Tårar från himlen

Dottern tycker att det är jättebra! ♥

Nu känner man verkligen hur allt närmar sig. Nathan har fått reda på att den elake pojken bor nära farmor, och nu har de ytterligare något att överväga angående Quirinus mående. Jag tror det är bra i det här fallet att de ger honom lite andrum under den sista tiden på lovet, och låter farmodern besöka dem istället för tvärtom. Tids nog måste ju Quirinus ändå möta pojken i skolan och då får vi se hur det fungerar med Mias råd. Riktigt bra kapitel, som alltid!

Snart är första september här! Man kan riktigt känna spänningen! Men det var ju tur att Nathan fick veta om den elaka pojken, och att farmodern kanske kan komma hem till familjen Quirell i fortsättningen!
Boken som Quirinus läser i slutet verkar intressant, hoppas att den är det också

Ta din tid♥
Superbra kapitel!!

Hejsan! Minns du mig?

Skämt åsido, jag har ju läst alla tidigare kapitel och älskat dem, så tänkte börja med att kort skriva ner mina tankar om dem. Det är ju ett tag sedan jag läste de tidigare kapitlen, men jag ska göra mitt bästa för att komma ihåg vad jag tänkte när jag läste dem för första gången

Kapitel 5:
Detta är ett så fint och känslosamt kapitel. Det måste kännas hemskt, både för Quirinius som oroar sig för att hans mamma gråter och för Mia som snart måste vara utan Quirinius samtidigt som hon bär på en så stor hemlighet. Som han säger är det ju några månader kvar tills han åker, men det måste vara jobbigt ändå, med tanke på att han är hennes enda barn.

Det är kul att Melissa tyckte om att läsa, precis som Quirinius, då har han något som gör att han kan känna sig lite närmare henne då han saknar henne.

Kapitel 6:
Alltså, du får sluta ha så många ledsamma händelser i din fanfic, det är jobbigt att gråta med glasögon på :'( Quirinius verkade ju bli lite bättre till mods i slutet på förra kapitlet, men stackars Mia! Vilken lycka hon måste ha känt när Quirinius föddes, man förstår verkligen vad som gjort henne till en så snäll och varm förälder.

Jag älskar Nathan, speciellt hur han står vid Mias sida genom vårt och torrt. Han är verkligen en fantastisk man och pappa!

Kapitel 7:
Nu anar Quirinius att något inte är riktigt som det ska ännu en gång. Stackars honom, som tror att han gjort något fel och att det är därför Mia är arg. Tur att hon kommer och pratar med honom, och att det löser sig. De har verkligen en fin relation!

Kapitel 8:
Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen: Jag ÄLSKAR denna lilla familj och deras band till varandra. Det här kapitlet gjorde mig glad. Vilken lycka för Nathan och Mia, att äntligen få veta att de ska bli föräldrar efter att ha kämpat så länge ♥

Mia är så otroligt stark som kämpar på genom sin oro. Återigen märks det så tydligt hur mycket hon älskar Quirinius. Jag tror detta nog är mitt favoritkapitel hittills!

Kapitel 9:
Okej, ingen gav dig tillstånd att göra detta mot mitt hjärta! (Tekniskt sett ger jag dig tillstånd att göra det när jag väjer att läsa, men du förstår vad jag menar )

Jag relaterar på ett sätt till Mia i det här kapitlet. Att något litet som är ganska lätt fixat leder till så många känslor, när man redan bär på tunga saker. Och ännu en gång är Nathan bokstavligen en ängel och tar noga hand om både sin fru och son. Jag tror vi alla kan behöva en Nathan i våra liv.

Det känns skönt att Mia och Quirinius pratar igenom det som hänt, precis som när Mia snäste åt honom för något kapitel sedan. Slutet på kapitlet värmer verkligen hjärtat, och jordgubbspaj är aldrig fel!

Kapitel 10:
Åh Mia, vilken underbar mamma hon är alltså. Hennes kärlek för Quirinius är så tydlig i nästan varje mening du skriver, stor tumme upp för det. Jag känner att jag kanske är tjatig nu, men jag måste ännu en gång säga hur mycket jag älskar Nathan. Bästa pappan och bästan mannen ♥

Jag vill ju hoppas att inget mer ska hända med Mia, men jag vet ju innerst inne att ett sådant scenario inte finns...

Kapitel 11:
Jag älskar hur det här kapitlet är uppbyggt, i början är allt trevligt och bra, för att sedan tvärt vända om när Quirinius får syn på pojken (vars identitet jag aaaaabsolut inte har någon aning om ). Som vanligt är den lilla familjens relation så fin och mysig, vilket jag älskar.

Kapitel 12:
Nu vet Nathan om hur den andra pojken behandlat Quirinius, och jag förstår att han blir lite upprörd då han inte fått veta detta tidigare. Som tur är förstår han ju snabbt hur situationen ser ut, så han lugnar ner sig.

Quirinius väljer dirket ut en av sina nya skolböcker för att läsa, vilket jag till 100% också skulle göra om jag gick på Hogwarts. Vilket jag inte gör, så jag får tagga inför skolan genom att läsa min mattebok istället...

Vilken tur att Mia verkar må bättre och bättre, som hon säger verkar ju allt gå bra, och hon har medicin. Vi får se hur länge det håller i sig nu, antar jag


Nu skulle jag kunna skriva lika mycket till om alla små detaljer som jag älskade, men jag vill inte lämna en kommentar som täcker alltför mycket av sidan Så kort sagt: Du skriver fantastiskt! Jag längtar till nästa kapitel, vilken dag det än kommer!

Hihi jag är tillbaks, precis som catradora (intressant att vi kom tillbaka vid samma tidpunkt?)
Nåja, nu ska jag läsa!

Kapitel 8

Ååh, det första stycket var jättemysigt! Även om jag misstänker att Mia håller undan lite av sanningen. Och boklistan har kommit! Det är härligt att läsa om hur exalterad Quirinus är.

Jag hade rätt. Åh, Mia, du vill ju bara väl men ibland blir det för jobbigt att ljuga… det kanske förvärrar din situation, har du tänkt på det?!
Okej, nu ska jag sluta muttra över att sanning är en underbar och hemsk sak och läsa vidare.

FLASHBACK! I love them
Haha, jag har samma problem som Nathan (Pixelow vet mycket väl om hur mina fingrar ser ut), även om jag river mer på mina nagelband än på själva naglarna. Hur som helst, det är inte bra av mig och jag kom på mig själv med att pilla när Mia sa till Nathan! Ååh, och föräldralyckan i slutet av stycket! Det är så mysigt att läsa och man blir så glad för deras skull.

Hon är bestämd mot sig själv, Mia! Det är okej, sålänge det blir bra i slutändan.

Kapitel 9

Åh, Mia, Mia, Mia, Mia. Bli inte så arg på stackars Quirinus! Han var ju bara hungrig och längtade efter maten. Och om hon har varit gift med en trollkarl ett ganska bra tag borde hon ju veta att det snabbt går att laga vasen! Bra att Nathan kommer och fixar allt.

Sluta. Gömma. Sanningen. Nu!
Men bra att de kommer överens åtminstone. Och jordgubbspaj på ängen! Gud vad mysigt det låter. (Om de serverade vaniljsås till pajen och jag hade varit där hade man fått skynda sig att ta, paj och vaniljsås är typ det bästa som finns).

Kapitel 10

Ooh, intressant att läsa ur Nathans perspektiv!

Men berätta för honom då! Om ni inte tycker om att ljuga för honom, berätta för honom! Gaaah jag blir galen!

En flashback till! :0 Nu känner jag mig bortskämd hihi

*gråter nästan* jag kan inte vara den enda som älskar att läsa om föräldralycka? Det är så underbart!

Stackars Nathan, han bryr sig verkligen om sin fru och son. Hoppas allt kommer gå bra för den lilla familjen! ♥

Kapitel 11

Åh, första stycket i det här kapitlet var också jättemysigt!

Jag älskar fortfarande hur glad Quirinus är över sin skolgång! Vi behöver fler såna människor här i världen.
Ånej! Pojken som jag tror alla vet vem det är är i butiken. Stackars Quirinus fick inte titta så mycket bland böckerna!
Och ännu mer ånej, pojken såg honom! Vi får se hur det går.

Kapitel 12

Okej, bra att de har berättat för Nathan nu. Och bra att de kan fortsätta träffa Nicole, jag tycker om henne! Och Mia är verkligen en bra mamma, som stöttar och kommer med råd ♥

Detta kapitlet var allmänt mysigt, vilket jag älskar! Nathan är lite orolig, likadant med Mia, men det är fullt förståeligt. Nu kan vi bara hoppas att det ska gå bra, och jag längtar efter nästa kapitel!

Också, är det okej om jag bunkrar ihop till långa kommentarer på detta sättet lite då och då? Jag personligen föredrar det framför att kommentera varje vecka ♥

Dra mig baklänges vad bra du är!

Jag loggade in på mugglis och tänkte att nu, nu ska jag läsa ikapp allt jag missat och jag blev definitivt inte besviken. Du skriver som en sann författare och det är som att öppna en bok, en alldeles fantastisk bok om den oskuldsfulla och ängsliga Quirrell, som i sina äldre dar istället verkar vara en slug trollkarl med storhetsvansinne. Eller är det verkligen så simpelt? Jag undrar vad det var som fick honom att bli sådan. Eller om han ens någonsin var ond.

Nåväl, det är nog alltför tidigt att spekulera om sådant. Mias starka känslor - kärleken för hennes son, oron över framtiden - griper tag i hjärtat och man kan ej inte känna med henne. Det kan inte vara lätt att inte veta hur morgondagen ser ut, men ändå klistra på ett tappert leende för att skydda sin älskade son. Trots att det nu kanske börjar bli dags att berätta för honom. Man vill ju så gärna att allt ska bli bra... och att allt ska lösa sig för dem, att de ska leva lyckliga i alla sina dagar. Mia och Nathan tycker jag verkar vara underbara föräldrar, båda väldigt måna om att ge sin son en underbar uppväxt där han känner sig älskad och trygg, något som är vädligt fint och värmande att läsa om. Väldigt få fängslar läsaren med den där fingertoppskänslan du gör. Och jag kan då inte peka ut något speciellt som griper en, utan allt du skapar är extraordinärt.

situationen med den taskiga duon är verkligen inte rolig. Och vad fegt, att ge sig på en två år yngre elev som inte ens verkar kunna göra en fluga förnär. Usch.. hoppas ändå Q’s skolår blir givande och roligt!

Gud vad ni är fina! Ni skämmer bort mig med era fina kommentarer! ♥


ginnymollyw ♥




Avis Fortunae ♥



Pixelow ♥




catradora ♥




Leoney ♥





boknörd_ ♥


_______________________________________________________________________

Kapitel 13


På lördagskvällen efter händelsen i Diagongränden var Mia ensam i sängen, eftersom Nathan skulle jobba på Sankt Mungos under natten. Hon lade ifrån sig sin bok, men istället för att släcka lampan, drog hon på sig morgonrocken, innan hon smög iväg mot Quirinus sovrum.
Väggarnas gröna milda färg fick henne att tänka på gräset i trädgården. Med lätta steg gick hon och satte sig på sängkanten, där hennes son sov djupt. I övermorgon skulle rummet stå tomt ända fram till december. Mia bet sig i läppen när hon mindes hur jobbigt det hade varit när Quirinus åkte till Hogwarts för första gången.


Med en klump i halsen betraktade Mia sin son, där han satt med förväntansfull min i baksätet.
”Är vi snart framme vid tågstationen?” frågade han medan de safirblå ögonen lyste av iver.
”Om ungefär femton minuter”, svarade Nathan muntert.
Mia pressade fram ett leende, men hon kunde inte låta bli att känna sig dyster. Visserligen var hon glad över att hennes son skulle få börja på trollkarlsskolan, så han kunde behärska alla trollkonster, men hon skulle inte få se honom förrän i december. Efter en stund var de framme vid tågstationen och klev ut.
”Du får vänta här”, sa hennes man till henne. ”Med tanke på att du är mugglare, kan du tyvärr inte följa med till Hogwartsexpressen.”
”Jag förstår”, sa Mia. Hon vände sig till Quirinus, som stod bredvid henne. ”Det kommer att bli så tomt utan dig!” viskade hon och innan hon visste ordet av, rann en tår nerför hennes ena kind.
”Men mamma!” Quirinus såg förvånad ut. ”Gråt inte! Jag kommer ju hem runt jul. Dessutom kommer jag att skicka brev till dig, pappa och farmor.” Han bet sig i läppen. ”Jag vill gärna åka.”
”Det är klart att du ska åka”, sa Mia och skrattade genom tårarna. Hon drog in honom i sin famn. ”Problemet är bara att du växer så fort! Jag ser dig fortfarande som min lille pojke!” Hennes son rodnade lite.
”Snälla mamma”, bad han. ”Jag är elva år nu”, tillade han. Mia släppte taget om honom.
”Var rädd om dig”, sa hon.
”Jag lovar, mamma. Jag älskar dig!” sa han och gav henne en sista kram, innan han följde med Nathan genom väggen på en pelare mellan perrong nio och tio.
Hon höll andan av rädsla för att de skulle skada sig, men sedan försvann de utom synhåll. Tårarna strömmande nerför kinderna, för hon skulle känna sig ensam när hennes man var på jobbet på dagarna och hennes ende son nu skulle befinna sig på Hogwarts. Hon snöt sig när Nathan kom tillbaka efter ett tag.
”Då är Quirinus på väg till min gamla trollkarlsskola”, sa han och tog Mia om axlarna.
”Jag hoppas han klarar sig”, mumlade Mia.
”Oroa dig inte.” Nathan log. ”Han blev alldeles hänförd när han såg tåget, men innan han skulle kliva på, blev han lite ledsen. Han sa att han kanske skulle längta hem. Jag talade om för honom att det är naturligt, men att han kommer att vänja sig. Då blev han lugn och kramade mig innan han klev på tåget.” Mia torkade tårarna med baksidan av handen.
”Vi… vi får ju brev av honom”, sa hon i ett försök att hålla humöret uppe.
”Precis. Låt oss nu glädjas åt att Quirinus får utbilda sig till trollkarl”, sa Nathan glatt.



Ett svagt mumlande från Quirinus fick Mia att återvända till nuet. Hon såg på honom, och han sov fortfarande djupt. Plötsligt gav han ifrån sig ett gällt skrik och utbrast:
”Nej! Låt bli! Låt bli mig!” Han kastade sig av och an i sängen och Mia kunde se att något var på tok. ”Låt bli mig! Snälla, låt bli!” Det var tydligt att han hade en otäck dröm, för han lät skrämd på rösten.
Utan att tveka, grep Mia tag om hans handleder och sa: ”Quirinus! Lugna dig. Du drömmer!”
I nästa sekund slog hennes son upp ögonen. Hans andetag var snabba och korta medan några svettdroppar bröt fram i pannan.
”Lugna dig”, upprepade Mia vänligt, medan hon höll fast hans handleder.
Quirinus såg fortfarande förskräckt ut när han satte sig upp. ”Vad… vad hände?” frågade han.
”Du började skrika”, förklarade Mia och försökte låta lugn, men hon kände sig skakig efter det hon hade hört. ”Du måste ha haft en mardröm.”
När hon sagt så, såg hon hur de safirblå ögonen blev blanka och det tog inte lång stund förrän stora tårar rullade nerför hans kinder.
”Det var fruktansvärt!” sa han och brast i gråt, innan han slog armarna om Mias midja.
”Vad drömde du om?” frågade Mia försiktigt medan hon höll om honom.
”Han var efter mig!” snyftade Quirinus förtvivlat. ”Han jagade mig!”
”Vem?” Mia förstod ingenting.
Hennes son grät tyst innan han viskade:
”Den där elake pojken!” Han klamrade sig fast vid Mia. ”Han började jaga mig med en massa hemska vargar!” fortsatte Quirinus. ”Jag bad honom låta bli, men han vägrade! Vargarna sprang efter mig, och pojken stod och skrattade åt mig!”
Mia kramade honom hårt och sa:
”Det var bara en dum dröm. Den där pojken skulle aldrig göra så mot dig, när det finns lärare i närheten. Det förstår du väl.” ”Jag kommer inte att kunna vara snäll mot honom!” Quirinus grät ännu mer. ”Han är alldeles för stark för mig, mamma!”
Mia strök honom över håret.
”Du måste försöka”, sa hon milt. ”Du får inte låta honom ta över ditt liv.” När Quirinus inte sa något, tillade hon: ”Om mina förslag inte funkar, måste du be dina lärare om hjälp.”
”Jag ska försöka”, mumlade hennes son. Hans snyftningar hade avtagit och ett hickande hördes.
Mia tog honom varsamt i handen och ledde honom till sitt och makens sovrum.
”Du får sova hos mig i natt”, sa hon vänligt. ”Så slipper du känna dig ensam.”
Quirinus lydde och kröp ner i sängen. Mia lade ett täcke över honom innan hon skyndade ner till köket för att göra lite varm mjölk. Hon kände sig illa till mods när hon tänkte på att hon skulle få svårt att skydda sin son mot den andre pojken.
”Låt oss hoppas några elever talar om för rektorn vad som pågår, ifall de ser något.”
Hon satte mjölkglaset på en bricka och gick tillbaka till sitt sovrum. När Quirinus hade druckit upp sin mjölk, dröjde det inte länge förrän han åter sov djupt. Mia tog hans hand och höll den hårt.
”Inget ont ska hända dig”, viskade hon. ”Jag ska göra allt jag kan för att skydda dig.”

___________________________________________________________________________

Ännu en gång tackar jag Avis Fortunae för hennes tips! ♥


Oj, den där pojken hemsöker Quirinus i hans drömmar! Skönt att slipper sova ensam.

Läste för min elvaåriga dotter igår och tänkte på att hon hade varit i ålder för att börja på Hogwarts nu, om det nu hade blivit med början det här året eller förra... hon är född bara några dagar från Quirinus datum. Och hur svårt det hade varit att vara ifrån varandra en hel termin. Jag förstår verkligen Mias dubbla känslor. Nu ska Quirinus snart åka iväg igen och det finns en pojke som inte är snäll; jag kan bara tänka mig hur det måste kännas. För det är en balansgång mellan att skydda och ge råd att kunna hantera vissa saker. Mia gör verkligen så gott hon kan. ♥

Det har bara varit roligt att tipsa. Nu ser jag fram emot fortsättningen!

Åh, älskade Mia!

Hon verkar försöka sitt bästa trots att hon har det jobbigt nu, dels med hjärtat och dels med sin sons kommande avfärd, är hon fortfarande den modern Q förtjänar (så gott det går i alla fall). Vilket värmande kapitel!

Usch, stackars Quirinius. Att den hemska pojken hemsöker honom i mardrömmarna visar hur taskig han är. Jag känner verkligen med Q och jag vill bara ta första bästa väg hem till mobbaren och spöa ner honom!

vilket bara kapitel!

JÄTTEBRA KAPITEL!!!

Blir så ledsen när Q inte mår bra, och oroar mig för hans mamma.

Hur ska det gå för henne egentligen?

Förstår verkligen hur Mia känner. Jag kände likadant med min son ♥

Skulle ALDRIG kunna vara borta från honom sålänge.

Samtidigt så är det underbart att få se sina barn glada och ta sig an nya utmaningar!

Ser framemot fortsättningen.

Blir väldigt spännande att få läsa om hans tid på Hogwarts!