen sakta men säkert förde honom nerför de hala stegen. Han var halvt rädd inför att råka tappa fästet och halka, men kon så sakteliga underfund med att det troligen inte skulle ske. Trampdynorna var grova och klorna kunde finna fäste på de flesta ytor, även marmor. Det kändes däremot ostabilt, någonting som några enkla faktum inte ändrade på.
Stegen förde honom bort log köket, i långsam takt så att han inte råkade springa före Joshua. Fyra ben var helt enkelt enklare att ta sig fram på än två, det gick liksom snabbare varesig han var ovan eller ej. Dofterna som snart fyllde den känsliga nosen var ljuvliga - stekta ägg, pannkakor, korvar och bacon. Mr Huaze verkade ha fixat och donat inne i köket ett ganska bra tag vid det laget, särskilt eftersom han såg relativt svettig ut. Matoset var ju inte direkt litet, utan det riktigt rykte on hela rummet vid det laget.
”Åh, har ni redan vaknat?” Kvittrade han mär de två ungdomarna steg in i rummet. Han fiskade upp en bit med morot och stoppade in i munnen, tugga tugga. ”Det var en grej jag ville tala med er om..har ni tid nu eller får det vänta?” Han tystnade och lät blicken glida mellan Zihao och Joshua. ”Eller det får nog vänta tills det är lite lättare att hålla i konversationen”, konstaterade han mumlandes innan ansiktet återigen sken upp. ”Vill ni ha lite frukost?”

Påsklovet går vidare, fylld med information som skaver i hjärtat på alla som inte är Voldemorts anhängare. Joshua hade verkligen inte förväntat sig att det där besöket på ministeriet skulle leda till att någon av de skulle dö, att det varit en fälla. Han som varit äldre än de andra borde ha insett det, som prefekt. Men han har ignorerat de här tankarna, och fått hjälp av Zihao och familjen att få bort dem. Det var inte hans fel, inte alls. Men de alla behövde lite annat att tänka på, så en film satt bra. Filmer kan få en att komma till en annan plats, inte behöva tänka på alla fel och bekymmer som ligger framför en. Gud, han skulle verkligen vilja flytta därifrån, in i en fantasivärld där allt var bra. Men men, det är så bra de kan göra där de inte flyr ifrån allting Med huvudet nergrävd i axeln på pojkvännen fortsätter han att ivrigt pilla och vrida på de långa fingrarna. Samuel sitter till och med tillsammans med dem, förvisso med ögonen fäst i mobilen, men ändå. Framsteg. Nu vet Joshua inte vad det är som håller på att hända mellan Hayley och den äldsta Huaze brodern, men de verkar uppskatta varandras sällskap, och han har beslutat att inte lägga sig i. Trots att vännen sällan träffar trevliga killar kan han verkligen inte tvinga henne på något liknande. Blicken glider mot fönstret, där en bekant skepnad kommer gåendes på trottoaren. Ögonen blir dubbelt så stora, och blicken svajar mellan Zihao och Hayley. Ojdå.
”Jag visste inte att Isaac skulle komma,” påpekar han och sätter sig upp lite rakare i soffan, för att kunna få en bättre bild på utsidan. Orden får Hayley att rycka till, och även hon sätter sig rakare upp, och nästintill pressar ansiktet mot fönstret av förtvivlan. Förtvivlan och förtvivlan, men något liknande.

”Isaac?” Upprepade Zihao, som för tillfället befann sig i en liten dvala. Joshua pillade med de långa fingrarna, böjde och sträckte på dem gång på gång. Tydligen var det där väldigt intressant eftersom han fortfarande höll på? Sjuttonåringen kvävde en gäspning och lät huvudet falla på sniskan. Orden hade fortfarande inte riktigt hunnit gå in i skallen på honom och han var sådär allmänt seg. Allt han kunde fokusera på i den stunden var hur pojkvännen först började fingrarna för att därefter sträcka ut dem.
Det dröjde några långa sekunder, medan alla andra tillsynes inväntade någonting som slytherinaren fortfarande inte lyckats registrera. När det sedan knackade på dörren - en lång, dröjande knackning med några sekunders mellanrum innan nästa kom - vaknade han till. Isaac? Hade de faktiskt talat sanning? Av någon underlig anledning hade han fått för sig att de bara babblat på om en massa rappakalja, men tydligen hade han haft fel. Den där knackningen kände han nämligen igen och den tillhörde ingen annan än Isaac Chambers.
Med ett litet ryck for Zihao upp från soffan och tassade fram till dörren, benen nästintill darriga av upphetsning. Han hade inte sett någon av vännerna från Hogwarts på flera månader vid det laget och tja, han kunde inte riktigt hålla entusiasmen borta. Bakom glaset stod en lång, gänglig pojke med nästan vita lockar. Ett tag stod de mest dör och stirrade på varandra genom rutan, innan sjuttonåringen slutligen drog upp dörren.
”Jaså? Du har alltså vaknat till igen?” Frågande den jämnårige och höjde lätt på ögonbrynet innan ett brett leende strök sig över de fylliga läpparna.
”Vaknat till? Äsch, det gjorde jag för flera veckor sen”, predikade den längre av de två och slängde armarna om vännen. Nu var det enda som kvarstod att få svar på varför Hayley såg alldeles förskräckt ut när den blonda filluren traskat fram mot dörren.

Det var riktigt bra att en ut av pojkvännens vänner kommer och hälsar på, den ett år äldre av turturduvorna har trots allt inte fått träffa sina vänner på flera månader. Det kan nog bli väldigt tröttsamt att vara runt samma människor dygnet runt. Joshua är förvisso rätt ensam, men han har åtminstone Hayley som sitter och lyssnar på alla dilemman, och han lyssnar på hennes. Någon som vet om precis allting, vilket Zihao inte haft på ett bra tag nu. Så sextonåringen är riktigt lycklig av att Isaac kommit på besök, däremot är det inte det han sitter och funderar på. Vännens mage har växt till sig, och även om hon har på sig Samuels långa tröjor så går det att ana den lilla bucklan. Plus har den börjat sparka, så med tanke på omständigheterna blir det nog svårt för den andre slytherineleven att inte lägga märke till det.
”Klarar du dig?” Frågar han den blonda flickan, som med stora ögon låter blicken vila på dörren, och skepnaden som står på andra sidan tröskeln. Detta får henne att kravla sig bort från sin plats i soffan bredvid Yaosu, och försvinner in i köket för att kanske hämta lite choklad att lugna nerverna med. Jösses, nu har hon lovat sig själv att berätta för Isaac, och vet att hon måste göra det snart, men att låta de två kompisarna ha lite roligt innan hon förstör det hela låter som en rimlig plan.