Harry Potters liv efter striden [SV]

TJOHO!

Inom tio minuter tippar jag på, ta tid

Edit: Here it comes!
Kapitel 23, del 1: Ett minne

(2 maj 1998 )

Det hade börjat bli lugnt i den stora salen när Harry, Ron och Hermione kom tillbaka, och det verkade som minst tre fjärdedelar av alla som varit där transfererat sig hem. Kvar var alla Weasleys, Neville och hans farmor, Luna Lovegood och hennes pappa Xenophilius, Hagrid, alla lärare och alla med mer allvarliga skador som inte kunde ta sig hem än. Ron visade med handen att de borde sätta sig med Molly, Arthur, Bill, Fleur, Charlie, Percy, George och Ginny, och så fort de slagit sig ner vid det robusta träbordet andades Molly ut.
”Där var ni ju. Jag började undra...” Hon log ett trött leende och Harry såg att hennes ögon var extremt svullna. ”Jag frågade Minerva, och hon tycker vi ska försöka sova lite i Gryffindors sovsal innan vi åker hem”, fortsatte hon med samma trötta leende. Harry kände att någon tittade på honom, och han hade en märkligt säker känsla av att det var Ginny, men han var alldeles för trött för att orka möta hennes blick.

Solen hade börjat stiga utanför de fönster som fanns i Gryffindors uppehållsrum, och rummet badade i ett ganska behagligt solsken. Harry tittade sig runt, kom ihåg alla minnen från sina år på Hogwarts. Harry svalde hårt när minnena blev för mycket, och när alla andra gick upp för trapporna för att sova i någon av sovsalarna satte han sig istället i soffan framför brasan, där han satt och tittade rakt in i den. Tänkte på alla han förlorat. Lupin, Tonks, Fred... Till och med att ha förlorat Colin Creevey värkte aningens i hjärtat.

”Du kommer inte få vara ensam här, om du trodde det.” Harry vände sig förvånat om när han hörde rösten och fann Ginny stå bakom honom.
”Ginny... Vad gör du här?”
”Vad gör du själv här? Jag kunde inte sova.” Hon satte sig bredvid honom. ”Och jag har inte fått prata ordentligt med dig på nio månader.” Hon ryckte på axlarna och Harry log lite motvilligt.
”Jag träffade ingen vilie, om det är det du undrar.”
”Inte direkt, men tack för det.” Ginny tittade frånvarande in i elden.
”Du har en sak att förklara för mig, förresten. Varför gav du dig in i striden? Du var en millimeter från att dö och det var det läskigaste jag sett”, sa Harry i en näst intill arg ton.
”Jag kunde ju faktiskt inte bara sitta där. Jag var tvungen att göra något, hela min familj gjorde något... Och om att jag nästan dog, det ska alltså komma från dig?” Hon log ett välbekant och busigt leende mot honom och Harry kunde inte hjälpa det, han log också stort.
”Okej, vi är kvitt där, antar jag. Jag lovar att inte göra så igen.”
”Bra. När vi är tillbaka i Kråkboet får du berätta allt om ditt år för mig, och förklara varför du var tvungen att spela död. Jag kommer inte ge mig”, sa hon envist.
”Kör för det, jag berättar allt imorgon, men det lär ta minst hela dagen”, sa Harry fundersamt. ”Jag kan säga en sak nu.”
”Jag lyssnar.”
”Så gott som varje kväll tittade jag på ditt namn på marodörkartan, i flickornas sovsal. För att se att du var trygg. Det gjorde det lite lättare att vara ifrån dig.”
”Jag har ju ingen marodörkarta”, skrattade Ginny. ”Men, varje kväll, innan jag somnade, undrade jag var du var och hur du mådde. Och så fort The Daily Prophet hade minsta lilla notis om dig läste jag den om och om igen, för att vara säker på att de inte fångat dig. Neville började nästan reta mig”, skrattade hon. Och plötsligt, utan att Harry knappt tänkte på det, hade han tagit henne i sina armar och för första gången på nio månader andades de in dofterna av varandra.

”Ron sover”, sa Ginny tyst efter ett par minuter.
”Jag förstår vad du menar”, sa Harry med ett leende. Och försiktigt, försiktigt, möttes deras läppar i deras första kyss på nio månader.
”Dumpa mig inte igen”, skrattade Ginny när de släppt taget om varandra.
”Jag lovar.”

(Nutid)
En liten hand, uppenbarligen tillhörande ett barn, viftade febrilt framför Harrys gröna ögon och fick honom att dras tillbaka till verkligheten.
”Hej, James.” Han log mot sin son och James kröp nöjt upp i hans knä.
”Vad tänkte du på? Du såg väldigt frånvarande ut”, sa Ginny och lyfte huvudet från baksidan av dagstidningen, som hon använt för att vila huvudet på – James var den enda som var hyfsat pigg efter en natt där Albus vägrat sova.
”Jag tänkte på när vi blev ihop efter striden”, svarade Harry. ”Vi var trötta då också.”
”Mm… Men vi måste rycka upp oss”, gäspade Ginny. ”Vi ska till Kråkboet och träffa Charlie om tjugo minuter.”
”Lika bra att sätta igång då.” Harry sträckte på sig. ”James… Nej! Att välta ner flingpaket från bord är inte en bra idé!”

Fiiiiiiint!!!! 8'D ♥

Sååååååååååå bra!

MER

SÅ FANTASTISKT!

Jättebra!
Du kanske ska fixa där det står (2 maj 199 som du ser så blir 8 och ) en smiley om man sätter dem bredvid varandra.

Jätte bra!

Underbart.

Tack för tipset, var lite stressad och märkte inte..

Tack alla. Jag älskar er ♥