When the dark arrives

Kapitel 11.

Det var en rätt stor hop med elever som gick över den gräsbeklädda marken ner till Skogsvaktarstugan där de skulle ha sin första lektion. Hinahs klass skulle ha lektionen tillsammans med Hufflepuff och de tre vännerna verkade ha tajmat sin ankomst perfekt om man ville gå tillsammans med två hela klasser. Det var en massa prat runtomkring som fick ljudet av fågelsång att låta så avlägset.
"Vilket helknäppt djur tror ni att vi kommer stöta på idag?" frågade Liz lite ironiskt med blicken fäst mot stugan.
Hinah, som knappt hade märkt av Liz röst bland sorlet av andras, funderade en stund.
"Visst är djuren lite udda, men jag tycker Hagrid är en bra lärare."
Liz gav ifrån sig något som liknade en road fnysning. Antagligen tog hon inte Hinahs ord på allvar.
"En bra lärare?" gav hon ifrån sig med en ton till ett skratt. "Jaja, om du säger det så..."
Hinah himlade lite med ögonen, men var tvungen att erkänna för sig själv att Hagrid kanske inte var den bästa läraren, men han var trots allt vänlig och lätt att förstå sig på - trots sin lilla egna dialekt.

Alla elever samlades en bit bort från stugan där halvjätten stod och väntade på dem med ett leende bakom det burriga, mörka skägget. Han verkade inte ha bråttom med att få tyst på ungdomarna, men ändå fanns det en ivrig glimt i hans ögon.
"Jag har nåt riktigt speciellt att visa för er idag", sa han med det stora leendet ihärdigt format på läpparna. "Jag fånga't själv i den förbjudna skogen häromdan, men bara för att den lever i en mörk skog betyder de inte att den inte e trevlig av sig."
Med lite mummel och viskningar från eleverna började den stora mannen röra sig bort därifrån. Hinah slängde en blick på Mel som såg oroligt tillbaka. Hon gillade inte djur och var alltid lika nervös när det kom till det här ämnet, men hon fortsatte gå det i hopp om att övervinna sin rädsla. Plus så behövde hon betygen.
De tog sig till baksidan av Hagrids stuga. Där hade han slått upp en liten inhägnad i trä som täcktes av skuggan från några träd. Den såg tom ut. Hagrid ställde sig bredvid staketet och väntade in sina elever. Hinah spände blicken på marken i inhägnaden. Antingen så hade djuret rymt sin väg eller också så var den så pass liten att den gömde sig i det höga gräset.
"Det är ju inget där?" hörde hon en pojke ropa från Hufflepuffs samling.
Hagrid skrockade lite.
"Jodu, visst e den där alltid. De e så att den här varelsen har förmågan att bli osynlig." Han flyttade sig lite så att Hinah kunde se hela inhägnaden. Fortfarande ingenting där, eller inte som hon såg i alla fall.
Hagrid började rota lite i en mörkbrun läderväska som han hade hängandes runt axeln. Den såg alldeles för liten ut för honom. Han fick upp en köttbit som han diskret visade för eleverna framför sig innan han fortsatte.
"Feryden e en väldigt blyg varelse. Hon kommer inte visa sig förrän hon konstaterat att vi e ofarliga." Han vände sig om så att han stod med sidan av kroppen mot samlingen. "Ännu lättare e de om man har lite mat." Han höll upp köttstycket en bit framför sig och viftade med den lite.
För en sekund verkade luften i inhägnaden skimra till och en lätt tryckvåg slog mot Hinahs ansikte. Den lätta vinden hade fått henne att blunda, men när hon sedan slog upp ögonen var inhägnaden inte längre tom.
En blänkande svart varelse stod i mitten av inhägnaden. Den hade kroppen som ett stort kattdjur, med slanka, smidiga ben och mjuka tassar som täcktes av gräset. Nosen var lätt tillplattad och några långa morrhår prydde den lilla, vita nosen. Ett par gula, glittrande ögon med den avlånga pupillen riktad mot köttstycket lyste upp varelsens vackra päls. För Hinah såg det ut som en stor katt, med en slank kropp men platt nos. En överraskande vacker varelse.

superb

Snälla skriv mer, den är grym!

meeeeeeeeeeeeeer

Tack, tack. Ville inte göra det här kapitlet för långt, så ni får stå ut med det lilla avbrytande slutet.. :p
--------------------

Kapitel 12.

Hinah hade bara ögon för den vackra feryden framför sig. Det var inte bara hon som förundrades av dess skönhet. Precis när varelsen dök upp hade hon hört svaga utrop och fascinerade kommentarer. Det ståtliga djurets gula ögon vandrade från Hagrid och köttstycket han höll i sin hand.
"Feryder e fredliga varelser. De utgör inget hot mot er så länge ni inte utgör nåt hot mot dem. Ni kan se på hennes svans att hon känner sig osäker i situationen." Den stora mannen pekade lätt mot kattdjurets svans.
Hinah hade inte lagt märke till att varelsen ens hade någon svans, men när hon såg efter så såg hon den kolsvarta, yviga svansen hållas tätt intill sidan på djuret. Den syntes inte så bra, eftersom svansen hade samma färg som pälsen.
"Men så fort man visat att man inte vill dem nåt ont så kommer de att lita på en", fortsatte Hagrid medan eleverna nyfiket såg på. "Ja, som ni kanske redan listat ut så har hon inte hunnit skapa nåt större förtroende för mig än, men hon kommer säkert att bli vän med alla här, ska ni se." Han vände sig sedan mot feryden och sänkte handen med köttet en aning. Kattdjuren släppte den inte med blicken. När den var vid hennes nivå började hon försiktigt sträcka på halsen. Hinah undrade hur hungrig denne var, eftersom den såg ut att så gärna vilja smaka på det saftiga köttet.
"Kom då, så får du mat", kunde hon höra Hagrid locka med ett försök till en inbjudande stämma.
Feryden rörde sig närmare och närmare. När den var tillräckligt nära släppte professorn ner köttstycket på marken i inhägnaden. Inte förrän då vågade den gå enda fram och började tugga förnöjt på köttet. Svansen släppte sitt strama tag kring sidan och hängde nu slappt ner. Dock kunde Hinah fortfarande se en antydan till en stel hållning i den.
"Ställ er på ett långt led nu, så får ni klappa henne!"
"Klappa?" viskade Mel förskräckt när alla började förflytta sig till en kö från inhägnaden. "Är han galen?"
Hinah såg med en lugnande blick på sin kompis.
"Du hörde vad han sa, Mel. Det är en fredlig varelse", sa hon lätt.
"Jag tvivlar på det..." sa Mel med en inte fullt så övertygad stämma.

"Vad gör den om den tror att vi är farliga?"
Frågan kom från en hufflepuffelev, en tjej som stod rätt långt fram i det ringliga ledet.
"De kommer hon inte att tro", sa Hagrid säkert. "De e bara vid riktig fara som hon faktiskt reagerar."
"Vad gör hon då?" frågade samma tjej med sin ljusa, lätt nyfikna röst.
"De e väl olika. Man märker i vilket fall när en fara hotar", blev Hagrids svar. Han verkade inte tycka att det fanns något som helst att vara rädd för, och Hinah gick efter det.
I början var eleverna rätt försiktiga av sig. Det var feryden också. Killen som stod först i kön fick vänta en väldigt bra stund innan hans hand fick nudda den fina pälsen. Hinah var nervös. Hon visste inte varför. Det kändes bara så spänt att komma nära djuret. Den såg ut som en vis varelse; en varelse som var ren och naiv. Men naiv kunde den ändå inte vara om den hade som instinkt att känna på sig fara. Hinah funderade en stund på om det var gissningar som feryden gjorde på vilka som var ett hot eller inte, eller om denne faktiskt visste precis vilka som var "onda". Liz hade fått platsen före Mel i kön och Hinah hade i sin tur kommit efter de båda vännerna. Liz hade redan klappat djuret och hon stod och flinade nöjt mot Mel som nästan skakade av nervositet. Hinah försökte lugna henne med några vänliga ord, men visste inte om det fungerade. Hon hade varit borta i sina egna tankar utan att egentligen tänkt på vad som hänt runt om. Hon visste inte hur feryden reagerade om man ville klappa henne. Var det något speciellt man skulle göra? Mel stod en bit fram, så att det var ett mellanrum mellan den som klappade och nästa i kön. Hinah iakttog hur flickan försiktigt lade handen på kattdjurets rygg. Djuret i sin tur bara stod stilla och tittade nyfiket på henne. Hinah såg hur hennes vän drog handen över ryggen. Hon såg avslappnad ut nu, till skillnad från bara någon sekund sedan. Det skulle inte förvåna Hinah ett dugg om flickan hade ett stort leende på läpparna.

meeeeeeeeeeeeeeeeeer

superbra!

Tack. ^^ Ska skriva nästa kapitel när jag får tid till det. Just nu är det lite tajt med skolarbeten, tyvärr.

okej, vi väntar

Nu kommer det mer. Inte så jättemycket, men lite läsning får ni iaf. ^^ Titta gärna in på mina andra noveller, om ni inte redan läser dem. Min senaste (med novellstycken) hittar ni här: Mixed
-----------------

Kapitel 13.

"Bara sträck fram handen och klappa henne", sa Hagrid som instruktion. "Hon kommer inte att göra dig illa."
Hinah bet sig löst i läppen. Hon kände sig lite nervös, som om hon inte kunde mäta sig med djuret framför sig. Hon var inte rädd, mer spänd över hur feryden skulle reagera. Hon sträckte sakta fram sin hand i en lugn rörelse. Det svarta kattdjuret lyfte lite på sin platta nos, som om hon ville lukta lite på fingrarna, men sedan sänkte hon huvudet igen. Hinah lät fingrarna snudda vid pälsen och kände värmen från djuret strömma in i hennes hud. Hon drog automatiskt lite på mungiporna och placerade handen mjukt över ferydens huvud. Med en lätt rörelse drog hon fingrarna genom den svarta pälsen. Djuret gjorde ingenting för att stoppa henne. Hon kunde nästan känna en svag vibration från djuret, som om det spann. När Hinah tog bort handen igen såg hon för en sekund in i ferydens gula ögon. De verkade tindra av trygghet och vänskap. Hade hon precis fått en ny vän? Hon flyttade sig åt sidan och gick sedan fram till Liz och Mel som stod och log mot henne.
"Det där var bättre än många andra lektioner vi har haft i det här ämnet", erkände Liz med en stolt stämma.
"Lite läskigt att klappa henne kanske, men så otroligt vacker hon är!" Mel syftade på feryden och Hinah kunde inte göra annat än att hålla med. Värmen från när hon klappade den sped sig fortfarande i hennes fingrar. Något i det fick henne att förstå att en feryd skulle vara en riktigt bra vän - kärleksfull och vänskaplig. Om hon skaffade sig en sådan skulle hon känna sig säker överallt.

Plötsligt surrade ett förfärligt ljud i hennes öron. Det vibrerade hårt genom luften och verkade täcka hela området. Det var ett starkt väsande. Hinah vände direkt på huvudet med ett aning bultande hjärta och fick se feryden resa ragg mot en flicka i början av kön. Ögonen glödde mer än någonsin, men såg nu fientliga och farliga ut. Djuret hade plötsligt fått klor och skrapade dem i jorden under sig. Flickan kved förskräckt och backade in i personen bakom, vilket rubbade hela kön. Hagrid hade genast ryckt in för att fösa undan eleverna från det nu livsfarliga djuret. Allt skedde så fort att Hinah inte riktigt hann med att tänka. Hon kände igen flickan, men visste inte om hennes namn. Det var en hufflepuffelev som kom från en rik halvblodsfamilj där de vuxna i huset hade nått stora framgångar i livet. Hon kunde inte förstå varför flickan kunde vara farlig. Som hon hade förstått det så hade denne ägnat större delen av sitt liv till studier. En ännu större skräck skapades då Hagrid beordrade dem att genast gå upp till slottet igen. Han slängde en sträng, men förvånad blick mot den blonda flickan som fått djuret att resa ragg, men lät henne gå. Hinah tog tag i Mels arm och började dra henne upp mot slottet. Både hon och Mel var stela i rörelserna och de snubblade flera gånger upp för kullen mot slottet. Liz hängde efter, men Hinah såg inte hur långt avstånd de höll mellan varandra. Hennes enda tanke var att komma upp till slottet. Där kunde de diskutera vad som hänt. Mummel och förskrämda viskningar hördes i hopen av elever som nu förflyttade sig bort från Hagrids stuga. Ingen verkade riktigt ha förstått vad som hänt. Ingen verkade tro att den skötsamma hufflepuff-flickan kunde vara något hot. Denne i sin tur kunde hon skymta en bit framför sig. Hon sprang i ren panik. Man kunde höra snyftningar från hennes håll. Antingen så var det riktigt bra skådespeleri eller också så hade hon varit helt omedveten om att detta skulle ske. Om det andra alternativet var sant så tvivlade Hinah på att feryden faktiskt var en så fredlig varelse.