Not what I wanted [PRS]

I några ögonblick glömde Zihao fullständigt bort att de förr eller senare skulle behöva röra sig bort från sängen och påbörja dagen. Den där massagen var gudomligt skön. Fingrarna som knådade över huden, genom all päls, var nätta men samtidigt bestämda och lyckades på något sätt lösa upp alla små envisa knutar som virat in sig i musklerna. Inte så konstigt att han var så stel som han var med tanke på allting den stackars kroppen fick genomgå. Helt ärligt var sjuttonåringen fortfarande lätt orolig över att den skulle ge upp förr eller senare. Men men, hittills hade ju allting gått alldeles utmärkt, host, och förhoppningsvis skulle det fortsätta så tillsvidare.
De fortfarande tunga ögonlocken kämpade för att hålla sig öppna och förmodligen gick det nästan att känna hur hela slytherinaren smälte samman vid pojkvännens beröring. Snart låg han alldeles platt över madrassen med öronen strukna över hjässan. Det var först när den där lilla kyssen kom som ögonlocken slogs upp igen, så att pupillerna kunde fästa sig på sextonåringen. Jaså, hade han haft många andra vargar tvärs över sig innan? Bara tanken gjorde Zihao svartsjuk, usch och fy.
Hur många vargar har du haft i knät? Frågade han misstänksamt med smalnande ögon. Visst var det på skoj, däremot var svartsjukan hundra procent ärlig. Och tror du verkligen det? Haru är ju trots allt en hund medan en igelkott..tja, de är byten för många rovdjur. Blicken vek undan och en liten suck trängde sig fram. Äsch, det skulle nog gå bra. Djur hade ju en förmåga att uppfatta känslorna som rörde sig omkring dem, något den äldre av de två ungdomarna kunde vittna för. Joshua hade därmed rätt, kanske igelkotten skulle gilla honom?

Faktumet att den lurviga kroppen ligger alldeles platt på madrassen av den omtänksamma massagen får ett leende att glida upp över läpparna på Joshua. Det känns bra att kunna hjälpa pojkvännen på åtminstone ett sätt, nu när han verkar alldeles inkapabel att hjälpa till annars. Kanske det kan få benen att må lite bättre, få kroppen att känna sig lite mer lugn och avslappnad. Efter alla skiftningar är det nog detta som behövs mest. Plus ligger de där stora öronen strukna över skallen på slytherineleven, och fy så gulligt det är. Han skulle verkligen kunna sitta och glo på sin pojkvän i flera timmar utan att bli uttråkad. Svansen som svajar fram och tillbaka, som försiktigt slår mot hans lår ett par gånger, är också avskyvärt gullig. Tystnaden som lagt sig över rummet en kort stund är också behaglig, däremot får nästa påpekande ett litet fnissande att glida mellan läpparna på den ett år yngre. Nu är svartsjuka en riktig fördärvlig känsla, men lite gulligt kan det vara. Åtminstone när det handlar om en stor lurvboll vars ansiktsuttryck förändras för varje sekund.
”Bara dig, jag pratar bara hypotetiskt Zihao,” förklarar han och griper ett litet tag om madrassen, bara för att försöka tvinga upp sig själv på fötter. De bara fötterna kommer strax i kontakt med det svala golvet, och även om kroppen fortfarande gör väldigt ont så går det mycket smidigare än under gårdagen. ”Ja, det tror jag verkligen.” Med en gäspning sträcker Joshua försiktigt ut ryggen, låter den knaka till innan han känner sig hyfsat nöjd. ”Kom så går vi och gör oss i ordning, så drar vi med Hayley ut på picknick.”

Det verkade lite som om de två ungdomarna kunde sitta och glo på varandra i all oändlighet. Båda två hade en förmåga att stirra mot den andre med både förundran och fascination i blicken. Zihao kunde inte låta bli att vara fascinerad över Joshua och hans perfekta ansikte. Varje gång detta hände, och det var minst sagt ofta, kunde han inte låta bli att känna sig både pinsam och fjantig. Mer än sällan kunde man notera hur de lätt fräkniga kinderna blossade upp och fick utseendet av två, mogna tomater. Det värsta var att nästan ingenting krävdes för att det skulle bli resultatet - utan det räckte med att snegla på sextonåringen några ögonblick för länge. Därefter var det så gott som kört och hejdå för kindernas vanliga färg.
Tycker du att det där var roligt eller? Undrade sjuttonåringen trumpet och hasade snabbt efter den yngre. Framtassarna slog smidigt ner i golvet och resten av kroppen följde med utan några större problem. Förut hade han varit extremt klumpig, men nuförtiden gick det nästan bättre att ta sig runt på fyra ben än vad det gjorde på två.
Han ryckte till en gnutta när pojkvännens stackars rygg knakade. Ryggraden i sig såg ju inte sådär jätteglad ut. Det löpte märken över varje kota och revbenen gick att urskilja enkelt under en tunna, nästan genomskinliga huden. En picknick kunde nog vara bra - frisk luft likaså. För dem båda, inte bara för vargen som var väldigt angelägen om att springa av sig.
Tror du att hon vill följa med då? Ska vi försöka få med Yaosu också? Förresten så måste vi försöka rädda mina kläder..det vill säga om de fortfarande hänger kvar där under trädet. Zihao ruskade på sig innan han halvt exalterat skuttade iväg mot den massiva garderoben. [/i]Vill du ha mina kläder igen? Tror de kommer ramla av dock..i alla fall nu när vi ska ut och röra på oss.”

Aw, Joshua vill ju inte göra pojkvännen trumpen direkt. Trots att det var ansett att vara ett skämt. Han hade förvisso funnit det lite roande, men däremot går det liksom att inte hindra sig själv från att småfnissa om det. Precis som att det skulle vara förståeligt om han själv blir avundsjuk på något djur, vilket är fullkomligt korkat, att någon börjar fnissa åt honom. Som sagt, det kan vara rätt dumt av honom, men det är väl ändå förståeligt? Eller?
”Inte så, bara väldigt gulligt," berättar han och tassar fram till pojkvännen, och virar armarna om lurvbollen. En gosig liten kram, något de bägge två säkert behöver. Efter några sekunder närhet rör han sig mot badrummet igen. Göra sig iordning är prio ett, sen kan de börja försöka dra ut Hayley ur sin säng. Med stora ögon blinkar han ett par gånger, kanske det skulle gå att locka med henne ut om Yaosu följer med? De två har trots allt blivit mycket närmre varandra, och uppenbarligen så tycker hon upp hans sällskap väldigt mycket. Det skulle nog hjälpa en del.
”Jo jag tycker vi kan fråga Yaosu, då kanske det är större sannolikhet att Hayley vill följa med,” sant. Så sant. Rätt gulligt ändå. Blicken följer efter Zihao, hur den stora lurvbollen skuttar iväg till garderoben. Pojkvännens kläder? Alltid. Såklart man vill ha det. Spelar ingen roll om de är alldeles förstora, Joshua trivs mer i de kläderna än sina egna på något sätt. Det är som en ursäkt, det är klart att slytherinelevens kläder är förstora för den lilla sextonåringen.. hans egna kläder däremot.. det finns ingen riktig ursäkt för det.
”Klart jag vill ha dina kläder!” Tjuter han efter han blivit klar med tvättningen, och skyndar sig ut ur badrummet för att skutta fram till garderoben.

Jag vet, jag är förskräckligt gullig, knorrade Zihao och slöt ögonlocken med en liten, liten suck. Att ha Joshuas armar virade omkring sig var liksom samma sak som paradiset i egen hög person - att känna av det dunkade hjärtat alldeles underbart. När den yngre därefter drog sig undan var det fritt fram att skutta fram mot garderoben. Sextonåringen ville alltså sno åt sig slytherinarens kläder igen? Nåväl, det gick definitivt att ordna. Det var ju inte direkt så att Huaze Zihao hade lite kläder, snarare tvärtom.
Med en bestämd min strykande över det pälsiga ansiktet reste han sig upp på bakbenen och lyckades så småningom vrida om handtaget med hjälp av tänderna. Lustigt hur bra han blivit på det där efter bara några ynka dagar. Eller dagar var en underdrift, däremot hade han inte övat sig sådär jättemycket på att öppna dörrar under de där sex månaderna i källaren. Nej, då hade han varit instängd i ett rum hälften av tiden utan att lista ut vad ett handtag var. Lyckligtvis var den perioden passerad och förhoppningsvis skulle det aldrig upprepas igen.
Sjuttonåringen tassade in i garderoben och började rota omkring i en av lådorna. Tillslut lyckades han dra fram ett par strumpor och övergick sedan till att leta efter mjukisbyxor. De var lätta att dra åt i midjan och förhoppningsvis inte alldeles förstora. Stora skulle de självfallet vara och långa, dock var de lätta att vika upp så det var ju alltid någonting positivt. När det kom till tröjan valde han ut en stickad, långärmad tröja som hängde på en galge. Den var lätt att dra ner från sin plats och vipps hade han plockat ihop en hel outfit.
Här. Zihao svansade fram till Joshua med plaggen mellan tänderna och sträckte lite på sig. En stickad tröja, mjukisbyxor och strumpor, fortsatte han och studerade det nytvättade ansiktet. Nu var allt som kvarstod att dra med sig både Hayley och Yaosu ut, därefter var allting inte särskilt svårt att ordna - hälla upp te i en termos, göra iordning några mackor och ta med dem ut. Lätt som en plätt.

Förskräckligt gullig är en underskattning, även om det är positivt. Joshua tycker nämligen att förskräckligt gulligt är ett uttryck som faktiskt inte gör den bedårande pojkvännen rättvisa. Mycket sötare, så mycket sötare. Hur som helst känner han inte för att påpeka detta, de håller trots allt på att lära sig hur de ska vara snällare mot sig själva, och faktumet att den ett år äldre av dem kan tycka sådant är ett framsteg. Ett väldigt brett framsteg, som Joshua verkligen inte vill putta bort.
Att den stora lurvbollen sedan försöker öppna dörren med sina små vassa tänder, det är verkligen flera olika aspekter till att Zihao är så hemskt söt. Både hans beteende och utseende, allt gör honom bara allt mer tilltalande och gosig. Han skulle kunna bosätta sig själv i sängen tillsammans med pojkvännen, gosa hela dagen utan att gå runt i solskenet. Men de har ju faktiskt en plan, en picknick tillsammans med två andra ungdomar, och kanske umgås lite med en igelkott. Så att ta slut på dem går ju inte, trots att det skulle vara så hemskt att stanna där inne, mysa och dricka en massa te. Nej, det har väl blivit lite av en vardaglig rutin för sextonåringen. 
”Tackar tackar,” säger han och tar tag i kläderna som blir framsträckta, de som vilar mellan tänderna på en viss Zihao Huaze. Efter att ha bytt till ett par rena underkläder inne vid badrummet så är det bara kläderna kvar. Mjukisbyxorna får han dra ihop rejält, bara för att knyta en dubbelknut. Som sagt, ingenting som är förvånande direkt, men lite löjligt ser det ut. Den stickade tröjan glider ner över huvudet, och sen faller strumporna på fötterna. ”Ska vi gå?”

Ska vi gå. De där små orden fick den yviga svansen att slå omkring likt en propeller. Att få komma ut i den friska luften igen kändes ju inte sådär alldeles förfärligt inte. Det var någonting särskilt med att känna gräset under trapdynorna och riva upp en skock med jord efter varje steg. Känslan gick inte att beskriva och även om det nu gjorde det skulle allting förmodligen låta väldigt underligt i någon annans öron. I grund och botten var han mänsklig så varför kunde han inte skaka av sig alla andra fåniga små instinkter och beteenden.
Jo, jag tror att Yaosu har vaknat i alla fall..men om det nu visar sig att någon av dem sover får vi väl se till att göra iordning allting medan de vaknar till? Sjuttonåringen nickade lite för sig själv samtidigt som blicken återigen föll på pojkvännen. Byxorna var så stora att han nästintill verkade tvungen att dra snöret två varv runt midjan, urringningen i tröjan var alldeles för stor trots att den hade en hög krage och strumporna satt så löst att de förr eller senare skulle ramla av. Det var en syn att beskåda, helt ärligt alltså. De bärnstensfärgade ögonen växte sig en gnutta större. Slytherinaren var tvungen att hålla sig själv i kragen i den stunden - att hoppa rakt på sextonåringen var liksom inte ett alternativ. Bara för att någon är så söt att man själv smälter ger det ingen större rätt att attackera sötnosen i fråga.
Du är så förbaskat söt? Kanske rullar in dig i picknick filten och kidnappar dig, knorrade Zihao och började röra stegen mot dörren. Öppna olåsta dörrar var inget större problem, men sovrumsdörren var låst. Där gick gränsen, det var helt enkelt bara så mycket ett par tänder kunde åstadkomma. Dörrar är i vägen, klagade sjuttonåringen och trampade otåligt på stället. Inte alltid såklart, uppenbarligen, men just för stunden...

Söt? Jo, det är ett ord som ofta slängs i Joshuas väg. Nu brukar han inte direkt någonsin förstå sig på hur eller varför folk tycker det om honom, men det är faktiskt ännu svårare nu. Kläderna är alldeles förstora och gör ingenting för att framhäva hans kropp, pösiga kläder är förvisso hans favorit i närvarande, men de är inte direkt vackra på honom. Den förstora tröjan når nästintill ner till knäna på honom, och visar de magra nyckelbenen över bröstkorgen. Mjukisbyxornas snöre är lindade i princip två varv runt omkring honom och dränker båda benen. Trots att han rullat upp dem så är det uppenbart att ja, de inte passar honom. Även strumporna är alldeles för långa. Men som sagt, det är förväntat.
”Jag skulle inte ha något emot att bli kidnappad av dig,” noterar han och skuttar fram till sin vackra pojkvän, och virar snabbt armarna om honom. Det är som att han måste visa all sin kärlek för den klumpiga drummeln innan de går ut ur rummet. Joshua lämnar ett flertal kyssar över det lurviga ansiktet. Gos, mycket gos. Plus ser det alldeles bedårande ut när han försöker få upp låset. Stackars nos. Det är hur som helst något som sextonåringen kan fixa.
”Lyckligtvis är jag riktigt duktig på att låsa upp dörrar” Joshua lämnar några fler kyssar på Zihaos hjässa, innan han låser upp dörren, redo för att väcka vännerna.

Är du verkligen helt säker på det? Uppmuntrar du mig alldeles för mycket kanske det faktiskt slutar med att det händer, varnade Zihao, som vacklade till en gnutta. Lite instabil var han fortfarande, vilket både gällde på två och fyra ben. Han var väl helt enkelt en allmänt klumpig varelse, annat gick inge direkt att påstå. Kroppen slappnade snart av och ögonlocken slöts. Varför insisterade sjuttonåringen alltid på att spänna sig alldeles förskräckligt? Det kunde inte vara hälsosamt för fem öre, plus att det var helt irrationellt. Med en liten rynkning på nosen knorrade han därefter till när pojkvännen rätade på sig för att låsa upp dörren. Jodå, den äldre hade mer än gärna stannat kvar i rummet resten av dagen och gosat med Joshua nonstop. Som tur var insåg han att det förr eller senare bara skulle göra dem ont, så i slutändan lyckades han tvinga benen att börja röra sig framåt. Kyssarna på hjässan hjälpte definitivt till att hålla modet uppe, utan någon som helst tvekan.
Du har rätt, du är förskräckligt bra på att låsa upp dörrar, instämde slytherinaren som tassar före Joshua. Han sneglade bakåt, fortfarande påväg framåt. Det var så nedrans svårt att hålla blicken borta från sextonåringen. Totalt, jävla omöjligt! Självfallet resulterade stirrandet i att han gick rakt in i en byrå som stod längsmed väggen. Fan. Zihao släppte ut ett ofrivilligt litet tjut samtidigt som den tillsynes smidiga kroppen for rakt upp i vädret. Ett väldans skutt var det - både spänstigt och långt. Byråar var tydligen väldigt skrämmande, i alla fall när man inte var lång som en tall. Nåja, nu borde i alla fall resten av husets invånare vaknat till, annat hade fan varit underligt. Tjutet hade absolut inte varit diskret.

”Jag är helt säker på det, kidnappa mig allt du vill.” Konstigt talesätt. Jösses. Joshua vet inte ens själv vad det är han menar, men en sak är säker, han skulle inte ha något emot att bli kidnappad av pojkvännen. På så sätt skulle han slippa all ondska som ligger bakom hörnet, de skulle vara själva och kunna gosa varenda minut av varje timme. Försöka hålla tankarna borta från vad det är som händer, vad som är på gång, allt som kommer att ske. Det skulle verkligen bli en lättnad, om de slapp det där. Trots att det skulle göra ont att veta att alla andra håller på att försöka rädda dem bägge två. Hur som helst, det skulle vara en lättnad fylld med skuldkänslor. Fortfarande en lättnad. Dessa dumma, besvära tankar försvinner så fort det där tjutet kan höras genom varje liten vägg. Varje liten våning. Joshua kan verkligen inte undgå att fnissa till, hur jävla ruttet är inte det? Zihao har ont stackarn, det är inte riktigt snällt att skratta åt det. Men men. Det såg lite roligt ut, men han försöker uppriktigt sagt att bita hårt i underläppen, för att hålla det hela för sig själv. Istället tassar han framtill pojkvännen, och försöker att bära upp den stora lurvbollen.
”Kolla framåt nästa gång.” Noterar han och gräver ner ansiktet i den varma pälsen. Åh nej. Att han lyckats bära upp det stora molnet är ett under, benen gör förskräckligt ont precis som resten av kroppen. Men han vill ändå gå runt och kånka på Zihao, det är ju mysigt. Men tungt.