Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Då Nathaniel till sist tagit sig hem till sitt rum och sin egna säng dröjde det ett bra tag innan han var tillräckligt nere i varv för att lyckas somna. Han tänkte alldeles för mycket, och hjärtat slog alldeles för mycket - och det fanns inte minsta tvekan om varför. Inte heller fanns det någon tvekan om varför det gjorde det, det var bara på grund av Iselia och inget annat.
Morgonen och morgondagens arbete kunde inte komma snabbt nog - han såg otroligt mycket fram emot ännu en dag ihop med henne, och han var nog till och med lite tidigare ute än vanligt när han följande dag begav sig av emot hennes rum för att påbörja dagen.

Iselia hade sovit otroligt bra och kände sig otroligt utvilad och pigg när Mrs Wright kom in för att väcka henne- frukost på sängen.
"Du borde ha något elegant på dig idag." Sa hon allvarligt och öppnade garderoben och tog fram den tråkigaste klänningen hon hade, färgen var inte speciellt spännande och formen- herregud det såg ut som ett tält. Hon svalde hårt och stirrade på Mrs White.
"Den där är inte elegant. Ta den svarta." Log hon lyckligt och Mrs White skakade på huvudet. "Den är inte ren." Sa hon allvarligt och Iselia åt i protest upp sin frukost innan hon reste sig och ryckte ut en klänning som var fin men inte jättefin. "Denna?" Sa hon allvarligt och Mrs White log.
"Den blir bra." Sa hon och hjälpte henne att byta om och började sedan ordna med hennes hår.
Det tog oerhört lång tid och hennes enda vilja var att träffa Nathaniel.

Nathaniel hade fått ett litet rum på slottet under tiden han tjänstgjorde där som hennes livvakt, vilket var väldigt mycket lättare än att ta sig till slottet varje morgon. Dessutom var det också rätt socialt och roligt - han åt frukost med de andra vakterna varje morgon exempelvis. Men samtidigt var det ju förstås också riskfyllt, ju mer tid han tillbringade där ihop med andra, desto större risk att bli upptäckt. Men han hade kanske börjat slappna av mer nu - han hade ju inte blivit upptäckt ännu, så det kändes ändå allt tryggare.
Han hade nästan riktigt bråttom till att börja dagen idag, men det var bara för att få träffa Iselia, utan minsta tvivel om den saken.
Väl framme vid hennes dörr knackade han på, väntade som vanligt på att bli insläppt innan han vågade gå in - seder och bruk, det var strängt förbjudet att gå in innan inbjudan, det om något var ju ohyfsat.

Det knackade på dörren och hon var halvvägs upp på benen för att springa och öppna men Mrs Wright hade ett fast grepp om hennes hår och tvingade ned henne sittande.
" Hur beter sig en dam Miss?" Frågade hon skarpt och Iselia svalde hårt. Tog några lugnade andetag och såg mot dörren. "Välkommen in." Sa hon i en förhoppningsvis uttråkad ton. Allt för att Mrs Wright skulle slappna av lite.

Veckan var underbar, hon hade fått ihop många hemliga möten med Nathaniel och det var svårt att inte varje gång hon såg honom springa fram och nästan attackera honom med sina läppar. Deras samtal hade också blivit djupare, mer personliga och det var nu, på kvällen när hon satt och kammade ut sitt hår. En vecka senare på dagen då de delat sin första kyss som hon insåg att hon var hopplöst förälskad i honom. Detta medförde större problem än någonsin, i sin ställning nu var det helt oacceptabelt att ha en relation med en livvakt. Men när han återtog tronen så skulle hans ställning göra det oacceptabelt för honom att ha en relation med henne.
Tanken om att rymma, med honom blev allt mer livlig och eftertraktad då skulle de inte ha några problem alls. Samtidigt var denna tanke enbart en dröm. Hon vände blicken mot dörren i hopp om att se honom stiga in- han borde ju vara här.

Samtidigt på en helt annan plats på slottet satt hennes far- kungen på tronen och väntade tålmodigt. Han hade skickat sina vakter efter sin dotters livvakt. Det var oerhört viktigt att ha ett samtal med honom om sin dotter men ännu större vikt var samtalet om hans identitet.

Den senaste veckan hade gett Nathaniel väldigt mycket att tänka på. Han hade njutit i fulla drag av att få vara med Iselia, åtminstone då de var själva - resten av tiden var en blandad plåga också, då det var svårt att hålla sig på avstånd ifrån henne nu när han visste att hon kände detsamma för honom.
Men han tog sig igenom det åtminstone. Han kände sig bara mer och mer hopplöst förlorad till henne, men samtidigt var det otroligt svårt - det fanns inte mycket hopp nu, och ändå kändes det som om det fanns mest hopp såhär. Om - nej, när - han lyckades ta tillbaka tronen skulle han ju ha avslöjat hennes far, och det skulle bli väldigt svårt att få henne accepterad som sin fästmö när det var känt att hon var mördarens dotter.
Men rymma var inte heller ett alternativ, inte enligt honom. Han skulle aldrig kunna slippa den här gnagande känslan inom honom då, den här ilskan gentemot mördaren. Han behövde få sin hämnd, så var det bara - han kunde inte låta honom förstöra landet, hans fars livsverk, längre.
Men det var djupa tankar för en sådan här morgon.
Han borde egentligen vara på väg emot Iselias rum nu, men hade blivit kallad till kungen istället av någon anledning som Nathaniel inte var medveten om ännu. Väl där inne klev han fram och bugade lätt, det var rent motbjudande att göra något sånt emot den mannen men han hade fått lära sig att dölja det väl.
"Ni sökte mig, ers höghet?" frågade han.

Iselia var klar och väntade tålmodigt på knackningen på dörren, på att få se Nathaniel men inget skedde och hon försökte hejda sig. Försökte tänka på varför han inte var här ännu.

Kungen satt avslappnat i tronen med handen på svärdet, som alltid och såg när förrädaren klev in och bugade sig.
Han harklade sig lite men satt kvar och såg på honom, ganska uttråkat. "Du trivs med jobbet?" Började han med en len stämma. Kände man den här mannen så skulle man förstå att det var allt annat än positivt. Men de flesta såg det som en positiv sak. Som att något skulle ske, någon bra sak.

Nathaniel anade oråd så snart som han hörde mannens röst, blev genast mer på sin vakt. Det var något med den där tonen, den var definitivt inte det minsta oskyldig i vilket fall som helst. Nu hade det visserligen varit hans far och inte Nathaniel som varit honom närmast, men han hade ju ändå känt honom och han anade att det här inte bådade särskilt gott.
Vad det skulle vara var han dock allt annat än säker på. Han hade svårt att tro att han skulle ha kommit på honom och Iselia, de hade varit försiktiga just för att motverka det.
Tänk om någon försagt sig? Nu visste trots allt han själv, Iselia och Merec om det - det var väldigt lätt hänt att något ofrivilligt råkat säga något fel.
"Ja, det gör jag." svarade han, väntandes vart han ville komma med det där.

Kungen reste sig upp och närmade sig honom, men absolut inte hotfullt utan studerade honom bara noga. Så otroligt noga.
Hans svar fick honom att skratta lågt och skaka på huvudet. "Säker på det? Jag menar min dotter. " Sa han och pausade lite. "Hon kan vara lite intensiv. Tidigare vakter har inte uppskattat den delen." Sa han ärligt och sträckte lite på sig och lutade sig lite mot tronen.
" Det var många års sen hon gjorde något så osmakligt och oigenomtänkt som på senaste. Senaste detta var vardag, hade hon en väldigt nära vän." Sa han och såg på honom med kall blick.

Han verkade ju åtminstone inte hotfull, vilket ingav Nathaniel hopp om att han inte skulle ha kommit på det värsta möjliga åtminstone. Då borde han ha gjort slag i saken med en gång, misstänkte han åtminstone.
"Jag har inte märkt av det." sade han som svar på det första - det mannen sade sen, och inte minst den där blicken, fick alla varningsklockor att börja ringa.
Kunde han verkligen ha fått reda på något? Hade han tur kanske han bara trodde att Nathaniel visste något om rebellerna eller liknande?
Han blev lite ställd, men försökte att inte visa det - han vågade inte visa nåt förrän han var mer säker på att han visste.
"Vad menar du?" frågade han, fick försöka låtsas som ingenting - låtsas att han inte förstod. Han övervägde att fråga ifall han trodde ryktena stämde - även han hade ju hört dem, vilket han fann ganska roande - men det kändes som kritiskt att fråga en sådan sak. Dessutom trodde han inte det var så allmänt känt att han och Iselia varit så goda vänner - det kunde bli svårt att förklara hur han visste det.

Kungen såg på honom vid hans ord och flinade till. " Kanske för att det är du som skapat den sidan hos henne och den som får fram den som mest? " Sa han och satte sig igen. Hela rummet var ju fullt med vakter, även om de stod dolda för tillfället. Allt för att illusionen om att de var ensamma skulle bibehållas.
" Generalen, låt mig berätta en historia. " Sa han såg på honom. " För länge sedan hade Iselia en mycket god vän. De satt nästan ihop förstår du. " Började han och sträckte lite på sig igen och såg noga på honom. " Det var inte jättelätt att förklara för henne att denna vän hade övergivit henne. Hon ville inte tro- förstår du. " Sa han och flinade till. "Men en dag insåg hon det också, att vännen var borta. Hoppet försvann helt och hållet. Hon är en mycket bättre dotter utan hopp. " Sa han och suckade lite. "Men du förstår, det där hoppet har kommit fram igen och jag har tänkt och tänkt. Det måste beror på ryktena. Men så en dag, för en vecka sedan såg jag min dotter i en väldigt olämpligt och faktiskt generande situation med en från tjänstefolket. " Sa han ilskan syntes i hans ögon. Han reste sig upp. "Vet du vad jag kom fram till?" Sa han och flinade. " Vännen har kommit tillbaka, är inte det sant Nathaniel?" Sa han kallt och drog upp sitt svärd lite så det glimmade. " Det användes länge för att skydda men en dag, ja men du borde väl veta inte sant?" Sa han och såg på honom med ilsken blick. Nästan en galen blick.