Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik log, släppte allt han hade i händerna och kramade om honom.
"Och jag dig, kunde inte komma på tåget snabbt nog." log han och släppte inte honom på ett bra tag.
När de hade släppt varandra studerade Karl-Fredrik honom.
"Hur är det? På riktigt alltså?" frågar han lägre så ingen annan ska höra. Han stänger dörren och sätter sig på sängkanten vid honom medans han drar av sig uniformen för att få på sig något civilt och bekvämare.
"Jag har varit orolig för dig. Magnus säger att du inte talat så mycket. Men det hade jag inte förväntat mig heller." fortsätter han mjukt och drar på sig ett par trasiga jeans han hittade på en stol och en t-shirt.

Att äntligen få hålla honom i sina armar igen var helt fantastiskt. Något han saknat så enormt efter. Hans fråga fick honom dock tveksam, eller rättare sagt kanske mer osäker och dyster. Vad skulle han ens svara? Han var så lycklig att han var här, och ville inte fördunkla det med att prata om hur han mådde. Men han kunde inte ljuga heller för honom, istället letade sig en suck fram.
"Skit. Men vi behöver inte bli så dystra och prata om det nu när du precis är tillbaka." sade han lågt. Han log smått då han såg vilken tröja han hade, en av hans.
"Så jag får inte längre se min snygging i uniform?" retades han med ett flin, närmade han sig lite för att kyssa de där läpparna han saknat så.

Karl-Fredrik nickade.
"Jag förstår, tala om det när du är redo. Jag finns alltid här." ler han och rufsar om honom i håret och skrattar den.
"Den uniformen ska tvättas och hängas in i garderoben ett tag." flinar han, han tänkte inte berätta att han fått erbjudande att gå längre, plugga vidare inom armen. Det var inget han visste om han ville dessutom ville han inte lämna Aaron det första han gjorde och göra honom orolig.
"Men vem vet, jag kanske sätter på mig den någon dag för att vara snäll." flinar han och sätter sig vid honom.
"Men nu ska jag fokusera på att vara med dig och växa ut mitt hår." skrattar han och trycker Aaron försiktigt ner i sängen och börjar kyssa honom, här var de ostörda.

Aaron ville prata med honom om det, och han var också säker på att han skulle göra det. Men inte nu. Inte nu när han precis kommit tillbaka, då ville han för en stund bara glömma allt det där jobbiga och istället bara vara lycklig och få njuta av att han var tillbaka igen. För glad var han sannerligen, det här var utan tvekan det bästa som kunnat hända honom.
"Det tycker jag verkligen." skrattade han till, visste väl egentligen inte helt och hållet själv vilket av det han svarade på - båda kanske. För han var utan tvivel ursnygg både i uniformen och långt hår. Han börjar genast besvara kyssarna, lägger samtidigt en hand om hans nacke och den andra om hans rygg för att dra honom närmade intill sig.

"Här är vi säkra och ensamma." viskar han i örat på Aaron och drar sakta av honom tröjan samtidigt som han kysser honom.
Han hade längtat efter detta, att dela bädd med honom och att fritt kunna göra det.
De andra i huset visste detta och höll sig undan, men samtidigt höll de på att förbereda en fest för Karl-Henrik, en välkommen hem fest.

Efteråt låg de avklädda vid varandras sida och Karl-Fredrik kysste hans panna.
"Gillade du det?" frågade han mjukt.

Aaron hade saknat allt med honom. Den där tryggheten han ingav då han nog var den enda som var kvar som Aaron faktiskt litade på efter att det kändes som om precis allting annat i hans liv hade slagits i spillror. Att kunna prata med honom och få prata om vad som helst, bara anblicken av honom då Aaron förstås ansåg honom vara otroligt snygg, och inte minst de stunder då han fick vara mer nära honom.
"Är det en kuggfråga?" log han lätt retsamt, vred sig mer emot honom med huvudet emot hans arm och handen på hans bröstkorg.
"Vad tyckte du?" Själv tyckte han Karl-Fredrik var fantastisk, visserligen hade han inga att jämföra med men ändå.

"Kuggfråga?" skrattade Karl-Fredrik.
"Nej, inte precis. Bara för jag gjort det betyder det inte att jag vet vad som är skönt för varje individuell människa." ler han och nickar.
"Jag tycker det var fantastiskt." ler han och avbryts av ett krasch från köket och en svordom som inte bör återberättas i ord från Maggan.
Karl-Fredrik skrattade och såg på Aaron.
"Tror de förbereder en välkomstfest, lite tyst och fint." skrattar han och tar sig långsamt upp och drar med Aaron.
"Det kommer nog några till, bland annat Jane. Hoppas det går bra, drick bara en jävla massa." ler han mjukt och drar åter på sig kläderna och tröjan som luktar gott av Aaron.

Bara att vara med honom var nog för att få Aaron att känna sig lycklig. Bara att han hade tillbaka sin trygga punkt i all röra. Han lockade fram ett leende på Aarons läppar, för det var ju lite gulligt hur han nästan verkade oroa sig för det.
"Bekymra dig inte för det du. Jag tycker du är alldeles perfekt." log han, allt med honom hade varit perfekt än så länge. Och han tvivlade starkt på att den trenden skulle brytas. Både kraschen och orden fick honom att brista i skratt sen, log strax stort mot honom.
"Det verkar så. Jag överlever nog", flinade han glatt, reste sig för att börja klä på sig igen men närmade sig och kysste honom.
"Jag älskar dig. Och jag lovar att prata med dig, jag vill det. Men inte ikväll. Ikväll vill jag njuta av att ha dig hos mig igen bara." log han.

Karl-Fredrik tog Aaron i handen och gick med ett roat leende ut i köket där Maggan stod och gormade åt Magnus. Magnus stod och sopade upp glassplitter från en skål och såg mycket skyldig ut.
”Nej men vilken överraskning, ni är så tysta av er.”
flinade Karl-Fredrik och Maggan slutade att gorma och skrattade istället.
”Vi var tysta tills Magnus fann det lämpligt att krossa skålen.” invände Maggan med ett skratt.
”Fick du ett bra välkomnande på rummet.” flinade Magnus istället och blinkade till dem båda.
”Absolut det bästa.” flinar Karl-Fredrik och de börjar hjälpa till i köket.

Synen de mötte i köket var rätt komisk, särskilt sedan Aaron var på strålande humör efter att Karl-Fredrik dykt upp. Dagen hade ju minst sagt tagit en fantastiskt bra vändning. Magnus fråga fick honom dock lite generad - att prata om sånt med Karl-Fredrik var en sak, men med fler i närheten var han betydligt mer blyg. När det gällde sådana samtalsämnen medans han ännu var nykter iallafall. Han började genast hjälpa till att plocka iordning och fixa, såg faktiskt fram emot kvällen. Dels var det självklart för att han hade dykt upp, men dem var också ett härligt gäng på kollektivet som Aaron kommit att tycka bättre och bättre om under tiden han varit här.