Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Den där snyftningen var hjärtskärande. Philip suckade lite, ville stötta henne men hon gick ju dit direkt. Han gick mot dörren, knackade lätt på till badrummet.
"Hey. Kan jag komma in?", bad han mjukt.

Trots att hon visste att Philip inte kunde se henne genom den stängda dörren, så skakade hon ändå på huvudet. Hon la sig efter en stund ner i fosterställning och lutade pannan mot golvet, visste inte vilken ställning hon skulle sitta eller logga i för att inte kvävas av allt snor och alla tårar.

Philip suckade då han inte fick något svar, han hatade att inte kunna vara där och stötta henne.
"Aubrey, snälla", bad han, av hur pass tyst hon var och att hon inte svarade förstod han att han måste vara ledsen. Och han ville inget hellre än att bara få krama om henne.

Aubrey skakade igen på huvudet. Det var inte Philip som skulle sitta och trösta henne utan tvärtom. Det var ju hon som hade sårat honom. Istället för att vara så gullig och rar som han nu var, så skulle det nästan kännas bättre om han var arg och sa något förolämpande för det var vad hon skulle förtjäna att höra. Hon sträckte sig efter några bitar av toapappret för att torka sig om näsan, kände redan av en svag huvudvärk av allt gråtande.

Philip suckade, trots att han egentligen nog borde vara sur på henne så gick det inte. Han älskade henne för mycket för att klara det någon längre stund, plus att det var verkligen hjärtskärande att veta att hon var ledsen där utan att han kunde göra något. Han suckade igen, slog sig tyst ner på sängen istället.

Hon hade ingen aning om hur länge hon låg på golvet inne i badrummet. Det kunde röra sig om några minuter, likväl som en timme. Hon hickade tyst till och gnuggade sig i ögonen, hade fortfarande inte riktigt kommit fram till en ursäkt som var bra nog. Och Philip förtjänade ju det bästa.

Philip suckade igen, det kändes som om hon varit där i en evighet. Han visste inte ifall hon egentligen varit där särskilt länge, men han var ju inte direkt känd för att ha bra tålamod. Till sist reste han sig och gick och knackade på igen, för här kunde han ju inte sitta hela dagen. Och han var rätt envis med att få stötta henne.

Hon ryckte lätt till då det knackade på dörren men svarade inte, trots att hon visste att det var Philip som försökte nå henne igen. Hon kände sig själv tillräckligt bra för att veta att hon skulle börja yla igen om hon försökte prata, så hon kunde lika gärna hålla munnen stängd. Det borde hon göra oftare så inga grodor kunde hoppa ut.

Philip suckade då han först inte fick något svar. Men han tänkte inte ge sig i första laget.
"Kan du inte åtminstone släppa in mig?", bad han mjukt, ville vara hos henne. Han hade visserligen inte glömt det tidigare, men han var inte lika sur längre då han inte klarade av att vara sur på henne särskilt länge.

"Varför då?" Det var i sig kanske en dum fråga, om rollerna vore ombytta och Philip låst in sig i badrummet skulle hon knacka på dörren i ett ända tills han släppte in henne. Eller alternativt slå in dörren för att det skulle gå snabbare.