Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

PRS Vidomina & Lupple

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

1 2 3 ... 8 9 10 ... 27 28 29
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Vidomina
Elev

Avatar


Astral insåg att han inte skulle få något svar på sin fråga och nickade bara då hon räckte över ett blad åt honom. Ett blad som hon väckt liv i igen. Det var grönt, till skillnad från de andra som var gulnade, nästan intill vita. "Jag tror dig.", sa han bara då han kramade om det i sin näve och mötte hennes blick.
De hade, efter länge vandrat uppåt, kommit fram till toppen där tornet tornade sig upp för de. Astral tippade huvudet bak för att se upp mot det. Det var vackert. Iallafall det som var kvar av det. "Så vackert.", mumlade han och vände blicken mot Melanie. Sedan till tornet igen. Han upptäckte en öppning i tornet och såg mot henne igen. "Kan vi gå in, tror du?", sa han och såg mot henne. Men utan att vänta på svar gick han före henne mot stenbyggnaden. Han verkade för ivrig och nyfiken för att lyssna till någon annan. Astral styrde stegen mot tornet och gick in i det som verkade som en öppning. Men till sin förtvivlan upptäckte han ett stenras så att vägen blockerades för de. Astral gissade att det en gång funnits en trappa som lett de uppåt i tornet. Allting var krossat nu. Astral suckade och vände sig om för att se på Melanie. "Det var inte min mening att riva upp gamla sår, men vi verkar inte ha något kvar här att göra.". Han andades ut och tog ett nytt andetag. "Det är kanske bäst om vi ger oss av, vidare."

14 mar, 2020 21:42

Lupple
Elev

Avatar


Hon öppnade försiktigt hans näve och studerade bladet. Det var fortfarande grönt. Hon släppte taget om honom och log.
"Okej mamma ansåg att jag var perfekt- i den meningen att hon aldrig träffat någon med så starka krafter som jag. Att jag skulle kunna skydda vårt folk i lång tid framöver. " Hon skrattade lågt och skakade på huvudet. "Hon hade helt fel." Sa hon och såg sedan på tornet när de väl kommit fram. Hon stod länge vid det utanför medan han genast ville gå in. Hon försökte stoppa honom men endast halvhjärtat. Någon del av henne ville gå in. Men snart kom han tillbaka och hon log svagt. " Det är okej. Du tittar endast på toppen- tornet är bara toppen." Viskade hon och ledde honom längre fram så de nästan stod bakom tornet och blickade nedåt. Det var liksom byggt längre ned, på ett lägre plan av mark. Det var som ett typ av slott fast ändå inte. "Synvilla." Viskade hon men nickade sedan. "Du har rätt vi borde ge oss av. Men jag skulle behöva lite grejer från mitt gamla boende. Om det nu finns kvar." Sa hon och svalde hårt. "Du kan vänta här om du inte jättegärna vill se." Log hon och började gå ned för en trappa som ledde nedåt men den syntes knappt för det var så skickligt byggt. Väl nere på det nedre planet gick hon en bit åt höger och där fanns öppningen. Hon öppnade försiktigt dörrarna, det knakade, gnisslade och var tungt men hon steg in men det hon möttes av var hemskt. Det var skelett precis överallt. Allt folk hade tagit sig hit för beskydd, medan hon hade blivit skickad iväg- rakt ut i skogen i en förtrollad sömn. Varför inte här? För att magin har försvunnit? Att hon också skulle dött då. Hon föll ned på knä igen och släppte taget om sin kappa och stirrade bara.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 21:54

Vidomina
Elev

Avatar


Astral såg sig om på Melanie och lyssnade noga på hennes ord. Han förstod att hon verkade bemästra sådan magi som de flesta endast kunde drömma om. Hennes ord skrämde honom inte, eller hejdade honom, tvärtom- ett iver att förstå sig på henne växte i honom. Hans knep att använda magi var ingenting i jämförelse med hennes.
Astral iakttog henne då hon upptäckte det gröna blad i hans hand och nickade instämmande till hennes ord att följa hennes steg. Astral ville gärna se till hennes ursprung och gick efter henne in i byggnad. Trots att stegen verkade dolda för honom försökte han gå, sätta fötterna där hon gick, efter henne. Astral iakttog henne och förstod att det var en del att ta in för henne. Att det var mycket att begripa sig på. Det hade säkert gått en längre tid sedan hon befunnit sig i staden, gissade Astral.
Han höll nästan andan då hon knuffade upp dörren och andades in i chock då han upptäckte de skelett som låg mot den steniga marken. Döda. Och det var flera. Många. Astral såg sig om. Blicken vandrade mot Melanie igen. Han gissade att det säkerligen varit bekanta till henne. "De gjorde allt för att skydda sig.. men mot vad?"
När hon föll till marken skyndade han sig fram till henne och greppade tag om hennes arm. "Såja. Det är bäst att vi inte dröjer. Hämta det du ville ta, sedan beger vi oss vidare."

14 mar, 2020 22:23

Lupple
Elev

Avatar


Hon svalde hårt, försökte andas. Tog flera omtag för att kunna andas ut och det brast för henne hon började gråta och tog sig in, halvt krypande, halvt gående. Hon såg på dem alla. Försökte förstå. Försökte göra någonting men blev bara sittande i mitten av rummet. Någonstans långt borta hörde hon honom men det var inte viktigt. Inte alls. Hon drog med fingrarna över stenarna där ingen låg i mönster. Komplicerade mönster om och om igen, allt snabbare och viskade alla ramsor hon kunde komma på. På alla språk och tillslut valde stengolvet att resa sig som gravstenar. Ord ristades in utan hennes kommando. Jorden omfamnade skeletten och drog ned dem i marken. Grenar, blad, blommor kom upp från marken om omslöt gravarna och hon satt sedan ett tag och såg på allt. Det var inte riktigt detta hon velat skulle ske. Hon ville att nått skulle ske, att naturen skulle hjälpa henne men detta var vackert. Det var perfekt.
Hon reste sig upp och såg på Astral. "Du får se dig om ifall du vill." Viskade hon och började sedan röra sig mellan gravstenarna. "Gå försiktigt bara." Bad hon och rörde sig sedan bortåt ifrån detta rum och vidare. Hon sökte igenom alla rum och kom sedan tillbaka med en väska på ryggen där hon lagt ned alla saker hon skulle kunna tänkas behövas. Allt viktigt. Hon la försiktigt i sin kappa i väskan efter att ha tagit av den från ryggen och hängde sedan på sig den igen. Hon såg på honom och log svagt. "Vi kan gå nu." Sa hon och rättade till bältet hon hängt runt midjan där en silverdolk hängde.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 22:38

Vidomina
Elev

Avatar


När Melanies ord, som visade sig som formler för magi, drog Astral efter andan på nytt då gravstenar dök upp med blommor som dekoration. Men Astral samlade sig snabbt. Han hade förstått och sett tillräckligt för att inte låta sig skrämmas av Melanies kunskaper eller magi. När hon berättade att han kunde se sig om nickade han bara och tog några steg in i rummet för att se sig om. Han närmade sig gravarna och försökte tyda vad som stod inristade i stenarna. Deras namn. Men språket var för främmande, Astral visste eller förstod inte. Han gissade att det var något besläktat med alviskt språk, då han kommit i sällskap med de tidigare och kunde urskilja snarlika bokstäver och tecken.
Han såg sig om då Melanie återkom igen, denna gång utrustad med väska och en dolk. Astral ögnande henne och nickade instämmade. "Ja, låt oss inte dröja. Vi ger oss av genast.". Han nickade åt henne. "Visa vägen.", sa Astral och tog stegen åt hennes riktning.

14 mar, 2020 22:58

Lupple
Elev

Avatar


När hon klev utanför dörren och även han var utanför, så stängde hon den med en smäll och flera klick hördes. " De förtjänar att vila ostört. " Viskade hon och drog med handen över springan och såg springan försvinna. Flera bokstäver ristades in och hon log svagt. Det var vackert. Hon steg upp för trappan igen och ställde sig ganska centralt och tittade sig omkring. Vägen, hon måste hitta vägen.
Hon släppte ned väskan på ryggen och drog fram några gamla pappersark och såg på honom. "Kan jag se din karta?"Frågade hon och log svagt.
Ganska snart satte hon sig ned och la pappersarket framför sig på gräset, tog ut deras position och funderade. Vägen borde inte vara långt borta, hon såg upp på honom och bet sig lite i läppen. "Så detta land, vad kan vi förvänta oss där? " Frågade hon samlat, allvarligt och vänligt. Hon behövde vara förberedd, de båda behövde vara det.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 23:08

Vidomina
Elev

Avatar


Astral nickade då hon såg på när bokstäverna ristades in och medgav för sig själv att det var vackert. Han beundrade den ristade skriften för ett kort ögonblick innan han vände blicken mot Melanie igen och skyndade efter ut på ängen. Värmen var påtaglig igen och han torkade bort svetten med baksidan av sin ena hand. "Ja, de gör de.", instämde Astral när hon talade om de avlidnas förtjänade vila. Han lät handen falla till sidan igen och såg på henne.
När on nämnde kartan tvekade han för en sekund innan han bestämde sig för att han inte hade något val. Han öppnade väskan och drog fram den hoprullade kartan och räckte över den till henne. "Försiktigt, papperet är gammalt.", sa Astral och svalde osäkert. Han såg på henne och försökte le en aning, men misslyckades och harklade sig därför istället.
När hon frågade om fiendens land, de land de skulle återta föremålet, såg Astral ut att tänka efter en liten stund innan han öppnade munnen för att svara henne. "Det är oroligt där. i kommer inte vara säkra. De finns gott om vakter, som vaktar deras kung, som vaktar föremålet. Vi kommer behöver vara förberedda för attack närsom. Men..", Astral svalde och andades in på nytt. "..Men om vi håller oss till skuggor, bland träd och i grottor, då tror jag att vi kan komma undan, en del iallafall.", sa Astral och såg på henne igen. "De kommer vilja attackera så fort vi försöker ta föremålet. Och attacken, ja, den..", började han och skakade på huvudet då han tänkte på det scenariot. ".. Den kommer att vara en blandning av magi och vapen i svärd såsom pilar. Vi måste vara listiga och välja våra steg med omsorg, Melanie."

14 mar, 2020 23:27

Lupple
Elev

Avatar


Melanie såg på honom, såg hans motvilja till att ge den till henne och log svagt mot honom. "Om det känns bättre så kan du rulla upp den. Jag behöver bara titta en kort stund. " Sa hon vänligt och valde att inte ta emot kartan när han räckte den mot henne. Melanie förstod mer värden av kartan, än exempelvis pengar. Det var lättare att relatera till- någon hade skapat denna men samtidigt förstod hon det inte alls. Det var ju endast en karta.
När han började prata om dit de skulle lyssnade hon nyfiket men också väldigt fokuserat. Detta var viktig information. När han nämnde att de behövde hålla sig en del till skogen så log hon- det var för henne det viktigaste. Det hon behövde. Striden han nämnde fick henne att skaka på huvudet och känna obehag. Men samtidigt handlade den om föremålet och det om något var värt att strida för. " Jag kommer inte vara mycket till hjälp vid striden Astral, det kommer inte finnas natur där. " Sa hon ärligt. "Jag är hyfsad med dolken men inte en match mot tränade soldater." Sa hon ärligt och sträckte lite på sig. "Vi måste helt enkelt skaffa vänner." Sa hon och sken upp lite. Hon skymtade flera olika vägar nu och det var bra men hon kunde inte veta helt säkert vilken som ledde rätt. Inte ännu.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 23:42

Vidomina
Elev

Avatar


"Nej, jag menar, här. Jag litar på dig.". Astral skämdes en aning över att hejdat sig inför henne. Hon hade imponerat på honom flertaliga gånger och visat sina förmågor, så att Astral förstod tillräckligt att Melanie var att räkna med. "Kartan kommer att visa vägen.", tillade han sedan och mötte hennes blick samtidigt som han höll det hoprullade papperet framför sig för att räcka över det till henne.
Hennes ord, att inte vara till mycket hjälp, skrämde honom inte eller gjorde honom tveksam. Astral log då istället när han hörde hennes ärliga uttryck. "Vi gör det tillsammans. Och jag är säker, att vi kan ta oss dit utan att bli upptäckta, men då måste vi handla med ytterst försiktighet.". Han log ännu bredare till hennes förslag till att utöka följeslagarna till fler, detta skulle kunna ge de ett övertag mot fienden, om de hade rätt personer med sig. "Givetvis, låt oss skaffa fler vänner.", sa Astral och nickade igen. Han tog ett steg närmare henne. Han hade redan i åtanke några vänner som han stött på sedan tidigare, de skulle bli perfekta följeslagare, om de ville förstås. "Låt oss inte dröja här då. Kom, vi ger oss av.".

15 mar, 2020 00:00

Lupple
Elev

Avatar


Hon log vänligt, skrattade mjukt och skakade lite på huvudet. " Du är underlig." Log hon och tog sedan varsamt kartan ifrån honom och rullade upp den, la den på marken och la sedan sitt ark över hans och höll upp det mot solen och hon flinade brett. "Jag vet vägen." Sa hon och rullade ihop sitt ark och la ned det för att sedan varsamt rulla ihop hans och ge över det till honom. "Jag är väldigt försiktig. " Flinade hon och reste sig upp, drog ut sin kappa och trädde på sig den. Melanie fällde upp luvan och stängde igen väskan och hängde den på ryggen. "Häng på." Log hon och började vandra, hon gick i några cirklar och lite sicksack och hoppade en gång precis framför skogsbrynet och skrattade lågt när valvet synliggjordes och hon vinkade åt honom att följa efter. "Kom igen. Jag tror denna väg blir trevligare att gå." Sa hon och passerade valvet och började sedan vandra rakt fram, denna väg var också fylld med stenplattor. Även dessa var spruckna men det fanns ett ljus vid denna väg och Melanie sträckte på sig och log större. Detta var bra.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

15 mar, 2020 00:12

1 2 3 ... 8 9 10 ... 27 28 29

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

Du får inte svara på den här tråden.