PRS Kkaebsong & JustAFriend

Skolsystern och rektorn förblev tysta efter Max ord. De delade en kort blick sinsemellan, båda med rynkade ögonbryn i ett synnerligen tappert försök att väga de två följderna mot varandra. Var det bättre att låta pojkens föräldrar släpa med honom till Kina, där Merlin vet vad som skulle kunna hända, eller låta honom stanna på skolan? Ett särdeles svårt beslut, med tanke på att ingen av dem sagt någonting ännu.
”Okej”, började madam Pomfrey inledningsvis, samtidigt som hon varsamt tvättade ut såren på hufflepuffelevens rygg. Hon var väldigt försiktig med rörelserna, men insåg självfallet att det ändå måste gjort förskräckligt ont. Brännsår och så lite rivsår på det där - ingen bra sammansättning.
”Jag skulle nog kunna behandla Mr Huang tillsvidare, men ni två är inte de enda eleverna som behöver medicinsk vård”, fortsatte hon och fäste bandaget runt bröstkorgen på sjuttonåringen.
”Folk kommer börja ställa frågor om de får nys om den här..ehm..situationen”, förklarade Minerva till följd och slog sig ner på en av stolarna bredvid sängen, med en utmattad suck. Det hade varit jobbigt nog att ta hand om Fig brödernas död med skolan, och så kommer all den här röran? Jösses vilken pina. Hon tog av sig glasögonen och masserade tinningarna under tystnad, innan hon fortsatte.
”Ingen förälder vill utsätta sitt barn för risker och det här..tja, varulvar utgör ett ganska stort hot uppenbarligen”, konstaterade hon och skrattade ofrivilligt till.

”Men hallå”, gnällde Ming och satte armarna i sidorna. ”Varför måste ni absolut gå omkring och säga att han faktiskt är en varulv då? Kan ni inte hålla den delen borta från rampljuset och säga som det är, rent tekniskt sätt alltså”, frågade han och började pilla med broderns fluffiga svans. ”Det här”, fortsatte han och nickade mot Zhìyuan, ”..är en blodsförbannelse, så varför göra det till någonting mer än vad det är?”
Ibland, även om det skedde extremt sällan, var den yngsta Huang brodern riktigt, jävla smart. Visst var han irriterande och gick en på nerverna till och från, men han var extremt intelligent.
”Jag menar, Max får ju stanna trots att han har de där såren, så varför skulle inte Zhìyuan få göra det? Förbannelse som förbannelse liksom”, avslutade Ming stolt och sköt ut hakan, någonting som ledde till att de två vuxna stirrade mellan de två sjuttonåringarna.
”Din föräldrar då?” Frågade rektorn, som blivit helt ställd - absolut tagen på sängen.
”Äh, mamma har åkt tillbaka till Kina så det är säkert ändå bara pappa som kommer, jag kan nog jaga bort honom.” Utmärkt plan.

Max försökte hänga med i diskussionen som pågick mellan de tre andra med talförmåga. Det gick sådär. Helt klart svåra beslut att ta och han hade inget vettigt att tillägga egentligen. Han ville vara ensam med Zhìyuan, inte reda ut allt det här. Om skammen försvunnit? Nej nej. Allt var fortfarande Max fel men ändå. Så mycket folk. Om Zhìyuan var arg och typ ville slita halsen av Max, så fick det vara så. Då var väl det vad han förtjänade. Tänk om de bara hade kunnat vrida tillbaks tiden. Allt hade varit så mycket bättre då. Varför behövde allt bli så komplicerat hela tiden?
"Jag-", började Max och fäste blicken på pälsberget framför. "Jag håller med Ming".

Nåväl, det var alltså inte bara Huang bröderna som ansåg idén värdig nog att tänka över. Nu hängde allt på att madam Pomfrey och professor McGonagall också tyckte det, vilket de så småningom verkade göra. De tyckte troligen inte särskilt bra om den, men nickade i alla fall frånvarande.
”Grattis Zhìyuan, du slipper träffa mormor i ytterligare ett år”, sade Ming med rösten alldeles drypande av sarkasm. ”Och morfar för den delen..”, fortsatte han fundersamt och släppte den fluffiga svansen, när rektorn vinkade honom till sig. Jahapp, nu var det alltså dags att övertala fadern om att låta sonen hållas i skolan. Förmodligen skulle det väl inte bli några större problem.
Snart hade den yngre Huang brodern, rektorn och skolsystern lämnat salen, och därmed lämnat de två sjundeårseleverna ensamma. Inte för att det gav Zhìyuan någon större chans till att öppna upp för konversation med Max, men ändå! Det var skönare att vara ensam med den jämnårige, trots att det var en aning stelt för tillfället. Urk.

Och rätt som det var så hade alla på något vänster kommit överens om en plan. Hur nu det gått till. Inget att lägga för mycket energi på, dock, för det var ju absolut positivt. Zhìyuan skulle förbli trygg på Hogwarts tills vidare. Framför allt skulle de två jämnåriga vara i närheten av varandra. Måtte det inte bara vara Max som ville det. Ja, lägligt nog blev de två tätt därefter lämnade själva. Upp till bevis, eller något.
Inuti Max huvud pågick det en väldig debatt om hurvida han skulle fortsätta med sina mesfasoner eller bete sig som en normal människa(om en sån nu gick fram till levande varulvar?!). De två kände ju varandra(ish). Ändå var allt bara stelt och obekvämt. Den lille hufflepuffaren tog dock snart mod till sig och tassade fram till den jämnårige. Satte sig, efter lite velande, ner på sängen. Om nu Zhìyuan inte ville ha honom där så fick han väl putta ner Max. Ja, så fick det bli.
”Jag är så ledsen att det blev så här”, nästintill viskade han.Jadå Max, fortsätt ta hela skulden själv du. Förhoppningsvis hade inte Zhìyuans hörsel tagit någon skada av allt tumult. Max vågade inte röra ifall att samma mordiska blick som Ming tidigare fått, skulle träffa honom med.

Fast nu hade Max väl ändå fått allting lite om bakfoten ändå? Det var ju faktiskt inte hans fel att Zhìyuan halvt om halvt tappat självbehärskningen. Nej, det var faktiskt slytherinarens eget fel att han befann sig i den dåvarande situationen. Hade han inte fått för sig att låta känslorna ta över på det där sättet hade ingenting av det här hänt. Däremot betydde det inte att han inte var aningen bitter över den jämnåriges agerande, hur han hållit sig på avstånd och synnerligen undvikit Zhìyuan. Men hallå, vem hade inte gjort det? Skärpning, någon måtta får det väl ändå vara när det kommer till hur mycket man kan begära av någon annan?
En liten suck rymde honom och han ruskade enträget på huvudet, och trots att hela kroppen värkte likt ett enda stort blåmärke lyckades han sätta sig upp. Därefter gled han ner bredvid hufflepuffeleven, placerade huvudet i knät på honom med blängande ögon. Fan, all osäkerhet gjorde honom minst sagt vansinnig! Det var ingens fel, punkt slut. Plus att han vägrade låta Max slinka undan längre, låta honom hålla det där avståndet som aldrig borde få uppstå enligt sjuttonåringen själv. Men vad händer då om din käre far absolut vill släpa med dig till Kina? Då kan ju ingen direkt stoppa honom, eller hur? Be till gudarna att Ming övertygar honom, för annars blir livet inte roligt.

Nähä, det var tydligen ingen populär sak att säga. Äsch då. Fast innan Max hunnit klura ut något annat, hade Zhìyuan satt sig upp. Det där måste ju ha gjort hur ont som helst!
”Hey, du måste vila!”, utbrast han men fick sekunden efter ett stort lurvigt huvud i knät. Okej, den där blängande blicken var lite förvirrande men annars var det väl bra? Slytherinaren kunde ju inte vara allt för sur på Max, right?
Att inte röra den andre alls, kändes stelt. Samtidigt var det nog inte ett knähunds-läge(även om den jämnårige bokstavligen lagt sig i Max knä). Inget klappande. Istället fiskade Max osäkert upp en av Zhiyans stora tassar, med båda händerna. Det blev väl inte för mycket?

Vila? Nej, han behövde faktiskt ingen vila för tillfället. Kanske senare, när allting hade lugnat ner sig, men nu? Inte en chans. Egentligen ville han ju ingenting mer än att prata med Max, be honom innerligt om ursäkt angående sitt ruttna beteende timmarna innan, och gräva ner honom under täcket. Bokstavligen. Fast det var ju en aning svårt det där - att prata med hufflepuffaren. Om vargar ändå kunnat tala, det hade gjort saker och ting betydligt lättare i situationer som dessa.
De bärnstensfärgade ögonen fäste sig osäkert på den jämnårige, studerade de felfria dragen och fräkniga kinderna i ett flertal långa sekunder. Vad ska man egentligen ta sig till när allting blir så otroligt jobbigt?
Slutligen bestämde han sig för att muttra någonting, vrida tillbaka huvudet och stirra framåt tills det inte gick längre. Äh, vad spelade det för roll att några ynka revben var brutna? Han kunde röra sig i vilket fall, om han så verkligen ville. Och nu ville Zhìyuan inget annat, vilket i sin tur ledde till att han återigen satte sig upp och halvt om halvt kastade sig över Max.
Sluta se så skyldig ut..eller vad det där nu är. Det driver mitt samvete till vansinne och det, det vill du inte se, knorrade han frankiskt, även om dt hela lät mer som en rad med underliga läten.

Ännu en gång hamnade de i ett sånt där läge då Max verkligen inte förstod vad den andre ville. Först blickar som nog egentligen var i full gång med att säga saker, och sedan en massa knorr. Ibland gick det ju att förstå men ibland...ja, då gick det sämre. Hur skilje en på en sur, glad och missnöjd varg? Ibland gick det självklart att se bara genom kroppsspråk. Det bedårande viftandet på svansen till exempel. Men ibland var det verkligen långt ifrån simpelt. Som med knorren till exempel. Slytherinaren hade säkert en hel del som han försökte säga och få fram, men Max förstod helt enkelt inte. En osäkerhet gick att skymta, men annars var det svårt.
Och sedan låg den lille hufflepuffaren med ryggen mot sängen och det stora pälsberget mer eller mindre över sig. Två uppspärrade gröna ögon stirrade överraskat upp mot Zhìyuan. Försökte tolka. Var allt under kontroll eller borde han vara rädd? Tja, inget hade väl någonsin varit helt under kontroll, men ibland var det definitivt bättre än andra gånger. Bara den riktiga Zhìyuan fanns där, vid medvetande så var det lugnt. Det var när instinkter och så tog över som det var värt att bli rädd(som om Max skulle begränsa sig till det...men äsch då).
"Är du arg på mig?", frågade han efter att försökt lägga händerna på den andres kinder och blickat in i bärnstensögonen.

Som vanligt tog det några sega sekunder för Zhìyuans valnötshjärna att inse hur osäker Max blev, att han kanske råkat ta det där lilla extra steget och fått glaset att bli överfullt. Fast det måste väl ändå ha gått fram hyfsat tydligt att han inte hade det minsta ont i tankarna? För det hade han verkligen inte. Tvärtom faktiskt, men han var lyckligtvis smart nog att inte börja slicka hufflepuffaren i ansiktet. Samtidigt var det ju inte det han ville få fram - alltså de där små pussarna. Nej, han ville få Max att inse att han inte gjort någonting direkt fel, att han inte skulle ta på sig någon skuld eller ångra det där avståndet han tagit. Till och med slytherinaren insåg att det varit den absolut klokaste reaktionen, istället för att agera dumdristigt och låtsas som ingenting. Och alla hanterade ju situationer olika? Zhìyuan kunde ju fortfarande inte hålla sig själv i skinnet när madam Pomfrey tvättade ur de där brännsåren, eller hur? Precis på samma sätt kunde hufflepuffeleven inte låta bli att agera efter sina egna instinkter när pälsproblemet uppepå honom tappade förståendet.
Med alla dessa aspekter i åtanke, skakade han därför bestämt på huvudet. Troligen lite för bestämt, då nacken värkte och ett ynkligt litet gnällande rymde honom per automatik. Arg var han nog ändå inte, men såhär på efterhand ville han prompt ha någon slags bekräftelse på att Max fortfarande tyckte om honom. Att han gjort det klart för både Zhìyuan, skolsystern och rektorn att han ville att sjuttonåringen skulle stanna..tja..det räckte inte riktigt. Händerna på de pälsiga kinderna var däremot en utmärkt början, jovars. Plus att den andre mer än gärna kunde tillåta sig själv att slappna av. En fluga hade troligen kunnat åstadkomma mer skada än Zhìyuan i den stunden. Helt ärligt alltså. Han var helt seg i bollen och kärvänlig.

Okej, det var alltså inte ilska. Det var bra. Väldigt bra. Och det ynkliga lilla gnällandet fick Max att vakna till igen. Inte för att han varken somnat eller försatts i panik, men känslan av ett potentiellt hot bleknade rejält. Zhìyuan var lugn och det borde Max ta efter.
”Bra”, viskade han som svar och sedan drog han ner den andre närmre mot sig. Försiktigt, så klart. Nästipp mot nos. Lugnt. Allt kändes plötslig lugnt. Nåja, åtminstone betydligt lugnare än tidigare.
”Jag är trött på att vara osams ned dig hela tiden”.