Genomond? [SV]

Stackars Puff!!!

japp

( Ja, Lunis har ju förklarat.)

kommer int ihåg vad betydde...jusdet!!

meeer!

snälla mer!

snälla mer puffis!

Längtar fortfarande efter mer! D:

Tänk att det finns folk som fortfarande väntar på mig! :O
Well well, bäst att lyda!
_______________________________________________

Kapitel 4 – Håll er borta från sjön

När Scorpius kom fram till det jublande Slytherinbordet såg han nästan gråtfärdig ut.
Han satte sig ostadigt ner bredvid Mitzi, men tittade aldrig upp på henne, inte på de andra heller, för den delen. Mitzi suckade lätt och ryckte lite på axlarna. Visst var han en konstig pojke ibland, Scorpius, men man får leva med det. Hon hade vant sig.

- Melway, Penny!
- RAVENCLAW!
Den korta Penny log nöjt och gick mot Ravenclaw-bordet.
- Potter, Albus!
Mitzi ryckte till vid nämnandet av den glasögonbeprydde pojkens efternamn. Potter. Åh nej. Potter! Mitzi kom på sig själv med att göra en äcklad grimas.
Sorteringen fortsatte. Lång tid. För lång tid. Mitzi började bli hungrig. Hennes tomma mage kurrade när hon tittade ner på den alltför tomma tallriken. Det kändes som om hon inte hade ätit på århundraden. Men sorteringen fortsatte. Och fortsatte. Hur många elever skulle sorteras egentligen?
Då utropades ett namn som fick Mitzi att rycka till igen och Scorpius att titta upp första gången på länge.
- Weasley, Rose! Mitzi följde den rödbrunhåriga flickan med blicken. Det var hon som Scorpius pratade med. Som han höll hand med. En Weasley. Scorpius var vän med en Weasley. Usla blodsförrädare. Visste väl att det var något fel med Malfoy-pojken.
Efter en tids tänkande mumlade hatten något ohörbart och utropade slutligen;
- GRYFFINDOR!
Weasley såg ut att bli lika glad åt elevhemsvalet som den där Jordan-flickan. Usch.
Hon såg hur Weasley skuttade lyckligt fram till Gryffindorarna som jublade i högan sky, men sneglade lite mot Slytherinbordet, mot Scorpius, som sneglade tillbaka.
Usch, usch igen, tänkte Mitzi, och återgick till sin tallrik.
- Wintersong, Melody!
Mitzi tittade upp igen. Melody. Varför kände hon igen det namnet? Medan Mitzi funderade satte sig en blond, lång häxa på pallen.
Just det! Melody! Melody, den renblodade typen!
Hon som hon delade båt med på vägen till slottet!
- SLYTHERIN!, vrålade Sorteringshatten, och störde Mitzi i hennes tankar.
Melody slog sig glatt ner på Mitzi's andra sida.
- Så, du är en Lestrange? Frågade Melody med smått höjda ögonbryn.
- Ja? Svarade Mitzi, som om det vore det mest normala man kunde heta.
- Jag har hört om dem. Våra familjer var tydligen typ vänner eller något, sa Melody spydigt.
Mitzi tittade upp och in i Melody's självsäkra, isklara blick.
- Kanske, tillade hon och ryckte på axlarna.
Efter ytterligare några sorteringar, och ytterligare några samtal med Melody, utropades det sista namnet upp.
- Yardfield, Gilbert!
Pppfft! Melody fnittrade till.
En dyngblöt, skakande, spinkig pojke med lite sjögräs i det våta håret steg darrande fram och satte sig.
- Hmm....GRYFFINDOR! Ropade hatten efter viss betänketid.
När Gilbert skakigt gick till Gryffindorbordet lämnade han blöta, leriga fotspår efter sig på det rena golvet.
- Smutsskalle, mumlade Mitzi och Melody nickade instämmande och himlade med ögonen.
- TYSTNAD!
Både Mitzi och Melody hoppade till när Professor McGonagall höjde rösten (Den måste ha varit magisk förstärkt, tänkte Mitzi), och det verkade alla andra i den gigantiska salen också gjort, för alla satt knäpptysta med en fäst blick på professor McGonagall.
- Tack. Välkommen och välkommen tillbaka, kära Hogwarts-elever! Professorn log med hela ansiktet.
Innan vi fyller på dessa tallrikar skulle jag vilja säga en sak, (Suck! Tänkte Mitzi och la armbågarna på bordet) Detta skolår skulle vi vara oerhört tacksamma om ni höll er borta från sjön, för er säkerhet!
Det började mumlas runt om i salen.
- Vadå 'håll er borta från sjön'?
- Varför det?
- Vad är farligt?
- Och jag skulle inte vilja se någon elev som försöker trotsa lagen, tack! Om ni inte vill förkorta era liv, är det bäst ni håller er borta från sjön, och lyd den regeln! Avslutade McGonagall.
Mitzi hånlog och vände sig mot Melody. Hon hade samma uttryck på läpparna. Tänkte hon samma sak?
- Varsågoda och ta för er! Utropade Professor McGonagall med ett brett leende på läpparna.
Med ens fylldes alla faten och skålarna på de fem borden med alla möjliga maträtter man kunde tänka sig.
Mitzi började genast ta för sig av en köttfärspaj, medan Melody kastade sig över en gryta som luktade ljuvligt.
Det smakade gudomligt. Allting. Hon hade aldrig känt sig så här mätt förut. Just när hon trodde att hon skulle storkna av all mat byttes potatisen, biffarna och pastan ut mot de största skålar Mitzi någonsin sett, överfyllda med glass, godis och tårtor. Med ens fanns det hur mycket plats som helst i magen. Hon tog en stor muffin, proppfylld till bristgränsen med blåbär. Fantastiskt. Helt fantastiskt. Hon åt och åt och åt, men till slut måste man bli mätt hur mycket mer det än fanns som hon inte ens smakat på. Mitzi la ansiktet i händerna, lutade armbågarna på bordet och suckade nöjt. Hon kollade upp mot det förtrollade taket. Det var stjärnklart inatt, det såg ut att vara kallt där ute. Själv satt hon trygg inne i värmen, mätt och belåten, i väntan på att få lyfta sig och bege sig mot sitt nya uppehållsrum, Slytherins uppehållsrum.

Jättebra, och äntligen!
Hade nästan glömt bort fad fanficen handlade om.
He, he.

I can understand that, yes..
Måste lägga upp alla kapitel i första inlägget känner jag..