PRS Kkaebsong & JustAFriend

“Fast du vet ju redan att jag inte vet hur man beter sig som folk”, fortsatte Zhìyuan fundersamt och ryggade halvt om halvt tillbaka när den lilla drösen pussar slängdes rakt i ansiktet på honom. ”Men ska jag vara helt ärlig vet ju du knappast heller vad normalt beteende är”, muttrade han och placerade hastigt båda händerna runt Max ansikte, för att därefter kvickt luta sig framåt till deras läppar möttes. Sådär, det där borde få honom att lugna ner sig en gnutta, eller hur? Jo, det borde det. När hade någon av sjuttonåringens geniala planer gått åt pipan? Aldrig. Host. Harkel.
Han kunde däremot ingen riktigt låta bli att ta vara på stunden som den där oförberedda kyssen varade. Hjärtat skuttade till några gånger, men lyckligtvis lyckades han ändå hålla pulsen under kontroll. Se där, du kan allt om du försöker!
”Du är så jävla konstig..alltså på riktigt, sjukt skum..”

”Sant”, svarade Max och log brett. Herregud, snacka om humörsvängningar. Fast när det innebar måendetoppar så var det ju en positiv sak. Kanske mindre när det kom till tårar och ilska.
Han besvarade mjukt kyssen. Den var välkommen. Väldigt välkommen faktiskt. Det hade den inte varit för någon timma sedan men nu hade de ju kommit överens om att inte vara osams(undra hur länge det kunde tänkas hålla). Minst sagt berg- och dalbana. ”Är det en dålig sak?”, frågade han mumlandes.
Även om Max uppskattade läpparna lilla dans, så dröjde det inte speciellt lång tid innan han drog sig undan en aning och började kyssa Zhiyans hals istället. Vid det här laget hade han helt gett upp på att förstå sig på sina egna handlingar. Nåväl, än så länge var det väl bara positivt att hans undermedvetna pausade den där värsta osäkerheten för en stund.

När skulle de slutligen komma fram till slutsatsen att det inte var någon bra idé att slingra sig runt varandra sådär mitt i den öppna, olåsta sjukhusflygeln? För Zhìyuan hade ännu inte riktigt lyckats förstå sig på det där, och uppenbarligen hade Max inte heller gjort det. Nu befann de sig ju i den där ytterst välkomna situationen, med läpparna mot den andres respektive och så vidare. Att hufflepuffaren sedan övergick till sjuttonåringens hals var ingenting som gick att klaga över, speciellt inte då han uppskattade det på tok för mycket. Det var lite som om all den där hemska smärtan i revbenen försvann och lungorna fylldes ordentligt med luft igen, nästan som i ett trollslag. Allt som krävdes var den jämnårige eleven, en skön säng och ett tomt rum. Tydligen.
”Dålig sak? Skojar du med mig eller?” Mumlade slytherineleven och grävde ner fingrarna i Max hår. ”Hela du är bara sjukt jävla underbar, på alla sätt och vis..”, fortsatte han viskandes och slöt ögonlocken med en förnöjd suck. Fy skäms, tusen gånger om! Om någon kommer in nu..tja, då kommer du nog aldrig bli av med skammen, lilla vän.

Max läppar fortsatte sin lilla väg neråt, tills dess att han kom till bröstkorgen. Där kändes det som att det var dags att dra sig undan igen. Ja, herregud. Även om de hade turen att vara ensamma just då, så kunde ju vilken elev, lärare eller sjukling som helst störta in när som. Det fick ju bara inte hända. Då skulle Zhìyuan skickas iväg till St Mungos med detsamma, helt klart. Eller Max kanske. Tja, de skulle åtminstone inte få dela säng obevakade, det var då en sak som var säker.
”Du är snäll du...”, mumlade Max till svar och kröp ihop till en liten boll i den andres famn. Mys mys. Dock väldigt nära. Inte för att det egentligen var något fel med det, men de där berömda varningsklockorna började ännu en gång att klinga. Släpp inte in någon, du kommer att stå ensam kvar.
”Lämna mig aldrig”, fortsatte han efter en liten stund och kramade om slytherineleven lite tightare. Hur många gånger hade de ens hunnit ha den här diskussionen? Många. Väldigt många. Det vore minst sagt ett under om inte Zhìyuan tröttnade förr eller senare.

“Max”, började Zhìyuan och drog ihop ögonbrynen samtidigt som han försiktigt skakade på huvudet. ”Varför skulle jag någonsin få för mig att lämna dig? Ge mig en bra anledning, trots att jag lovar dig att det inte finns några”, fortsatte han tyst och riktade blicken upp mot taket. Nej, det fanns inga bra anledningar till varför slytherinaren skulle lämna den jämnårige, någonsin. Eller jo, men det handlade mer om att han själv insåg det mest simpla faktumet av alla - att han inte var bra för Max. För let’s face it, Zhìyuan var impulsiv, med ett uruselt temperament och ett obotligt pälsproblem. Det fanns inget scenario när den relationen slutade bra, det bara existerade inte. Antingen skulle hufflepuffaren få nog tillslut eller så skulle han inte bli given något val. Namnet Huang Zhìyuan var någonting som förknippades med död och trubbel, åtminstone inom släktens kretsar. Så varför skulle det inte göra det för alla andra också?
Han blinkade till några gånger och sänkte blicken, i samband med att steg ekade genom korridoren. De fick honom att nästan vakna till liv igen. Eller det var rättare sagt den hemska konversationen på modersmålet som väckte hans uppmärksamhet. Tur att Max avslutat den där underbara kyssen. Jävlig tur.
”Nej, Mrs Huang!” Gormade McGonagall när den nätta kvinnan bokstavligen susade fram i salen, tätt följd av sin make. Tyvärr var han inre tillräckligt snabb och innan någon hann reagera hade hon släpat sonen ur sängen, ner på det hårda golvet.
”Mamma är inte alls i Kina..hon kom tydligen tillbaka igår”, ropade Ming, som anlände sist in i sjukhusflygeln, med andan i halsen. ”Förlåt för det lilla..ehm..missförståndet.” Jo tack.

"Du kanske tröttnar på mig och min försiktighet eller så...", Max började tyst rada upp anledningar men tvingades nästan omedelbart att knipa igen. Det var definitivt folk påväg. Väldigt olämpligt läge, även om det varit betydligt värre någon minut tidigare. Att reda ut det där (för tusende gången) skulle nog dessutom varit bra för dem båda. Att Max kunnat berätta om skulden han kände och allt annat fånigt. Alla anledningar hade nog också varit bra att den andre fått förklara hur orelevanta de var. Max ville ju inte att det skulle finnas några anledningar men ändå gjorde huvudet upp en hel drös med dem. Nu skulle det bara finnas ännu mer osagt och dessutom kändes det som att vad som helst kunde hända. Och den tanken bekräftades sekunden därpå, då Zhìyuan befann sig på golvet hur nu i allsin dar det gick till. Åh nej, Zhìyuans föräldrar, det här kunde väl omöjligt sluta bra?
"Är du okej?", frågade Max lätt chockad, efter att snabbt glidit ner på golvet intill slytherinaren. Utan kläder, på ett stengolv, med brutna revben. Ingen förtjänade den behandlingen. Speciellt inte av sin egen mamma.

Okej var nog det sista han var i just den stunden. Samma sekund som ryggen slagit mot marken hade sjuttonåringen tappat andan och revbenen hade samtidigt knakat till förskräckligt olycksbådande. All luft hade trängts ut från lungorna och i några långa sekunder låg han där och kippade efter luft.
”Varför är du såhär?” Tjöt modern högljutt och sparkade i luften när hennes man tvingade bort henne från sonens bröstkorg. ”Du bringar vanära till vårt namn bara genom att existera”, ylade hon därefter och stirrade moriskt ner mot Zhìyuan, som slutligen började återhämta sig.
”Det är du inte alls”, försäkrade Chenglei och log ansträngt, fortfarande i full fart med att hålla sin fru utom räckhåll från sonen. Hon hade uppenbarligen gått och blivit helt från vettet under sin korta resa till hemlandet. Helt jälva galen. Såhär knäpp brukade hon väl ändå inte vara?
Kinesiskan fortsatte att flöda i salen, täckte upp alla utrymmen med dess höga uttryck och underliga ljud som inte existerade i det engelska språket. Det riktigt gjorde ont i öronen av föräldrarnas gräl, tillsammans med Mings ljusa stämma där någonstans i bakgrunden. Så pass att slytherinarens syn snart började fläckas av stora svarta områden. Höll han på att förlora medvetandet igen? Troligen. Med en viss ansträngning lyckades han ändå snegla upp mot Max, med ett kusligt förvridet leende på läpparna.
”Absolut..j-jag mår utmärkt”, kraxade han och stönade till när madam Pomfrey försiktigt kände över bandagen som satt fastspända runt bröstkorgen.

Vad var ens grejen med att fråga om folk var okej när precis allting runtomkring tydde på att det verkligen var allt annat än lugnt? Det var ju inte bara Max som höll på sådär. Trevligt var det kanske och mest gick det nog på reflex, men ändå. Skumt beteende.
Och på tal om skumt beteende så var den kinesiska modern någon som verkade vara expert på just det. Vad höll hon ens på med? Max hade reagerat redan första gången de träffats men det här var på en ny nivå. Sina egna föräldrar stod han ju väldigt nära och när han nu fick bevittna detta spektakel växte tacksamheten bara ännu mer. Tänk att växa upp med dem där. Nej, stackars stackars Zhìyuan. Kvickt drog hufflepuffaren ner ett av täckena på golvet och la det i den jämnåriges knä.
"Du behöver inte ljuga", svarade han tyst och fiskade upp en av de större händerna. Kanske lite ironiskt sagt med tanke på att den grönögde grät vid till synes minsta lilla men men. Han föredrog ändå ärlighet.

”Jag ljuger i-inte”, protesterade Zhìyuan och blinkade till några gånger, så att de där svarta fläckarna äntligen avlägsnade sig. ”Alltså..d-det kanske är s-svårt att förstå, men jag är v-van”, stammade han sedan och förvred ansiktet i ett grimas. När han och Max slingrat sig omkring varandra uppepå den där mjuka sängen hade allting känts helt perfekt - revbenen hade inte smärtat så förfärligt och andningen hade redan börjat räta till sig. Men nu? Helvete vad det gjorde ont.
Zhìyuans grepp om den jämnåriges händer hårdnade och han stirrade blankt in i de gröna ögonen, där tårarna för tillfället verkade samlas. Hans egna bärnstensfärgade var fyllda till bredden med dem och snart banade de väg nerför de alldeles för bleka kinderna.
”Förlåt”, snyftade han och klängde sig envist fast vid hufflepuffaren, trots att smärtan ökade drastiskt i styrka av rörelsen.
Som tur var hade rektorn lett ut både föräldrarna och Ming, och nu stod de alla fyra där utanför och grälade. Eller rättare sagt grälade alla på Mrs Huang, vilket betydde att me Huang var tvungen att översätta allting som sades. Vilken röra.
”Jag vill a-aldrig åka tillbaka hem igen”, viskade Zhìyuan och kved till när madam Pomfrey försiktigt fäste bandaget lite hårdare runt bröstkorgen på honom. ”Aldrig.”

"Det betyder inte att det är okej", protesterade Max allvarligt och det hade han väl ändå rätt i. Bara för att en var van med något så behövde det ju inte nödvändigtvis betyda att det som hände var acceptabelt. Modern betedde sig ju som skit och uppenbarligen hade Zhìyuan ont, därmed kunde Max inte se en enda parameter som stämde överens med det den andre hävdade. Max om någon visste väl vad han snackade om. Vid det här laget var han van vid att inte ha bröderna vid sin sida, men betydde det att han var läkt och mådde bra? Nej.
"Jag ska inte låta det hända", svarade hufflepuffaren tyst tillbaka och kramade försiktigt om den andre. Klumpen i sin egna hals fick ignoreras. Allt som var viktigt just då var att Zhìyuan skulle känna sig trygg och må bra snart. "Du kan följa med hem till mig över jullovet", fortsatte han. Kanske var jullovet för långt fram, men det var ett seriöst erbjudande och kanske var lov och mys precis det som tankarna behövde vila fokuset på.