Jeanie Stoneman's första år på Hogwarts

Här kommer ett nytt kapitel ♥
Men alltså, jag tittade på det förra kapitlet och det förrförra, och de var ju SJUKT KORTA! Alltså hjälp, nu får jag skärpa mig >.<
-----------------------------------------------------------------
Jeanie vaknade dagen därpå med en fruktansvärd huvudvärk. Hon ville bara ligga kvar och vila sitt ömma huvud på den mjuka, lena kudden resten av dagen, men lektioner och frukost kallade.
Precis när hon skulle sätta sig upp drabbades hon av en väldig yrsel. Hon dunsade ner i bädden igen. Lily, som tydligen hade sett allt, ställde sig över henne och sa:
”Hur mår du egentligen, Jen? Du ser ju alldeles blek ut!” Lily, som tydligen hade sjuksköterskegener av något slag, satte sig på sängkanten, la sin svala hand mot Jeanies panna och skakade på huvudet. ”Alldeles för varm. Vi får gå med dig till madam Pomfrey, inte ska du ha lektioner när du är sjuk!”
Jeanie hoppade ner från sängen i ett försök att se frisk ut, men det ledde bara till att hon svajade och var tvungen att gripa tag i sängramen för att inte ramla.
”Nej, vet du vad!” Lily satte armarna i sidorna och rynkade bestämt pannan. ”Du kan ju inte ens gå, jag går och sjukanmäler dig till elevhemsföreståndaren och DU STANNAR HÄR!” Hon ryckte ner Jeanie i sängen igen och stampade iväg. Alison gick efter henne under ett gapskratt. I vanliga fall skulle Jen också ha skrattat, men nu orkade hon inte ens fnissa. Hon slöt ögonen och slappnade av.
”Sjukanmäld och klar!” Hojtade Lily när hon kom instormande tillsammans med Alison tio minuter senare. ”Oj, förlåt, väckte jag dig?” Tillade hon när hon såg Jeanies yrvakna blick.
”Ingen fara… Hur mycket är klockan?” Jeanie orkade inte vänta på att Lily skulle rota fram sin bortglömda klocka i kofferten utan tittade istället på det bronsfärgade uret på andra i sidan sovsalen.
Kvart över åtta, om fem minuter skulle frukosten dukas undan. Lily och Alisons ögon blev stora som tefat när de också såg tiden.
Tre sekunder senare var de borta. Jeanie blundade än en gång. Ett mjukt lager av bomull omgav henne genast, och hon somnade direkt.
En mörk skepnad stod framför henne på den lilla stigen. Hon gick långsamt närmare, hon kunde inte se vad eller vem det var. Varelsen vände sig om och stirrade på henne. Den var vaxblek, med kolsvart, stripigt hår och ögon som springor. Men det hennes blick drogs till var de centimeterlånga, spetsiga huggtänderna. Det rann blod utmed vampyrens haka. Hon försökte skrika, men det stockade sig i halsen på henne och det hände hon fick fram var ett kvävt kvidande. Men det var när vampyren svepte fram mot henne som hon såg det som den hade dolt. En ung flicka i femtonårsåldern låg i gräset, med guldfärgade lockar, likblek hy och blodet rinnande ner från halsen. En fruktansvärd väsning hördes plötsligt från den ondskefulla skapelsen.
”Du ska dö, precis som din syster… Du ska inte komma undan mig , Jeanie Stoneman…”
Jeanie vaknade badande i kallsvett, med ett skrik som hängde sig fast i halsen men inte kunde komma ut och skräcken pumpande i kroppen.
”Bara en dröm, bara en dröm”, försökte hon intala sig, men det hjälpte inte. Smärtsamma minnesbilder hade dykt upp i hennes huvud, precis de bilder som hon hade försökt att dölja för sig själv. Jeanie var klarvaken nu, och det var absolut ingen idé att försöka somna om igen.
Hennes skolfria dag förflöt i ett uttråkat töcken, det enda hon gjorde var att stirra upp i himmelssängens vackra blå sammetstak. Det var bronsfärgade stjärnor på det, och de rörde sig hela tiden. Hon tänkte på hur det skulle vara att få flyga igen, känna den där svindlande känslan av glädje när luften susade förbi.
Just när hon låg och funderade på det där som Harry hade sagt, om sökare, så hörde hon fotsteg utanför sovsalsdörren. Jeanie, som hade blivit ganska paranoid efter den där drömmen, drog fram sin stav som legat bredvid henne och gjorde sig beredd att kasta kroppålsningsförhäxningen, den enda förhäxningen de lärt sig hitills.
”Men du kan väl vara lite tyst, Lily? Hon är faktiskt sjuk…” Jeanie fylldes av lättnad och la genast ifrån sig sin trollstav när hon hörde Alisons och Lilys viskande röster.
”Du är vaken, Jen!” Lily log ett strålande leende. Hon såg ovanligt upphetsad ut, särskilt med tanke på att Jeanie visste att de hade haft dubbeltimme i trollkonsthistoria den sista lektionen.
”Åh åh, gissa vad Jeanie? Vi ska ha flyglektion imorgon på eftermiddagen, den andra dubbeltimman i trollkonsthistoria är inställd för att de var tvungna att ta lektionen imorgon, och nu får Alison äntligen se dig flyga!” Lily pustade ut när hon sagt de sista orden, det lät nästan som hon sa dem på beställning. Men det struntade Jeanie i, imorgon skulle hon minsann vara frisk, aldrig i livet att hon missade flyglektionen på grund av lite huvudvärk.
Jen blev genast på bättre humör av denna nyhet, och hon bestämde sig för att gå ner för att äta middag med de andra senare på kvällen.
Blickar, det fick hon, men nu var hon så van vid det att hon kunde ignorera de fullständigt. Men Jeanie hade ingen matlust, njurpajen de fick smakade som papper i hennes mun och pumpajuicen smakade ingenting. Men det var inte det som var värst, det värsta var en viss tjej med en viss följeslagare, båda med gröna slipsar, gick fram till dem.
”Töntar, sitter ni och tycker synd om lilla smutsskallen eller? Det är rätt åt henne att hennes lilla prefekt till syster är död, ju mer smutsigt blod som är borta, ju bättre värld lever vi i.” Odessa och Sinatra var verkligen elakheten förkroppsligad.
”NÄ NU!” Det var varken Lily, Alison eller Jeanie som hade ropat, utan någon mörkhårig kille från Gryffindorbordet bredvid. Albus Potter. ”Du säger inte ett ord till till min syster och hennes kompisar, okej? Hon har förlorat sin syster, och du går och kallar Jeanie för smutsskalle! Vill du att jag ska klå upp dig eller?” Albus hade lösgjort sig från de andra Gryffindoreleverna och stod nu och blängde på Odessa och Sinatra med mörk blick. Hela stora salen hade tystnat.
McGonagall hade kommit dit på snabbare än en sekund och tittade nu förebrående på Albus.
”Hot är ingenting vi använder som tillsägning på Hogwarts, Mr Potter.”
”Men professorn, ni förstår…”
”Jag vet, jag vet, de där två ska jag ta itu med nu. Men tänk på ditt språk mot yngre elever, annars blir det tydliga konsekvenser, förstår du det, Potter?”
”Ja, professorn, självklart, professorn.”
”Ni två följer med mig!” Odessa och Sinatra såg inte ut att vilja sätta sig upp mot självaste rektorn, utan de stampade surmulet efter professor McGonagall.
I samma sekund som de lämnat rummet brast alla ut i ett jublande rop, till och med slytherinarna, trots att det med säkerhet skulle bli poängavdrag från dem. Ja, förutom den kraftiga Eddie Goyle då, han stirrade ner i bordet med trumpen blick. Det kunde verkligen inte vara kul med en syster som Odessa.
”Tack, men du hade verkligen inte behövt göra det där…” viskade Jeanie till Albus när han gick förbi.
”Äh, helst av allt hade jag velat ge henne en rak höger, men det hade nog inte riktigt gått hem hos rektorn. Men vad gör man inte för syrrans kompisar?” Flinade han och gick och satte sig hos sin kompis Peter Finnigan.
Lily fnissade hysteriskt.
”Typiskt Albus, men han ägde verkligen ut de där två. Såg ni deras miner?” Lily gjorde ett väldigt komisk grimas som faktiskt påminde lite om Odessa.
Och imorgon, imorgon fick hon flyga igen…

mer

Jättebra!

Åhhh, kan inte bärga mig tills det att det kommer ett nytt kapitel!

megabra
mmeeeerrraa♥

Super!

Nytt kapitel på gång! Jag har världens idé och ni kommer aldrig lista ut vad det är...

Ooooooooooooooooh

Och här kommer det nya kapiiitlet
Jag varnar er, det är ganska osammanhängande. Men förbered er på en chock.
__________________________________
Dagen därpå  strålade solen in genom fönstrena i deras sovsal. 
Det skimrande ljuset fick Jeanie på gott humör och hon skuttade upp ur sängen, ivrig inför dagen.
Natten hade varit helt drömfri, och vampyrens hotande, väsande röst kändes så långt därifrån. 
"Quidditch, Quidditch, Quidditch..." Nynnade hon medan hon drog på sig uniformen och kappan.
Alison andades tungt bortifrån hennes säng och Lily pratade i sömnen.
"Nej mamma, jag VILL inte ha någon pumpapudding!"
Jeanie fnissade tyst och gick tyst fram till sin rödhåriga vän.
Lily var extremt kittlig, speciellt om man körde in ett finger mellan hennes revben och det var just vad Jeanie gjorde.
"Aaaaaah, Voldemort har återvänt!" Skrek hon och föll sedan tillbaka ner i sängen efter att ha väckt alla andra.
Alison låg och kved av skratt, trots att hon inte brukade vara särskilt pigg på morgnarna.

Femton minuter senare satt de och åt bacon nere i stora salen. 
"Kvastflygning första lektionen med Gryffindor!" Meddelade Alison efter en snabb blick på deras schema för dagen.
"JaglängtarjaglängtarjaglängtarjagLÄNGTAR!" Sa Jen med ett brett leende. Hon kunde knappt sitta still.
Ett susande av hundratals par vingar hördes långt bort och alla visste vad det betydde.
Ugglorna susade in, gråspräckliga, rödbruna och kolsvarta. Små och stora, blanka eller lurviga. Kattugglor och tornugglor. 
Mentrix kom flygande med ett brev, eller snarare en lapp och släppte ner den på Jeanies tallrik.
Hon kände genast igen Hagrids handstil.
"Kom ner o drick te hos mej klockan tre i eftermiddag
/Hagrid"

Quidditchplanen var fantastisk. Ja, just det, fantastisk. Enorm och gräsbeklädd och med skyhöga läktare för de olika elevhemmen.
En kvinna som Jeanie antod skulle bli deras lärare väntade på förstaårseleverna. Hennes korta grå hår och gula, skarpa ögon på minde Jeanie om en hök som hon sett en gång.
Kvastarna låg redan i gräset. Fastän Jeanie inte direkt hade Kennilworthy Whisps expertis så såg hon att de här kvastarna tydligt inte var lika bra som den vackra, blanka hon hade lånat hos Lily. Strån spretade och skaftet hade oändligt med repor, sprickor och andra törnar.
"Jag heter Madam Hooch, och jag ska lära er att flyga..."

Det pirrade fortfarande i magen på Jeanie när hon gick från planen tillsammans med sina vänner, och känslan förföljde henne resten av dagen. 
De sprang hela vägen ner mot Hagrids lilla stuga, det var trots allt länge sen de hade träffat honom.
Ett enormt ansikte mötte de i dörröppningen, men det var inte Hagrids. Det var en hund, och de kände genast igen den som Fang, nyckelväktarens enorma men välsinnade kompis.
"Kom in, kom in!" 
Hagrid bjöd de på te och kakor som smakade lite som Bertie Botts bönan med stensmak och Jen fått en gång.
Klockan hann bli halv fem och skymningen hade lagt sig när de beslutade sig för att traska upp till slottet och middagen igen. De tackade Hagrid, klappade Fang en sista gång och gick sin väg. Det var nästan kolmörkt ute nu, och Jeanie kände en rysning längs ryggraden. 
"Jeanie Stoneman..." En väsande röst hördes bredvid henne. Sedan gick allting så fort att Jeanie inte hann registrera det. En iskall hann grep tag om hennes nacke. Alisons och Lilys förskräckta skrik ringde i hennes öron.
"Tyst med er, dumma flickor! Spring upp till slottet om ni vill leva, jag skonar er!" Det var rösten ur Jens drömmar.
Det var vampyren som dödat hennes syster.
"Om ni stannar får ni se på medan er vän dör, flyr ni så slipper ni!" Ännu en väsning. Jeanie kunde inte andas, det enda hon kände var vampyren stinkande andedräkt.
"Aldrig! Aldrig någonsin!" Det var Lily och i samma sekund höjde hon sin trollstav.
"Petrificus Tota..."
"Dumma dumma ungar..." Det var inte ondskan bredvid hennes röst. En man i svart kappa och huva kom glidande. 
"Jeanie, förbered dig för döden."
Och det sista Jeanie hörde var förtvivlade skrik från sina trogna vänner, ett svischande stav och två ord: Avada Kedavra.
Hennes ögonen rullade bakåt och hennes kropp blev lealös.
Jeanie Stoneman var död.

Awweessoommeeee!!