PRS Kkaebsong & JustAFriend

Jo, de hade redan hunnit vara osams med varandra ett flertal gånger under bara några ynka få dygn. Som grädden på moset hade Zhìyuan även lyckats halvt om halvt skrämma livet ur Max typ tre gånger. Väldigt smidigt, någonting som också bådade gott inför framtiden. Inte. För det fanns väl egentligen ingen framtid för dem? När skolan tog slut skulle de troligen gå skilda vägar och aldrig se varandra igen. Slytherinaren kunde ju inte vara hundra procent säker på att det var vad som skulle ske, men han anade det ändå.
Han höll inne sucken som försökte tränga sig ut och drog sig undan, bet ihop käkarna. Det gick verkligen inte att styra det där, alltså kroppen. Trots att revbenen tagit skada och lungan som troligen inte mådde särskilt bra förvreds allting och knakade olycksbådande. Kanske för att han undermedvetet absolut hade någonting att säga? Äh, det där skulle han väl lära sig förr eller senare.
”J-jag har en plan”, stötte Zhìyuan fram med ett litet flämtande och grep tag om lakanet under täcket. ”Att vi k-kan låta bli att vara osams? B-bara en t-tanke.”

Jösses, skulle Zhìyuan någonsin få kontroll över det där? Eller hade han kanske det på något vrickat sätt? För det var ju ändå uppskattat att kunna prata med varandra, hur bedårande den fluffiga versionen än kunde vara.
Genast var Max uppe på benen och framme vid sängen bredvid. För att han var rädd eller ville bort från Zhìyuan? Nej. Absolut inte. Istället skopade han kvickt upp täcket innan han snabbt tassade tillbaks. Varsamt stoppade han därefter in den andre under dubbla täcken, innan han själv satte sig på sängkanten. Smärtan at brutna revben och kollapsad lunga gjorde ont bara att föreställa sig, att då dessutom frysa kändes verkligen som onödigt mycket lidande.
"Det låter som en bra plan".

Revbenen gjorde så pass ont att Zhìyuan började oroa sig för om han skulle svimma eller inte. Däremot lyckades han snabbt skjuta undan de där tankarna när han väl påminde sig själv om att han gått igenom betydligt värre smärtor under dagen, både psykologiska och fysiska. Och påtal om det där var sjuttonåringen nog ändå tvungen att medge att de psykologiska påfrestningarna varit betydligt värre såhär i slutändan.
Han gosade ner sig själv under de dubbla täckena som Max bäddat ner honom under och kikade blygt upp över kanten. Flera gånger var han tvungen att hosta pågrund av den där envisa lungan, men annars lättade allting så sakteliga. Smärtan fanns där, fast han hade ju liksom annat att fokusera på.
”Förlåt”, mumlade slytherinaren tyst och hasade sig själv upp i sittande ställning, för att sedan gripa tag om den andres arm och dra den mot sig själv. ”J-jag förstörde allting, e-eller hur? Gjorde j-jag dig illa?” Frågade han med viss möda och lät armen falla tillbaka mot täcket. Den var på tok för tung att hålla i luften.

Max var tvungen att hejda sig själv från att hålla ner den andre mot madrassen. Inte på ett elakt sätt, utan för att det där med att sätta sig upp i det tillståndet Zhìyuan var i, inte kunde vara annat än smärtsamt. Men som sagt, Max kom på sig själv och flyttade istället närmre slytherinaren när han dragit i armen. Även om det andra hade varit för att hjälpa så skulle det troligen bara orsaka mer smärta. Bra där Max, låt Zhìyuan bestämma själv vad han vill göra eller utsätta sig för.
”Snälla, be inte om ursäkt. Jag är okej”, svarade Max och drog upp benen från golvet. Han flyttade sig ytterligare lite närmre så att ryggen kunde lutas mot sängramen. Han blickade in i de mörkare ögonen och hoppades att det skulle hjälpa den andre att förstå att det här bara var fånigt. Eller alltså, inte allt såklart. Men att prata om små fåniga(*host*) rivsår tyckte Max verkligen inte var rätt. Inte när Zhìyuan var så pass skadad. Snart så lutade han istället huvudet mot den längres axel. Väldigt försiktigt givetvis. ”Du blir inte av med mig så lätt”.

“Jag tänker visst be om ursäkt, och du kan inte hindra mig”, knorrade slytherinaren och lipade mot den jämnårige. Han putade fortsättningsvis buttert med underläppen tills Max huvud slutligen befann sig lutandes mot en av de stabila axlarna. Nu var de kanske förvisso inte särkilt stabila, men i vanliga fall brukade de ju vara det.
Fingrarna letade sig genom de bruna lockarna och läpparna sprack upp i ett förnöjt leende. Det var såhär det skulle vara, inte på något annat sätt. Speciellt efter alla bråk och krävande situationer som uppstått under dagen. De var med största sannolikhet minst lika utmattade båda två.
”Du blir inte av med mig heller, ska du allt veta”, påpekade Zhìyuan frustade till, följt av ett stön. Inte smart. ”Jag är..ä-är lite som en igel”, fortsatte han och sjönk tillbaka mot kuddarna bakom sig, samtidigt som armarna slingrade sig runt hufflepuffaren. Han kunde liksom inte hålla sig borta i mer än en halv minut. Det var tyo omöjligt.
”Den där andra eleven förresten..han..tja..tror du han kommer säga någonting? Eller rättare sagt, tror du att han vet?”

Det var väl ioförsig sant. Max själv delade ju ut ursäkter på löpande band så egentligen hade han väl inte heller någon rätt att säga emot. Dessutom kom han på andra tankar när Zhìyuans fingrar började pilla med det lockiga håret. Det fick återigen allting att kännas lite lättare, lite bättre. Lugnare. Nu satt dem där de satt och behövde inte stressa runt. Det var bra så. Igel eller ej. Att de bara umgåtts i ett par dagar men redan varit osams såhär pass många gånger och var totalt beroende av varandra tja, det bådade ju inte supergott. Kanske skulle de i framtiden få öva på att vara ifrån varandra. Nåja, det var ett framtida bekymmer, lev i nuet Max.
"Jag vet inte, men hoppas inte det. Han är snäll och så men kan verkligen inte hålla tyst. Du måste ju stanna på Hogwarts oavsett men det blir ju knepigare om rykten börjar spridas och så", svarade han lätt tankspritt och började pilla lite med det översta täcket. Ja, att låta Zhìyuan dra kom inte på fråga, utan om Simon skulle glömma bort att använda hjärnan, då fick de allt komma på någon annan lösning, men innanför Hogwarts murar.

Snäll och så men kan verkligen inte hålla tyst. Det lät ju som precis allting annat än en bra start på det hela, och helt ärligt fick det sjuttonåringen att oroa sig en gnutta. Om så mycket som en förälder fick nys om saken, skulle det vara över för Zhìyuans skolgång. De kunde förlåta mycket - den förbjudna skogen, alla kusliga varelser som gömde sig i mörkret och en massa annat underligt, men en varulv som jämt och ständigt löpte amok? Tja, det skulle nog starta en del protester.
Slytherinaren kliade sig i nacken och slöt ögonlocken med en bedrövad suck. Fast skolan slulle väl ta hand om det där? McGonagall skulle prata med Simon och få honom att inse allvaret med det hela? Och lyckligtvis var den andra hufflepuffeleven inte direkt någon fiende till Huang Zhìyuan, så det bådade i alla fall lite bättre. Det skulle bli okej. Det fanns ingen annan utgång. Der skulle bli okej. Allting kommer bli okej.
”Jag menade faktiskt inte att bli sådär konstig och..ehm..hotfull? Eller alltså jag var aldrig det, men för en annan kanske det inte var särskilt lätt att förstå”, muttrade han och stirrade tomt framför sig, medan fingrarna fortsatte pilla med de mjuka lockarna för att långsamt börja stryka över en av de fräkniga kinderna. ”När du får panik får jag också det, och du hade defintivt panik i den stunden. Måste jag upprepa mig själv eller? Har inte, och kommer aldrig ha, några planer på att äta upp dig.”

Nej, det var helt klart en knivig situation. Även om ett gott hjärta alltid var bra att ha och det ibland bara var tanken som räknades, så kunde till synes små felsteg leda till rejäla problem. Om Simon försa sig skulle skulle inte bara Max och Zhìyuan få problem, utan hela skolan! Förhoppningsvis hade de vuxna koll på läget och i annat fall fanns det inte mycket annat att göra än att andas innan tumultet skulle bryta ut.
"Jo, jag förstår det men jag kan inte riktigt styra när min kropp tror att den ska dö", mumlade Max och blickade upp på slytherinaren. "Dessutom så morrade du, visade tänderna och närmade dig mig trots att jag inte kunde backa och du vet ju vad min hjärna kopplar blockerade flyktvägar till", fortsatte han och lutade huvudet lite. Därefter överraskade han nog de båda två med att sätta tänderna i den längres axel. Inte hårt alls, men ändå. Oklart varför.

Aj, aj, aj. Nu gjorde det kanske inte riktigt så pass ont, men betydde det att det var nödvändigt att bitas? Nej. Däremot lyckades Max ord få Zhìyuan på andra tankar, precis innan han också tänkte haka på det där bitandet.
”Jag morrade inte”, protesterade sjuttonåringen och såg ytterst förnärmad ut. ”Eller alltså det kanske jag visst gjorde, men det var inte menat på det sättet!” Förtydligade han snart därefter och ruskade på huvudet. ”Fast om jag ska vara helt ärlig..frustrationen tog över och jag glömde bort hur man beter sig som folk”, erkände han i slutändan och log bistert, med en knappt märkbar axelryckning. Det var inget konstigt med att hufflepuffarens kropp levde sitt eget liv när den stod inför livsfara. Förmodligen var den instinkten kanske till och med ännu mer framgående hos specifikt honom med tanke på branden? Usch, stackars Max verkade inte kunna gå en dag utan att utsättas för livsfara. Eller jo, fast inte nu när han hade en gnällig Zhìyuan svansandes efter sig.
”Äh..i vilket fall”, fortsatte han och blängde lätt roat mot den kortare. ”Varför bits du? För att jag är så oerhört ljuvlig?” Frågade han och greppade tag om den jämnåriges haka, med ett litet flin lekandes på läpparna.

Max litade på att Zhìyuan inte menat att verka så hotfull men det ändrade ju faktumet att hjärnan reagerat. Det var väl samma sak med det mesta. Om Ming skulle ha knuffat ut Zhìyuan framför ett tåg så han hade dött, så hade Max aldrig förlåtit honom oavsett om det var på skoj eller ej...Okej, ruskigt dålig jämförelse men men.
"Kanske", mumlade han och blickade med stora ögon upp mot den andre när händerna greppade tag om hakan. Svaret på ´varför, visste han inte så det var ingen idé att försöka sig på en förklaring. Eller så var det där förklaringen, för ljuvlig var den andre minst sagt. Åtminstone enligt Max.
"Inte mitt fel", kvittrade han sen och attackerade Zhìyuans näsa med en drös pussar. Återigen utan förklaring. Nåväl.