Unlucky charms [PRS]

Intresserad av katter skulle Tsukiya nog alltid förbli. De var lite som ljuset i mörkret, med sin fluffiga päls och värme. Det hände ju ganska ofta att han tappade lusten att existera och då var det väldigt skönt att kunna gräva ner sig under täcket med en knubbig katt i famnen. Han önskade att Renji haft samma möjlighet, att han också kunnat gosa ner sig i en varm säng med tre tjocka katter. Men han visste mer än väl att den äldre aldrig haft den möjligheten, knappt ens att lägga sig ner i en varm, ombonad säng. Bara den vetskapen fick det att hugga till inom honom. Inte något jättestort hugg eller så, men fortfarande tillräckligt för att psyket skulle falla på sned. För han hade ju lämnat artonåringen ensam med all skit - rånat honom på möjligheten att få gräva ner sig under ett tjockt täcke i ett kärleksfullt hem. Inte bokstavligen och självfallet var det inte så han tänkt då, men konsekvenserna hade varit just dessa. När deras vänskap gått i spillror hade alla inkluderade delar av vänskapen också försvunnit. Det måste ha varit jobbigt bara det, och inte hade det faktum att deras vänskap varit så djup gjort det hela bättre. Sjuttonåringen kunde i alla fall inte föreställa sig att det varit det.

Det verkade som om Ren, till en början åtminstone, var fast besluten att promenera hela vägen genom skogen på egen maskin. Nu höll han förvisso Tsukiya väldigt hårt i handen, men benens arbete var helt individuellt. Däremot stannade de till efter att ha gått en ganska bra bit, även om de fortfarande var långt från målet. Benen verkade ha blivit lite som gelé hos den andre och det såg ut som om han skulle kunna tänkas svimma vilken sekund som helst.
”Vi är inte tillräckligt långt in”, konstaterade sjuttonåringen genom en grimas. Huden kändes brännande het vid det laget och ögonen var blodsprängda. Hade han varit för optimistisk? Ja, de borde ha lämnat staden betydligt tidigare så att de inte behövt oroa sig över att någonting liknande skulle hända. Fan, vad dum han varit.
”Okej..jag..jag får helt enkelt släpa dig i nackskinnet den sista biten”, mumlade han och nickade för sig själv. Det skulle han nog klara. Bara längskillnaden mellan de två ungdomarna nu talade för att han skulle vara betydligt större än den äldre, vilket bara var bra eftersom de satt i det klistret de nu satt i.
”Du..” fortsatte han och placerade händerna runt artonåringens kinder, varsamt och fjäderlätt. ”Kämpa inte emot det, okej? Det kommer ta kål på dig..bara känn hur det pulserar genom dig och låt det hända.”

Det går verkligen inte att hålla den stackars kroppen uppe för Renji. Varje liten del av honom värker och skriker av smärta. Hjärnan är i ett evigt trassel och han kan verkligen inte tyda ett endaste ord av det den andre säger. Alldeles svimfärdig böjer han sig ner, känner hur maten är påväg upp än en gång, trots att han innerligt försöker att hålla den inne. Han behöver mat i magen, men han mår så illa och kroppen vill verkligen inte behålla något av det.
”Hur långt in måste vi gå?” Frågar han och gräver ner de små händerna i de solvarma lockarna, frustrerat och på gränsen till ursinnigt. Han är inte irriterad på Tsukiya, verkligen inte.. utan mest på sig själv och sin jävligt tröga kropp. Han lyckas inte sitta på huk helt smärtfritt, utan faller ner på rumpan med en duns, och glasögonen glider upp mot pannan på honom. Kryckan har åkt åt sidan vid det här laget också. Varje liten del av kroppen dundrar av smärta, varje tå värker som in i helskotta medan ögonlocken sluter sig en kort stund. Aldrig att han skulle kunna somna i den smärta han är i, så det är helt enkelt medvetandet som glider bort och låter stackarn svimma på marken.

Marken, han kan minnas många gånger som de två ungdomarna legat på slätt gräs, gräs som kittlat dem mot kinderna medan de lekfullt blickat mot varandra. Eller när de låg i snön och gjorde, inte så värst fina, änglar. Däremot är det inte lika bekvämt nu. Rötterna sticker upp i ryggraden på honom, får den redan ömma kroppen att ta till sig ännu fler blåmärken. Nu är det förvisso väldigt lätt för Renjis kropp att ta på sig blåmärken, men de här är större, blåa och lila. Alldeles hemska. Kanske det är en av anledningarna till att kroppen skakar som ett litet asplöv, tillsammans med den knottriga huden. Trots att brisen är varm och omhändertagande så gör varje liten vind så förskräckligt ont.

”Rennie!” Utbrast sjuttonåringen lätt panikartat och försökte fatta tag om den äldre innan ryggen slog mot marken. Men reflexerna var av någon anledning knappt närvarande vid den stunden och därmed hann han inte långt. Balansen var ganska värdelös för stunden, även om den inte var riktigt lika som artonåringens. Händerna fann sin väg ner över den barriga marken och en hostning rymde honom. Blodet skvätte över marken och en av tänderna lossnade som på beställning. Nej, han hade lovat den andre att allting gick bra innan han tillät månen att ta kontroll över kroppen.
”Hörru, du kan inte..Rennie”, gnällde Tsukiya och slog löst över de bleka kinderna. ”Kom igen, vakna”, fortsatte han i samband med att slagen blev aningen kraftigare. Inte alldeles för hårda eller så, men definitivt för att det skulle hjälpa den äldre att återfå medvetandet förr eller senare. Men de hade inte tid att vänta och det var just därför den yngre började rota omkring i ryggsäcken efter vattenflaskan. Han skruvade upp korken och skvätte lite av det kalla vattnet över Renjis ansikte. Huden spände över ryggraden och han tvingade bort grimaserna som gång på gång strök sig över ansiktet. Det hade börjat göra ont på riktigt nu - brände som om någon tänt eld på honom.

Med en liten suck satte han sig ner med en duns. Händerna hade greppat tag om en av den andres respektive. Tungan kände återigen över hålet där tanden suttit för någon minut sedan. Jodå, det var vidrigt, riktigt jävla vidrigt.
”Förlåt”, viskade Tsukiya samtidigt som han gnagde sig själv löst i underläppen. ”Det här är mitt fel, jag borde ha talat om för dig om allt..allt det här..då hade du kanske sluppit..” Ögonbrynen drog ihop sig medan blicken blev mer och mer tom. Under gårdagen var det någonting som gnagt inom honom och den känslan hade fortfarande inte försvunnit. Någonting var fel, eller snarare så kändes det fel. Han kunde inte sätta fingret på det dock och beslutade att inte fundera mer över det hela förrän morgondagen. Eller tja, tills dess att artonåringens kropp beslutade sig till att återgå till dess naturliga stadie.

Tanken hade bara varit att han skulle få en liten paus, låta andningen komma ikapp. Men tja, riktigt så hade det inte blivit. Alla tankar på måsten, som i det här läget är oändligt viktiga, försvinner med en knäpp med fingret. Orden som Tsukiyas mun lämnar ifrån sig når inte hjärnan, öronen uppfattar dem inte och hela än är komplett väck. Det är inte förrän vatten kommer skvättandes över det överhettade ansiktet. Han letar efter luft, alldeles panikartad och all smärta bubblar upp i honom än en gång. Under den korta stunden som han varit helt frånvarande, alldeles omedvetande, hade smärtan försvunnit. Och jösses vad Renji vill tillbaka till det. Handen letar efter vattenflaskan, tar ett försiktigt grepp om den, mer än så orkar han inte, och häver i sig några klunkar. Långsamt och försiktigt, halsen kan inte jobba särskilt bra.
”Förlåt.. jag trodde inte jag skulle svimma,” ursäktar den äldre, och skakar på huvudet åt sig själv. Ja, det finns anledningar till att han inte orkar med sin kropp, eller inte kan röra sig.. men i ett läge som denna är det inte direkt rätt val att sätta sig ner och slöa.

”Sluta, jag skulle gå igenom det här själv om du inte berättat för mig. Det var rätt val,” rösten sviker honom ett antal gånger, och tappert försöker han att slingra armarna om barndomsvännen medan kroppen skakar, som att han blir torterad. De ivriga skakningarna gör det inte lättare för honom att få ett fast grepp om den andre, men han känner åtminstone inte att han kommer drunkna nu. Vilket han verkligen känt innan, som att han skulle drunkna i djupt vatten, kallt, ruttet vatten. Tsukiya känns lite säkrare. De dundrande ögonlocken slås upp, och ögonen, som nu är alldeles röda, granskar ansiktet framför honom. De fäster sig på blodet, och tanden som saknas i munnen på sjuttonåringen.
”Hur hände det där?”

När Renji vaknade upp efter en tid drog Tsukiya en ytterst lättad suck. Hjärtat dunkade hårt inne i bröstkorgen och blodet forsade som floder genom dess ådror. Han hade varit ganska så nära till att få panik, men samtidigt förstod han mer än väl att artonåringen inte direkt planerat att svimma.
”Det är inte ditt fel”, protesterade sjuttonåringen. ”Man kan liksom inte styra över när man svimmar”, fortsatte han och lade en av de varma händerna över den äldres panna. Brännhet, som om han haft hundra graders feber. Okej, kanske en liten överdrift, men huden var verkligen brännhet. Inte konstigt att han sträckt sig efter vattenflaskan och tagit några klunkar.
Fingrarna strök gång på gång över det varma skinnet, medan ögonbrynen rynkade på sig. De skulle inte hinna gå någon längre distans så det var nog lika bra att stanna där de nu befann sig. Som sagt, han kunde släpa artonåringen i nackskinnet resten av vägen.
”Jag förstår att du är trött och att du har ont..så jag tror att vi stannar här. Låter det som en plan? Jag lovar att se till så du inte gör någon illa”, sade han tyst och började istället leka med de mörka lockarna.

”Hur det hände? Gissa tre gånger”, svarade Tsukiya med ett litet frustande som resulterade i att ännu en tand flög ut och ännu mer blod letade sig ut från munnen. ”Det är inget farligt, dina tänder borde också börja lossa närsomhelst. Eller ja, efter att din förvandling börjat på riktigt”, rättade han och ryckte på axlarna. Månen hade letat sig högt upp på den mörka himlen vid det laget och vinden smög sig över skog och dal. Det var inte direkt kallt men inte heller varmt. Absolut inte varmt. De mörka ögonen sneglade ner över kroppen och tänderna började ännu en gång gnaga i underläppen.
”Du tog med en filt va? Jag tänker i alla fall inte riskera att förstöra mina kläder”, konstaterade sjuttonåringen och började dra av sig den långärmade tröjan. Därefter fortsatte han med byxorna för att slutligen börja rota efter sin egen filt.

Nej, att förutse att man kommer svimma är väl praktiskt taget omöjligt. Det var inget val som Renji haft, alls. Men han ångrar sig fortfarande, så himla patetiskt. Han kan verkligen inte ställa sig upp på de svaga benen, som vid det här laget är som gelé. Som en rädd liten hundvalp klamrar han sig fast hos den yngre. Gör det ännu värre för stackarn. Tsukiya har trots allt väldigt ont själv, ändå kan han inte hålla sig borta. Det känns så säkert hos honom. Åtminstone säkrare än de andra alternativen.
"Du kan inte lova något sådant.. sen måste du veta att om jag råkar göra det, då är det verkligen inte ditt fel." Nu kanske det är uppenbart för vissa, men artonåringen har en känsla att om Renji gör någon illa, och han inte riktigt kan eller orkar stoppa det .. ja, då finns möjligheten att Tsukiya dömer sig själv för det. Och det kan han inte acceptera.

"Kommer mina tänder att lossna? Men de kommer tillbaka sen va?" Frågar han med stora, glansiga ögon. Han fäster blicken på den andre, och känner hur ett blekt leende stryker sig över läpparna när dennes hand kommer i kontakt med pannan. När däremot filten kommer på tal, så tvingar han bort de tankarna. Renji känner hur kinderna rätt blossar till när sjuttonåringen tröja åker av, varför har han verkligen ingen aning om. Han tvingar iallafall bort blicken, att stirra ut honom är inte direkt acceptabelt. Med kluvet ansiktsuttryck tar Renji av sig sin kappa, och tar bort halsduken som värmt honom lite grann. Därefter drar han av sig sin egna tröja, den stickade V-ringade tröjan fallet till marken tillsammans med kostymbyxorna.
"Jo, har har med mig en filt." Händerna darrar likt förskräckligt när han försöker fånga upp sin filt i väskan, som han tillslut hittar.

”Åh, du kommer att behöva slåss ordentligt med mig innan jag låter dig kila iväg på egna äventyr”, försäkrade Tsukiya med ett blekt leende dansandes på de nästan blåa läpparna. Han kände sig varm som bara den men ända hackade tänderna lik förbaskat. Nåväl, de tänder som fortfarande fanns kvar. Nu var det i och för sig bara två av dem som lossnat, däremot kunde fler följa inom en kort tid. Sådant hade han nämligen koll på vid det laget, även om han inte var någon expert. Vissa grejer hade han dock snappat upp under årens gång och det var bara naturligt. Lite som att man lär sig av sina misstag, fast inte bokstavligen då.
”Förhoppningsvis kommer du inte att känna av någon mänsklig närvaro..vi har ändå kommit en bit in i skogen och du är ny”, fortsatte han och började varsamt vika ihop kläderna som han nyss tagit av. Filten hängde redan över axlarna på honom. Förutom den var han vid det laget spritt språngande naken. Fatta om någon annan hade kommit vandrandes mellan träden. Fan vad förvirrad denne skulle blivit, vid åsynen av två nakna ungdomar som såg halvt döende ut. Bara tanken fick sjuttonåringen att vilja gråta och Birsta ut i skratt på samma gång. Jösses.

Alla tankar på skratt och gråt försvann däremot kort därefter och han vände blicken mot den äldre. Handen hade vid det laget glidit från pannan och de mörka lockarna. Varför såg Renji så generad ut? Äsch, det var ingen mening att börja gräva i det där nu, så det så!
”Dina tänder kommer att lossna, dina öron kommer att trilla av..dina ögon kommer att tränga ur sina hålor och tja..din hud kommer också trilla av så småningom”, förklarade Tsukiya dröjande och vek undan med blicken. ”Jag vet att det låter helt sjukt, tro mig. Men det är typ..det gör ont men i slutändan kommer det kännas befriande”, mumlade han därefter och drog igen dragkedjan på ryggsäcken, där han nu lagt ner kläderna. ”Den första gången jag skiftade började mina tänder ramla ut när..du vet nosen tränger sig ut där munnen är typ. Äsch, det är svårt att förklara”, avslutade han och började vika ihop den andres kläder.

Det är väl bra det, finns stor chans att Renji förlorar all kontroll han nu har. Däremot vill han verkligen inte att den yngre av de två ska få skuldkänslor om någonting råkar göra någon illa. I såna fall är det ingen annans fel än hans egna, och bristen på kontroll.
”Okej..” Mumlar han efter en stunds tankestund. Det finns ingen anledning till att de två diskuterar det där, precis som de sagt under gårdagen så är det väldigt sällan de håller med varandra. Åtminstone under vissa synpunkter. Men det känns bra, att vara där med Tsukiya. Det känns säkert, tryggt trots att hela kroppen brinner. Kläderna ligger hur som helst i en fin, prydlig hög vid en av trädstammarna, innan han gömmer sig i sin tjocka filt. Kontakten mot huden gör att smärtan nästan blir värre, men värmen som kommer med det lurviga tyget är bättre än ingenting. Med en liten grimas makar han sig närmre sjuttonåringen, och lutar huvudet mot en av axlarna. De bägge två är i smärta, men de har åtminstone varandra. Tänk om Renji varit helt själv under de kommande timmarna.. det skulle aldrig gå, han skulle aldrig klara det.

Varje ord som kommer ut ur Tsukiyas mun får ögonen att bli större och större. Hur det är möjligt har han ingen aning om, men herregud vad skrämd han är.
”Åh.. jag vill verkligen inte gå igenom det här,” är han lite gnällig? Kanske, men efter allt som hänt är det väl ändå förståeligt? Jodå, artonåringen själv tycker åtminstone det, men kanske han har fel. Vem vet. Samtidigt som samtalet rör sig mot lossnande tänder och öron som trillar av, börjar smärtan i munnen bli värre än någonting annat. Envist viker han undan med huvudet, då han verkligen inte vill att det här ska vara någonting som stackars Tsukiya behöver se. Blodet rinner tjockt, medan ett flertal droppar ner över marken. En av tänderna trillar av, ramlar ner mot gräset och får kalla kårar att rinna ner över ryggraden på honom.

Vid den tidpunkten hade Tsukiya redan insett att den äldre inte ville gå igenom det som komma skulle. Och det var inget konstigt med det, tvärtom. Hade situationen varit omvänd och det varit den yngres första gång hade han nog också gnällt öronen av sig. Just därför kunde han inte ens börja bli irriterad på Renji, inte ens trots det faktum att han brukade bli irriterad på minsta lilla pip när fullmånen närmade sig.
”Det hade bara varit konstigt om du nu ville det”, påpekade Tsukiya och vände genast bort blicken när den andres ena tand lossnade och föll ner mot marken. ”Du, håll inte på det”, började han dröjande och rätade på ryggen, även fast det fick benen att protestera. ”Tänderna växer tillbaka och ögonen måste bort för att göra rum för de nya”, fortsatte sjuttonåringen och satte sig på knä istället. De mörka ögonen vändes upp mot den mörka himlen och fäste sig på månen, lite som om det skulle få saker och ting att gå snabbare. Benen i ryggen knakade olycksbådande till och uttrycket som strök sig över ansiktet blev med ens hårt. Smärtan letade sig från mitten av ryggen längsmed ryggraden, både upp och ner. Den sköt ut med ytterligare ett vidrigt läte och Tsukiya var med ens tvungen att vika sig dubbel.
Andetagen var hastiga och ögonen tårades, men på något underligt sätt lyckades han hålla skriken inne. Han ville inte traumatisera artonåringen alldeles för förfärligt. Den enda anledningen till att han ens låtit förvandlingen börja var för att leda in Ren på rätt spår. Lite som när någon gäspade och personen också gjorde det.
”Jag vet att det gör ont, men dra inte ut på det. Om det känns som om du ska gå i bitar, låt det ske”, mumlade sjuttonåringen och hostade till, bara för att spotta ut en munfull blod. Det värkte i tänderna och snart även knogarna. Ryggen hade blivit alldeles avdomnad vid det laget och synen blev sämre och sämre för varje sekund som passerade. Kanske han haft lite väl för höga förhoppningar på sig själv? Alltså att han skulle klara av att hålla ut tills artonåringen genomgått de värsta delarna.
”Förlåt, jag tror inte att jag kan hålla det längre”, andades han med en grimas strykande över de annars vackra dragen. ”Förlåt..”

Nej, det hade väl varit rätt konstigt om Renji faktiskt velat fortsätta med förvandlingen, och gå igenom all dum smärta. Men helt ärligt kan han inte sluta tänka på det, tänka på allt som gör ont och allt som kommer att inträffa inom kanske bara några sekunder. Läskiga tanke. Plus är det lite lättare att få ut sig allting, vilket faktiskt kan bli mycket jobbigare för sjuttonåringen, som tvingas lyssna på allt. Hur som helst är det mycket lättare än att fundera på det ensam, utan någon annan. 
”Men hur snabbt växer de tillbaka då?” Frågar han med de stora hundvalpsögonen på vid gavel. Massor med frågor som hans egna stackars gärna inte riktigt orkar med för närvarande. Nu orkar antagligen inte Tsukiya mer än honom själv, men han är åtminstone lite mer van än den förvirrade pojken. De redan stora ögonen blir på något underligt sätt ännu större när sjuttonåringens egna blir vattniga, och andetagen ökar i hastighet. En massa blod kommer upp från munnen på honom och täcker både rötter och träd. Det är så uppenbart, allt verkar bli värre och värre. På något sätt får Tsukiyas skiftning igång den andres, får flera tänder att åka ut på tu man hand.
”Be inte om ursäkt, du hjälper mig jättemycket,” envis? Jodå. Men det är faktiskt sant. Utan barndomsvännen hade han nog inte haft någon som helst aning om vad som händer, och skulle antagligen vara livrädd vid det här laget. Det är han förvisso redan, men ändå. Allt börjar dundra, munnen är fylld med blod och snar känner han hur huden försöker att tränga sig ut och in på honom. Skrik? Ja, det är nog det minsta man kan förklara det som kommer ut ur Renjis mun. Han försöker hålla sin käft för sig själv, för att inte någon oskyldig människa ska komma förbi, men det går verkligen inte. Händerna begraver sig i de mörka lockarna, drar och drar som aldrig förr.