Chlodon/Chleric [PRS]

Nu hade Chloe och Brandon varit ett par ett bra tag, vilket såklart lett till att de blivit bättre på att läsa av varandra. Inte felfritt, uppenbarligen, men fungerande. Det var liksom inte jättesvårt för Brandon att tyda att Chloe inte alls ville sitta med honom vid lunchen. Att han inte kunde förstå varför var en annan femma. Eller så hade han insett det men var missnöjd med svaret. Åh, hjärtat sjönk i bröstkorgen.
”Det är bara en lunch”, sa han och försökte förminska det hela. Det kändes som att Chloe fick dåligt samvete. Att hon såg igenom hans svar innan och insett att han typ blivit besviken. Eller sårad. ”Vi har några lektioner tillsammans imorgon så vi kan ju ändå sitta bredvid varandra någon gång.”

Det blev inte mycket mer intressant än så. De två låg i sängen ett tag, innan det var dags att klä på sig. Därefter följde en hastig frukost och tandborstning. Sminkning. Ja, därefter bar det av hemåt. Eric hade det ju rätt tufft hemma så det blev oftast hemma hos Chloe som de brukade ses. Utöver tiden på jobbet det vill säga.

( E) Larmet på mobilen gick klockan åtta. Det hörde dock inte Eric, då han redan stod i duschen. Vilket innebar att resten av syskonskaran vaknade. Väldigt populärt(eller inte). Nåväl, kläderna åkte på, tänderna borstades och de yngre syskonen somnade om.
Erics pappa var hemma för den första gången på länge. Första gången på månader. Andra barn hade nog blivit glada. De hade saknat föräldern. Men familjen Parker var inte som andra familjer. De hade...problem. Long story short hade pappan gärna fått hålla sig borta längre. Men nu var det som det var. Så Eric höll sig inne i badrummet tills dess att det var dags att gå. Och när den tiden kom rusade han nedför trappan och ut genom dörren. Turligt nog utan att träffa på någon av föräldrarna. De låg säkert avdäckade någon annanstans i huset. Dessvärre var han van.
Och så småningom kom sjuttonåringen i alla fall fram till Chloes hus. Knackade på. Hoppades verkligen att det var hon som skulle öppna. Snälla snälla snälla.

Chloe var ensam hemma. Mamma hade följt med Fred till hans brottningsträning, Jessica var hos någon kompis och pappa jobbade extra. Att vara ensam hemma en söndagsförmiddag var inte något konstigt för henne. Inte alls. Därför var det väldigt passande att Eric kom hem till henne på just en söndag. För om föräldrarna eller syskonen hade fått syn på honom hade de definitivt haft frågor. Frågor som Chloe inte skulle kunna svarat ärligt på. För de visste ju om Brandon och gillade honom väldigt mycket. Dels för att han betalat för balklänning och sånt ibland när ekonomin krisat rejält, men mest för att han var en sån kille som familjer tyckte om. Främst föräldrar. Charmig, smart, ordentlig. Kanske skulle de tycka om Eric också? Förmodligen. I alla fall om de inte fått reda på att det var han som orsakat att hon gjort slut med Brandon. För det skulle hon väl göra, någon gång? Nej fan, det visste hon inte än. Kunde inte välja. Blä.
Hur som helst var det hon som öppnade dörren när Eric knackade. Nervös som aldrig förr. Hur skulle hon bete sig? Skulle hon försöka avbryta det de hade eller fortsätta? Hon ville ju fortsätta, men med Brandon i tankarna fanns det inget annat rätt än att avbryta.
”Hej”, hälsade hon efter att ett stort leende tagit över hennes ansikte. Eric vann. Brandon sköts undan. Hon kunde inte stå emot det där ansiktet. Aldrig.

Phew. Eric drog en stor lättnadens suck när Chloe öppnade dörren. Inombords, alltså. Visst kunde han hålla talan hyfsat och sådär, men att möta Chloes föräldrar var kanske lite väl utmanande. Steg ett var väl att reda ut vad de två stod. Var det en liten fling eller var de påväg att bli tillsammans? Eric hoppades helt klart på det sistnämnda. Det kändes i alla fall som en bra idé att reda ut det självs innan en presentation var relevant.
”Hej”, svarade sjuttonåringen med ett lika brett leende. Han gick in, stängde dörren bakom sig och pressade sedan läpparna mot det yngres. Det var okej, eller hur? Ja, det var ju inte direkt grovhångel. De hade ju kysst varandra rätt många gångerz Och de tyckte ju om varandra. Annars fick Chloe faktiskt säga till på skarpen.

Jo, det höll Chloe med om. Att reda ut saker innan det skedde en presentation mellan Eric och hennes föräldrar. Dock visste inte Eric om att det fanns mycket mer att reda ut än att de två bara skulle komma fram till vad de hade. Hon hade ett annat jäkla förhållande att ta slut på. Om hon ville. För hon visste inte vad hon ville, alls. Brandon var trygg medan Eric var ny och mer... intressant? Dåligt ordval. Hm. Hur som helst kunde hon lita på Brandon mycket mer än Eric. Lita på att han inte skulle lämna henne, alltså.
Men men, de där tankarna gick verkligen inte genom hennes huvud då. Särskilt inte när Erics läppar kom i kontakt med hennes. Klyschigt nog blev hon helt knäsvag och blev tvungen att flytta runt på dem så att hon kunde luta sig bakåt mot dörren för att inte trilla ihop i en liten hög. Hade Brandon någonsin fått henne att känna sig så? Hon kunde inte komma ihåg.
”Jag är ensam hemma”, fick hon ur sig efter att deras läppar separerats. Sa det, trots att Eric kanske redan förstått det med tanke på kyssen, med tanke på att det inte stod någon bil på uppfarten och med tanke på att huset var helt tyst.

Chloes lilla vändning var oväntad, men definitivt inte ovälkommen. Kyssen verkade inte heller ha varit det vilket var skönt. Ja, ett sådant snedsteg hade varit katastrof. Eric log och lutade sig mot väggen. Alltså med händerna, underarmarna hade blivit för nära. Kanske var det här med det? Han ville ju inte verka hotfull. För det var han ju inte. Nej. Eller det var väl upp till Chloe att avgöra men förhoppningsvis framstod han som någon trygg och säker person att vara med. Men världen var ju som den var och Eric var längre, äldre och man...fast med ytterst mjuka lockar och rätt varma ansiktsdrag. Åh jösses, hur mycket gick det att övertänka?
Ensam hemma? Vad skulle han göra med den informationen? Kanske hade Chloe någon baktanke med orden liksom. Men Eric ville inte feltolka något så han nickade istället. Bra. Just då var det väldigt bra.
”Vad skönt”, svarade han med ett litet leende och lät sina läppar komma i kontakt med Chloes igen.

Ja, vad ville hon ha sagt med det? Brandon hade definitivt tolkat det som ett tecken på att de skulle dra sig upp till hennes säng, så det var väl det hon hade menat. Men i och med att Brandon dök upp i hennes tankar blev det alternativet en omöjlighet. Skuldkänslorna slog till henne samtidigt som Erics läppar mötte hennes igen. Aj. Aj som fan. Var Brandon tvungen att hemsöka hennes tankar? Fast nej, försök inte vrida detta så att det blev Brandons fel. Brandon var din pojkvän. Det var inte konstigt att din hjärna försökte påminna dig om det, Chloe.
”Jag vet inte varför jag sa det”, mumlade hon med ett litet fnitter åt sin egen dumhet, efter att den nya kyssen avslutats.

Okej, det var kanske inte bara Eric som tänkt lite väl mycket. Som tyckt att Chloes ord hade varit förvirrande. Femtonåringen verkade ju dela den uppfattningen med Eric. Hennes kommentar var gullig. Fnittrandet var sött.
Sjuttonåringen lämnade en puss på den yngres panna och drog sig sedan undan. Dags att dra av sig ytterkläderna. Han hängde upp jackan på en krog(galgar var ju jobbiga?!) och drog förmodligen av sig skorna om det var ett hus där man gjorde så. I annat fall behöll han dem på. Oavsett vad så vände han tillbaks fokuset till Chloe. Hur gick det liksom att inte göra det? Hon lyste. Tänk vilken tur han hade att få vara där. Kanske till och med bli tillsammans. Dröm.

Till skillnad från i familjen Boyds hus var skor normen i familjen Hendersons hus. Förmodligen för att familjen Henderson inte var lika pedanta som familjen Boyd. Eller som mamma Boyd, rättare sagt.
”Har du ätit något idag?” frågade hon sedan. Hon var medveten om att Erics hemmaförhållanden inte var sådär jättebra. Dock var hon inte fullständigt medveten om hur illa det faktiskt var. Nej, riktigt så långt hade de nog inte kommit. Det var kanske mer en förhållandegrej att dela med sig av sådant där. Nåväl, hon visste i alla fall att Eric hade det tufft och hon brydde sig om honom. Försökte hjälpa honom så mycket hon kunde. Vilket inte var sådär överdrivet mycket eftersom hon inte hade så mycket själv.

”Nej, har du?”. Nej, någon frukost hade inte gått att få i sig. Av många anledningar. Eric var jättehungrig, men samtidigt kändes det fel att komma hem till Chloe och vräka i sig mat liksom. Han hade verkligen en sådan aptit som tonårspojkar var kända för att ha. Fast som Eric, till skillnad från många andra, aldrig kunde stoppa. För så mycket mat fanns det inte. Hm, fast nu behövde han ju inte äta så mycket. Lite frukost gick väl bra? Eric visste ju om att Chloes familj inte direkt var överklass och en belastning ville han absolut inte vara.