Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Utan att tveka sträckte han sig efter Mara för att lyfta upp henne i en kram. "Är det här bättre?", skrattade han. "Och du, det är okej att vara ledsen. Jag saknar farmor med.", sa han och tog tag om hennes ben och lyfte så att hon satt över hans axel. "Vill du dansa?" Han skrattade igen och gick mot dansgolvet utan ett svar. "Jag vet. Din pappa är urläskig. Men han älskar dig. Det vet jag.", sa han och började röra sig till musiken.

Hon skrattade till och såg på honom. Hon såg så liten ut när hon stod vid sina kusiner. Hon var ju bara något år yngre än Cecilia.
Sakta såg hon upp i hans asnsikte.
"Nej det är bra. Jag ville bara ha en kram." Hon lade armarna om honom och suckade.
"Jag och Lucia ska åka till italien, till gården och det kommer vara jobbigt."

Gian plockade ner Mara från sin axel. "Okej, jag får väl dansa med någon annan då.", sa han då och låtsades vara sårad. Men så syntes ett leende på hans läppar igen. "Vad bra att det känns bättre." Han iakttog henne. "Till Italien? När då?" Han var inte säker på ifall hon skämtade med honom. Det var så sällan de for dit. Och nu, när de haft så fullt upp med affärerna, var det verkligen en risk att ta?
"Men huset, gården.. det är jättefint där. Det är som en semester.", sa han och drömmande. "Är det Luca som har bestämt det? Att ni ska fara alltså?"

Hon skrattade och skakade på huvudet.
"dansa med Franco?" sa hon retsamt och log.
"Nästa vecka. Jag och Lucia brukade ofta åka för att hälsa på farmors släkt men bodde på Di Vittorios gård." Hon svalde.
"Åh nej det är alltid jag och Lucia som frågar om vi får. Vi åker offtast utan pappa och mamma. Vi brukade ju ha farmor med oss och livvakter."

Gian skrattade åt tanken att ens dansa med sin bror. Det skulle han aldrig göra. Dessutom så var inte Gian säker på att han ville det heller.
"Nästa vecka redan? Det är fint. Då får ni träffa släkten där borta också.", sa han och nickade gillande till svaret. "Hm. Jag är rädd om dig, Mara. Rädd om er. Jag skulle inte vilja att något hemskt hände er. Jag ska se till att ni får bästa beskyddet med er.", sa han och skrattade då.

Hon såg på sin kusin och skrattade till.
"Ja det brukade vara mer förut. Men när vi började studera hårdare blev det mindre tid. Men varför åkte ni inte dit? Är det för Matteos arbete?" Hon lade huvudet på sned.
"Men om du vill kan vi köpa med karameller eller något vackert till er." Hon såg över axeln.
"Jag kommer snart. ska spela på pianot."

Det var Gians tur att skratta igen. "Vi har varit där. Flera gånger. Det var, är, ett hem för oss med.", började Gian. "Jag har spenderat många somrar där." Han log. Hennes fråga om Matteo fick honom att le tvekande. "Tja, inte riktigt så, Mara. Jag har mina plikter här bara.", sa han och hoppades att det var ett tillräckligt svar. Han kunde inte, fick inte, säga mer.
"Överraska mig.", sa han efter henne när hon försvann till pianot.

Hon gav honom en nick och började spela och sjunga på italienska. Hon sjöng om kärlekssång och när hon slutade reste hon sig och såg på sina bröder oh gick mot buffétbordet och började återigen plocka åt sig mat och mumlade något för sig själv.
Alba såg på sin bror och tog sig mödosamt up.
"Jag ska bara på toaletten. Jag kommer snart." Han gav honom ett svagt leende innan han haltade mot dörren som ledde till hallen.
Flora såg sedan mot sin make.
"Älskade är allt bra?" Hon sträckte ut sin hand och smekte hans kind.

Gio vände sig om då Flora sökt sig till honom. Han hade pratat med några andra av Matteos undersåtar. Trots i tjänst, deltog också vakterna i festligheterna.
"Flora.", hostade Gion fram och svalde för att sedan harkla. "Allt bra? Ja, jo..", sa han och linkade förvirrat några gånger. "Jag skulle behöva sätta mig ner. Mina knän gör ont.", muttrade han och harklade sig igen. Men tvingade ändå på ett leende. "Och du? Har du pratat med de andra?"

Hon tog hans arm och nickade.
"KOm så sätter vi oss. Jag har lite ont med." Hon såg in i hans ögon och log.
"Min älskade make jag mår så bra. Jag har inte pratat så mycket. Jag är lite blyg som du vet." Hon skakade på huvudet.
"Jag trodde ni inte skulle jobba idag."