In the dark PRS Vidomina & Medi

"Till hennes sovrum." Tjänaren såg på Leo och lade huvudet på sned Blicken vändes mot Rion.
"Ska han vakta henne? Ifall Ivan får för sig att kidnappa henne?"

"Okej. Den här vägen då.", sa Leo och gick före tjänaren mot rummet. "Vi ska.", rättade Leo henne. En aning irriterad att hon inte tänkt på honom också som potentiell tjänare, men det var väl klart, hon tänkte väl på sin mästare först. "Vi måste se var Ivan har tagit vägen först. Jag har en aning..", började han och tänkte tillbaka i ett hastigt ögonblick på deras dagar tillsammans i glädje och kärlek. I en annan tid älskade han och dyrkade Leo sin far. Det kändes gammalt nu. Som ett minne, eller kanske en saga? Han skakade på huvudet då han lyckats ta sig in i Alice sovrum trots fulla händer. Han knuffade upp dörren så att den öppnades inåt och gick stegen mot sängen för att sätta henne ner på madrassen. "Sådär.", sa Leo och nästan viskade. han iakttog Alice. "Se till såret igen, eller jag menar..", Leo tvekade. "..Bettet.". Han kastade en blick över axeln på tjänaren samtidigt som han rätade på sig. "Hon har säkert ont."

"Jag menade inget illa.. Jag är människa och är ganska svag i jämförelse med honom." Hon nickade och gick efter och såg Alice placeras på madrassen och gick fram till kroppen. Hon log och såg upp.
"Hon verkar må bra. Hon har somnat och det är inget farlig."

"Okej, tyckte att jag såg..", sa han och svalde. Han hade fått syn på blodet kring hennes bett. Det bett som Ivan gjort. "..Blod.", avslutade han meningen och skakade på huvudet igen, tvingade på ett leende som för att stryka över att han kände en lust efter hennes blod. Rion hade haft rätt när han uttryckt sig om Alice, hon doftade ljuvligt.
"Det är bra. Att hon sover alltså. Bäst att hon får vila. Jag ska se till Rion.", sa Leo och trängde sig förbi tjänaren för att ta sig ut ur rummet. Han tänkte på Rion som kanske skulle göra något drastiskt, eller var han bara lugn? Det hade alltid varit klurigt att komma på med Rion, han var så anonym, även med Leo.

"Åh." Hon såg på Leo igen och började se såret igen. Hon tvättade Alices sår men en försiktigt hennes sår och såg över axeln.
"Ja det är en bra ide. Men vad händer ifall Ivan kommer?" Hon lade huvudet på sned.

Leo stannade i dörröppningen av hennes ord. Hans puls hade ökat igen, kände han. Varför visste han inte riktigt, kanske oron över Alice och Ivan..
Han vände på sig för att se mot kvinnan som jobbade för Rion. "Ifall Ivan kommer.. Jag vet inte.", sa han i en högljudd suck. Han hade faktiskt inte aning vad som skulle hända då. Vad Ivan skulle göra, Rion eller Leo. Han visste knappt varför Ivanvar här. Hade han gått nu när han smakat av Alice? Förvirringen var total. "Jag och Rion är på vakt iallafall.". Han visste inte om orden var betryggande nog.

Hon nickade och reste sig. Hon såg på Leo och såg ner.
"Vill du att jag sitter här? Ifall hon vaknar så jag kan ta hand om henne." Hon log försiktigt och så över axeln så hon kunde se på Alice.
"Det är om ni vill."

"Ja, det kanske är bra att du stannar. Tack.", sa Leo och drog på ett tvingande leende igen. Han drog frustrerat med handen genom sitt ljusa hår och drog in ny luft för att sucka igen. "Jag går till Rion, jag måste se till att han är okej.", sa han och oroade sig över ifall Ivan kommit tillbaka. Han hade inte hört honom, och det var ett gott tecken.
Leo nickade åt kvinnan och kastade en sista blick åt Alices håll innan han lämnade rummet för att gå ner till salongen där Rion väntade.

Hon satte sig i en stol och började att brodera. Såg då och då upp för att studera Alice och såg genast ner när hon såg att flickan sov. Hon tillkallade en av de andra tjänarna och bad dem hämta en fäll för att hålla henne varm och såg oroat mot dörren.

Alice hade vaknat på morgonen och ho kände sig tröttare än vanligt. Kroppen var orkeslös men hon hade fått på sig skorna och hade tagit sig ner till matsalen med av hjälp. Hon sjönk ner på en stol och gäspade stort. Hon hade stora mörka rungar under ögonen och var blekare än vanligt.

"Alice..!". Det var Rions röst. Han hade hört hennes steg i trappan från sovrummen och sökt sig till matsalen för att göra henne sällskap. Rion hade varit upp ett tag, mest för oron över Alices tillstånd.
"Hur.. Hur är det?", sa Rion och ställde sig vid hennes ena sidan för att sedan huka sig ner och placera en hand på hennes ena ben och se upp mot hennes blick. "Jag var orolig för dig.", sa han och log ett litet tvingat leende åt henne. Han ville hjälpa henne, men Rion visste inte bara hur.