Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Hmm, han kan väl komma dit

aa
---

Sophies pappa som hette Andrew kom till platsen, han var ansvarig och högre uppsatt än en vanlig polis vilket innebar att han skulle prata med de misstänkta. Han stelnade till när han såg Aaron och hans ögon smalnade innan han tog ett djupt andetag, han behövde behålla sin arbetspersonlighet. Han gick fram till dem.
- Sophie du måste gå härifrån en stund för jag ska prata med Aaron sa han och Sophie tänkte säga emot tills han såg sin pappas blick och då gick hon. Hennes pappa tog fram ett block och såg till så att Aarons händer var i handbojor.
- Okej, berätta din version om vad som hände sa han och såg på Aaron.

(Aha jag tänkte att han redan var på stationen xD men då kan väl mamman komma till stationen då?)

Aaron kände inte många poliser, och självklart var det väl just Sophies pappa som skulle komma och fråga ut honom. Han hade heller ingen aning om vad han skulle säga - han ville inte ljuga och säga att han var inblandad, men inte heller sanningen. Och han behövde ju förklara varför han såg ut som han gjorde.
"Jag var inte inblandad. Jag hörde att en kompis skulle träffa dem andra och anade att det kunde gå illa", sade han efter en stunds tystnad, det var ofarligt att säga.

Hennes pappa nickade och skrev ner det han sa på ett papper.
- Sophie har övertalat min fru att bli din advokat ifall ni trivs med varandra. Du kommer få åka in till stationen och där kommer du få prata med henne och ge mer exakta detaljer sa han och öppnade dörren till sin polisbil. Han var väldigt kall i sitt sätt eftersom han trodde att Aaron varit inblandad.

Aaron nickade tyst, utan att svara något mer utan satte sig in i bilen. Sanningen att säga var han rädd, rädd för vad som skulle hända. Självklart ville han inte bli dömd för vad som hänt, men han var långt mer rädd för hans fars reaktion på det här. Eller ännu värre, om han skulle berätta sanningen. En liten idé hade börjat ta form i huvudet, men den var skrämmande - det skulle innebära att gå emot allt det som hans far bokstavligt talat slagit i honom.

Andrew körde honom in till polisstationen och visade in honom i ett tomt förhörsrum.
- min fru kommer snart in och pratar med dig sa han innan han gick ut och låste dörren efter sig. En kvart senare låstes dörren upp och Sophies mamma kom in. Hon var väldigt lik en äldre version av Sophie och med ett mer sympatiskt utseende.
- Jag tog med en kopp kaffe och en macka till dig sa hon och satte en kopp med kaffe och en fralla med ost och kalkon på framför honom innan hon satte sig ner på andra sidan bordet.

Aaron nickade bara lätt som svar till pappan, vände sedan blicken till dörren igen då Sophies mamma kom in. Man såg definitivt likheterna med Sophie där, och med tanke på att hon till och med hade tagit med sig smörgås åt honom så verkade väl hon vara den som Sophie var mer lik.
"Tack," sade han, var både osäker, rädd och vaksam vilket nog också märktes på honom.
"Du är här för att förhöra mig?" frågade han sen, fick försöka vara så samlad som möjligt.

Sophies mamma, Angelica såg på honom med ett mjukt leende.
- jag vill höra sanningen om vad som hände och bara sanningen för annars kan jag inte hjälpa dig. Du förstår säkert att du redan har minuspoäng med tanke på vem din far är men det är samtidigt inget man kan döma dig på. Men först reglerna, vill du ha en paus så säger du bara till. Men eftersom du är misstänkt kommer du tyvärr få ha med dig en manlig väktare som står utanför dörren ifall du behöver gå på toaletten. Är du mer hungrig eller är törstig så säger du till så löser vi det och om du på något sätt visar tecken på våld så kommer dina händer och fötter sättas fast i bojor för min och din säkerhet sa hon och såg på honom.

Aaron granskade henne tyst och nickade, ärligt talat hade han väl inte förväntat sig vare sig mer eller mindre när han nu var gripen utan det lät väl rätt logiskt. Förståeligt ifrån deras sida. "deras sida" - det var underligt hur det blev som sidor bara för att han växt upp i en värld där man ständigt försökte undvika dem, även om han ärligt talat hellre skulle ha varit på deras sida om lagen. Men som med så mycket annat hade han inte fått det valet.
"Jag var inte involverad i bråket. Även om jag nog har bevisen mot mig där med hur jag ser ut", sade han och blev tyst, tvekade en kort stund innan han fortsatte.
"Men om jag ska berätta sanningen, så vill jag också ha några krav om att få hjälp ifall jag inte blir dömd. Jag borde ha bevis nog för att ni ska kunna döma min far" sade han, hade efter n stunds fundering kommit fram till att det kanske vore det bästa att hjälpa dem med det. Trots att det skulle innebära direkt livsfara för honom när hans far fick reda på det - men det var också just därför han i så fall ville ha hjälp.

Hon nickade och gav honom ett litet leende.
- är du oskyldig och inte blir dömd så kommer du absolut få skydd och hjälp. Att få din far dömd vore oerhört viktigt för oss sa hon och nickade lätt och tog fram ett block och en penna.
- Du säger att du inte är involverad i bråket men ändå ser du ganska illa tilltygad ut. Vad är det som har hänt isåfall? frågade hon och lekte med pennan i handen medan hon väntade på hans svar.