Sorteringshattens hemlighet

Jättebra c:

Jag dör om jag inte får mer och det vore ju väldigt synd för då kan jag inte fortsätta läsa denna helt fantastiska ff! JAG ÄLSKAR DEN ♥♥♥

Du är jätte duktig på att skriva, ta din tid men jag längtar jätte mycket!!!

När kommer more?

Du skriver jätte bra! Gärna mer!

Tacktacktacktack och ännu mer tack! ♥
Mer kommer typ... nu.
__________________________________________

Jag slog upp ögonen och stirrade rakt in ett draperi av eldrött hår.
"Erin! Du är vaken!" utropade Ginny och vaknade ur sin lilla tupplur. Håret stod åt alla håll och endast månen skänkte sjukhusflygeln ljus, så jag antog att hon väntat där länge.
"Vad... hände?" mumlade jag sömndrucket och gjorde ett ganska uselt försök att gnida sömnen ur ögonen.
"Jag är inte riktigt säker..." började Ginny trevande. Jag gav henne en uppmanande blick. Hon harklade sig.
"Jo, vi hade precis satt oss vid de andra Gryffindorarna i Stora Salen, sen... jag vet inte... du bara låg där på golvet och skrek. Jag kan inte bli klok på vad som hände. Först skrek du som om ditt liv hängde på det, sen började du gnugga dina armar mot varandra, som för att hålla värmen... du skrek igen, och fick ryckningar, sen blev du helt stilla. Det var vad som hände ur min synvinkel." Ginny drog efter andan, överväldigad av sina egna ord.
"Hur kändes det... för dig?" frågade hon sedan. Jag rös. Mindes tunneln, skriken och det där... skrattet.
"Hemskt." viskade jag knappt hörbart efter några oändliga sekunder. Tårarna började rinna utan att jag kunde hejda dem.

Varför hände allt det här? Om jag inte hörde hemma på Hogwarts, där jag hittat lyckan jag sökt efter under hela mitt liv, var hörde jag då hemma? Varför just jag? Ginny satte sig försiktigt på sängen och la en arm på min axel.
"Vad är det för fel på mig?" snyftade jag.
"Det är inget fel på dig. Du ska inte bry dig om vad sorteringshatten sagt. Jag låter dig inte påverkas så mycket av en HATT. Jag har ingen aning om vad du gick igenom i eftermiddags, jag tror inte ens att jag kan föreställa mig det, men jag vet att du är tålig. Du klarar det här. Strunta i alla gliringar du får, för folk... de... är bara avundsjuka." sa Ginny och jag avundades henne för att hon var så stark.
"Avundsjuka på vadå? Att jag inte hör hemma någonstans på jorden?" fräste jag. Ilskan hade plötsligt och oåterkalligt flammat upp inom mig, och innan jag insåg vad jag gjorde hade jag klankat ner på Ginny.
"Det är lätt för dig att säga 'Var stark, Erin!' men du har ingen aning om hur det känns att inte höra hemma någonstans. Du kanske inte vet vad jag gick igenom tidigare idag, men om du tvingats leva som jag gjorde innan jag kom till Hogwarts hade du inte orkat leva längre. Du föddes här, som en dans på rosor, med en familj som älskar dig. Jag föddes med en alkoholist till pappa och en... jag tror inte ens att jag vill gå in på vad min mamma är för något. Jag var mobbad i skolan, hade inga vänner på grund av att jag skrämde iväg alla i hela skolan då jag råkade använda mina krafter. Sen kom jag hit, blev lycklig, sen krossar den där sorteringshatten allt. Du, som säkert aldrig haft motgångar, har ingen aning om hur jag hade det. Hur ska jag kunna vara stark efter allt det här?! DU är stark, JAG är svag. Sen säger du att folk är avundsjuka. Du ljuger, för att få mig att må bättre. VAD finns det möjligen som jag har men som inte de har? Du vet ingenting om avundsjuka eller svaghet, så sluta säga till mig att vara stark. För det kan jag inte vara. Jag är som ett vilselett barn i en skog. Precis då jag kommer fram till en lysande stuga som ser precis ut som mitt hem, fylls jag av lycka och glädje, sen visar det sig att det inte är mitt hus, att jag bara gått ännu mer vilse i jakten på lycka." Min ilska hade övergått i sorg och tårarna strömmade oavbrutet. Ginny verkade inte veta om hon skulle krama om mig eller ge mig en smäll på käften. Jag ångrade allt jag sagt om henne, men det var för sent att ta tillbaka det.
"Erin Herm." sa hon allvarligt, "du känner knappt mig. Hur kan du komma och säga att jag aldrig upplevt motgångar? Att mina senaste elva år bara varit en dans på rosor? Vi har känt varandra i en dag, du vet knappt någonting om mitt liv, ändå beter du dig som en idiot, låtsas att du vet allt om mig." hon vände sig bort från mig och reste sig upp.
"Ginny, jag menade inte vad jag sa, jag..." började jag förtvivlat.
"Så varför ens säga det, då?" hon skakade på huvudet. Tystnaden som följde var långt ifrån behaglig.

I samma ögonblick som hon tvärt vände sig mot dörren för att gå kom ett litet, grönt ljusklot flygande. Vårt gräl var som bortblåst och vi båda stirrade som förhäxade på den. Jag kunde inte slita bort blicken. Så fullt av energi... jag kunde inte hejda impulsen att snudda vid det, bara för en sekund. Som i trans reste jag mig upp med tom blick. Golvet kändes kallt mot mina bara fötter, men allt jag brydde mig om var ljusklotet. Om jag bara rörde vid det skulle allt bli bra. Det gröna ljuset fyllde mig med hopp och all sorg suddades bort. Jag sträckte ut en hand för att snudda vid det. Omgivningen existerade inte längre, Ginny existerade inte längre. Ändå hörde jag en svag, chockad röst någonstans ifrån.
"Erin, rör den inte! Jag tror det är en flyttny..."
Jag snuddade vid klotet och fylldes av en oerhörd värme. Allt var bra nu, det fanns inget att oroa sig för. Inga bekymmer, alls. Jag flämtade till av den exklusiva känslan, men då ersattes värmen av kyla, samma sorts kyla som i tunneln. Skrik, skratt, kyla... smärta... jag drabbades av en plötslig lust att spy. Allt snurrade, mina fötter lämnade det fasta golvet...

Jag slog i det kalla gräset med en duns. Darrande av skräck reste jag mig försiktigt upp. Smärtan dunkade i hela kroppen. Jag befann mig på en stor äng, omringad av en mörk barrskog. Något rörde sig bakom en gran, jag drog efter andan. Det var som om någon hällde en stork hink förtvivlan över mig.
"Ginny?" försökte jag, fast jag visste att hon inte skulle svara.
Då fick jag syn på det hemskaste ansikte jag någonsin sett. De röda skårorna som skulle föreställa ögon utsände en djup ondska. Jag skrek. Springan till mun drogs upp i ett leende. Jag skrek, högre.
"Erin, äntligen träffas vi. Lord Voldemort har letat efter dig länge nog."
Jag var för paralyserad av skräck för att kunna skrika mer.

Asså omg, du skriver så otroligt bra! ♥

Awesome! Du äger på att skriva!

Håller med!!!

JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄKLAAAAAAAAAAAARRRR ALLTSÅ!! Ena v de bästa fanficsen jag läst! Herrejösses!