Hush hush [PRS Emma07 & wolfy]

Sakta lät hon händerna falla till sidorna. Hennes blick flackade osäkert runt i lokalen en stund innan den valde att vila på Ederel. Han var en välkommen syn. Det kändes nästan för bra för att vara sant. Inte såg hon väl bara i syne? Hon klamrade sig fast vid honom och begravde ansiktet mot hans bröstkorg. Några tårar rann längs med hennes kinder men hon gav inte ett knyst ifrån sig. En dag skulle hon behöva sätta sig ner och bearbeta det som hon nu varit med om. Det var dock inte rätt tillfälle för det nu. Hon orkade inte tänka på det som hade hänt, hon ville inte göra det heller. Det hon behövde och ville var att sova men framför allt att känna sig trygg.

Det var en otrolig lättnad att se hur hon tycktes gå tillbaka till det normala igen, att få se henne på riktigt bakom ögonen igen. Förstås hade det varit henne också innan, men inte på samma vis - hon hade varit under deras skada innan. Något som smärtade så att se. Något som gladde honom betydligt mer var att hon dock genast kramade om honom. Han lade omedelbart armarna också om henne, lättad och otroligt glad över att få hålla henne i sin famn igen. Han hade varit långt ifrån säker på ifall hon skulle vilja veta av honom längre.
”Kom så åker vi hem.” Viskade han mjukt, hennes mor skulle bli otroligt lättad över att få se henne igen och hon skulle nog behöva sova.

Grace gav ifrån sig ett kvidande ljud då han föreslog att de skulle åka hem. Det kändes inte som en god idé. Det snurrade i huvudet och hon visste knappt ut eller in, men i det här tillståndet skulle hon bara göra sin mamma orolig vilket var det sista hon ville.
"Inte hem," bad hon och böjde huvudet bakåt för att se på Ederel, skakade på huvudet. Han måtte väl ändå förstå varför det inte kändes rätt för henne att åka hem än? Han kunde väl koka ihop någon lögn att dra för Joanna om vad som hände och hade hänt? Hon gillade egentligen inte att ljuga men med tanke på omständigheterna såg hon inte riktigt någon annan utväg. Det andra alternativet var att hon helt enkelt fick ta sig i kragen och låtsas som om allt var väl. Hon litade bara inte helt och hållet på sig själv - att hon skulle klara det utan att väcka några misstankar hos hennes mamma.

Ederel hade först inte haft en tanke på att hon kanske inte ville hem till sin mor direkt, men till sitt försvar så hade han väl inte mycket av erfarenhet i dessa föräldrafrågor. Det var väldigt många år sedan han ens hade varit liten och den uppväxt han haft hade ju inte varit den typiska mamma-pappa-barn upplevelsen.
"Hem till mig?" föreslog han, ville på ett vis låta Joanna få veta att hon var vid liv och ändå okej efter omständigheterna. Trodde Ederel iallafall. Han hade rättat till det dem ställt till med och han kunde åtminstone inte se några större fysiska skador på henne. Sen var det väl fullt förståeligt om hon var upprörd efter allt som hänt - det var en annan sak. Han ville inte lägga press på henne heller till att ge sig dit ännu om hon inte kände sig redo för det, inte än. Inte när hon precis befriats.
"Kom." viskade han mjukt och gav henne en lätt kyss på pannan innan han försiktigt lade båda armarna om henne för att lyfta upp henne istället.

Att åka hem till honom lät som ett bättre förslag. Egentligen borde hon känna sig rädd för hon förstod inte vad han hade gjort med henne, hon förstod sig inte på vad som hade hänt. Men trots paniken som bubblade inombords så valde hon att lyssna till rösten som försökte lugna henne. Rösten som sa att hon var, trots omständigheterna, i trygga händer hos Ederel. Grace tog sig upp på benen med hjälp av honom. De darrade av ren utmattning - trots att det kändes som om hon inte gjort något alla - och hon var ungefär lika vinglig på benen som ett nyfött föl. Hon tittade upp på honom med lätt särade läppar, ville fråga om vad som hade hänt men hittade inte orden. Kanske det inte var något hon borde ta reda på just nu.
"Förlåt," sa hon istället och rynkade lite på pannan, kände sig lite skuldmedveten över allt bekymmer han måste ha fått ta itu med bara för att hitta och rädda henne, "jag hoppas jag var värd det." Värd att rädda, alltså.

Ederel hatade att se henne så pass svag, även om just det här kanske var ett tecken på att hon inte alls var svag. Tvärtom. Det var väldigt starkt att ens vara i det skick hon var just nu.
"Kom, jag bär dig." Han hade märkt av hur hon verkade nästan darrig, och det lät betydligt bättre att hans ben kunde bära dem båda istället. Han böjde sig ner för att istället lägga andra armen kring hennes ben och istället lyfta upp henne i famnen och fortsätta gå mot bilen.
Han suckade lite lätt åt hennes ord.
"Älskling. Du är värd allt och lite till." sade han mjukt, stack nästan i hjärtat att hon funderade över det även om han verkligen inte beskyllde henne något. Men hans egna aktioner hade bekräftat för honom själv att hon verkligen var det, att han brydde sig så mycket om henne.

Höll med om att hon var värd allt och lite till gjorde hon inte nödvändigtvis men hon sa inget. Istället lutade hon bara sitt huvud mot hans bröstkorg och slöt ögonen samtidigt som hon andades in hans goda doft. Jag är trygg. Hon upprepade meningen i sitt huvud några gånger. Mardrömmen var förbi och solen tittade fram igen. Hon var fri.
Hennes plan hade egentligen bara varit att vila ögonen ett slag men istället vaggade hon in i drömmarnas värld. Att hon sov under bilresan skulle kanske bara göra henne gott, få henne att piggna till lite.

Det var på ett vis en lättnad att hon tycktes somna, hon behövde nog all sömn hon kunde få efter det här. Hon hade genomgått mycket mer dem senaste timmarna var mer än någon nånsin borde behöva gå igenom. Att det dessutom var på grund av honom var något som verkligen smärtade mer än han ville erkänna.
Han satte försiktigt in Grace i bilen, gjorde sitt bästa för att vara så tyst och försiktig som möjligt. Ville inte riskera att råka väcka henne utan försökte istället köra så lugnt och försiktigt som han bara kunde den ändå relativt korta biten hem till honom.

Grace vaknade inte upp förrän de var framme hemma hos Ederel. Mycket piggare kunde hon inte påstå att hon kände sig men illamåendet kanske hade släppt en aning. Så fort som han hade låst upp dörren letade hon sig till vardagsrummet för att sjunka ner på soffan. Hon drog upp knäna till hakan och la sedan armarna om sig själv - precis som om hon försökte skydda sig själv från ett osynligt, okänt hot. I den ställningen satt hon i närmare en kvart utan att säga någonting alls innan hon slutligen sökte med blicken efter Ederel.
"Är du okej?" frågade hon försiktigt, ansåg det vara den viktigaste frågan att ställa först. Det som hade hänt hade inte bara påverkat henne utan också honom, och hon hoppades på att han kände att han kunde vara ärlig med henne. De hade ändå kommit så pass långt i deras förhållande att det var för sent att svänga in på vägar fulla av lögner.
"Vad var det som hände där egentligen?" fortsatte hon sedan i samma försiktiga tonfall. Hon behövde få veta oavsett hur bisarr sanningen var.

Ederel log lite över hennes fråga, inte för att han egentligen fann den rolig. Men att hon här och nu, trots allt som hänt henne, funderade på hur det var med honom.
”Jadå.” Han hade blivit förvånad om han skulle ha skadats av dem där nefilerna, men det kunde förstås inte hon veta något om. På sätt och vis - hon visste knappast vad dem eller han var, och han var imponerad över hur lugn hon ändå verkade efter omständigheterna.
Han följde henne i tysthet in, slog sig ner på soffan och väntade någon sekund innan han svarade. Behövde tänka hur han skulle förklara på bästa vis.
”Vad som hände var att du blev offer för en urgammal konflikt. Dem som tog dig var nefiler. Vilka sen länge avskyr allt vad änglar heter, och särskilt fallna. Kanske för att det är dem de kommer åt mer.”