Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Att höra de orden komma ifrån henne betydde mycket, mer än han nog skulle kunna förklara. Han skulle nog våga påstå att han den här kvällen var nästintill lycklig igen, och definitivt på det bästa humör han varit på sedan hon lämnat honom. Att vara sams med henne igen var guld värt, och kvällen hade bjudit på en del skratt samtidigt som han njutit i fulla drag av att kunna ha en trevlig kväll tillsammans med henne. Han visste inte vad det skulle betyda för dem, men det spelade heller ingen roll - de fick ta dag för dag, stund för stund. De hade ingen panik, dem behövde inte stressa med något. Då han betalt sin nota gick han efter henne emot utgången, för att kliva med henne till utsidan. Han log brett emot henne.
"Tack för en fantastisk kväll", sade han mjukt, dröjde kvar då han inte ville ge sig av riktigt ännu. Han ville inte att stunden med henne skulle vara över ännu, för en stund hade han låtit sig drömma tillbaks till "gamla dagar" när de faktiskt varit ett par. För sanningen att säga kändes det nästan som det, även om så inte var fallet. Kanske var det också därför han lät sig svepas med av känslan och den längtan han haft efter henne hela kvällen. Utan ett ord flyttade han sig närmare henne och kysste henne, utan förvarning och något intensivt, precis som förr - det var typiskt honom att bara låta sig svepas med och göra sådana saker, också när de var ihop så hade han alltid varit ganska intensiv och instinktiv utav sig. När han väl insett att han inte alls borde göra det här - han hade ju lovat sig själv att låta henne bestämma tempot - stannade han till, drog sig lätt undan ifrån hennes läppar.
"Förlåt", sade han.

Grace slet blicken från solnedgången för att vända uppmärksamheten mot Ederel istället. Han var också fin att se på. Hur kunde man tröttna på en sådan syn? Han var som tagen ur en saga. Hon hade haft en otroligt trevlig kväll tillsammans med honom. Han hade lockat ur henne en hel del skratt och leenden, och det hade varit skönt att få känna sig så bekymmerlös. Det hade känts som förut - som om ingenting hänt mellan dem trots allt. En del av henne önskade att de kunde spola tillbaka i tiden och göra allting annorlunda men samtidigt inte. De hade behövt gå igenom eld och lågor för att utvecklas. Det låg en mening bakom allt som hände trots att man inte alltid kunde förstå varför. En vacker dag skulle allt kännas solklart.
"Tack själv." Grace lät sina fingrar snudda vid hans. Det var en lätt beröring men ändå fick den hennes hjärta att slå ett extra slag. Då han utan förvarning kysste henne kom hon helt av sig. Det var som om hennes tankar förlamades för några sekunder för hon begrep sig inte på vad som hände förrän det var för sent. Långsamt fuktade hon läpparna för att känna smaken av hans, skakade lite på huvudet då han bad henne om ursäkt. Hon ställde sig på tå för att nå upp till hans läppar, ville kyssa honom på nytt. Den var inte lika intensiv som han utan mer prövande och forskande, innan hon lät den övergå till en mer passionerad trots att den höll sig inom gränserna.

Ederiel hade trott att han gått långt över gränsen med att kyssa henne, men hennes huvudskakning fick honom lite förvirrad. Han hade för en sekund varit rädd att han med det hade förstört den fantastiska kväll dem haft och den lilla tillit som kanske hade fått börja gro så smått emellan dem, men hon bevisade honom fel. Kyssen han fick ifrån henne kändes som om den vände upp och ned på hela honom, och som han hade saknat hennes kyssar... Det var dock först nu han riktigt insåg i vilken mån han faktiskt saknat dem, nu när han äntligen fick uppleva dem igen. Det kändes som om tiden stod stilla, och utan den minsta tvekan - bara en väldigt kort stunds förvåning - så besvarade han lika passionerad kyss. Han hade kanske varit lite väl på i sin kyss insåg han nu, de var ju trots allt utanför en restaurang och ute på gatan bland folk. Men till hans försvar så hade han inte kysst henne på väldigt, väldigt länge. Han log emot hennes läppar, lade handen emot hennes midja. Snart avslutade han dock motvilligt kyssen, medans han däremot höll kvar sin hand emot henne.
"Hur gärna jag än skulle vilja kyssa dig i en hel evighet, så kan vi inte stå här ute på gatan hur länge som helst för det", sade han med ett litet leende, de hade kommit ut ifrån restaurangen ganska sent till att börja med.

Känslan av att få känna hans läppar mot sina igen var obeskrivlig. Det här hade hon inte alls förväntat sig att skulle ske under kvällen, men hon ångrade sig inte. Hon hade förvånat sig själv flera gånger under kvällen och det skulle nog inte ta slut på dem än. För en kort stund lutade hon sin panna mot hans bröstkorg innan hon böjde huvudet bakåt för att kunna se upp på honom. Den logiska sidan av henne var fortfarande vaken och det var den hon planerade att lyssna till under kvällens gång. Hennes kropp må vilja en sak men hon trodde inte att det skulle vara en bra idé att gå för fort fram. Samtidigt så hade det ju inte ens från början riktigt varit deras grej det här med att ta det lugnt.
"Låt oss promenera då." Grace tog hans hand i sin för att fläta samman sina fingrar med hans innan hon började gå. Att hon lämnade sin bil bakom sig bekymrade henne inte det minsta. Den kunde hon komma efter följande dag. Att bara gå runt en stund med Ederel lät betydligt mer lockande, plus att frisk luft skulle göra henne gott.

Zacharias ångrade inte längre det hela för en sekund, tvärtom så var han istället glad att han handlat just som han gjort. Att få vara nära henne igen, att få känna hennes värme emot sin kropp... Han skulle aldrig kunna beskriva hur lycklig det gjorde honom. Med henne var han en lycklig man, lyckligare än han nånsin annars kunde bli. Han log mjukt emot henne.
"Då promenerar vi", instämde han mjukt, log då han kände hennes hand i sin. Det var en sån perfekt liten hand. De gick en bra stund utan ett ord, för inga ord behövdes. Inga ord kunde beskriva den stunden dem delade med varandra. Då himlen till sist var så gott som svart insåg han dock att det började bli dags att ge sig hemåt igen.
"Det är så man önskar att den här kvällen aldrig skulle ta slut", sade han mjukt till henne, lyfte hennes hand för att ge dess handrygg en lätt puss.

Grace öppnade munnen för att konstatera att kvällen inte behövde ta slut än, men ångrade sig i sista stund. Som sagt så tänkte hon fortfarande främst med sin logiska sida, och hon trodde nog att det i det långa loppet skulle löna sig om de tog det långsamt. Dock fanns där ju en liten chans om att hon skulle komma på andra tankar under promenaden hem.
"Du kan väl följa mig hem?" bad hon och såg upp på honom med stora ögon, fladdrade lite med ögonfransarna för att se extra oemotståndlig ut. Att gå hem ensam i mörkret var något hon helst undvek. Vem visste vad som lurade där ute? Grace hade alltid varit lite rädd för mörker, men hon hade blivit mer paranoid efter Ederels varning om att hon behövde vara försiktig. Nu kunde hon inte hjälpa att känna sig ängslig igen. Utsatte hon Ederel för någon sorts fara om hon umgicks med honom? Hon ville inte att det skulle hända honom någonting igen. Han behövde vara försiktig - precis som hon försökte vara.

Om Ederel själv fick bestämma skulle han inte ens vilja lämna henne nu, efter att de äntligen blivit sams igen. Därav var han inte heller det minsta svårövertalad till att följa henne hem, tvärtom ville han tillbringa varje extra minut han kunde med henne. Han hade tänkt svara ja redan innan hon fladdrade sådär med ögonfransarna och kunde inte låta bli att le, hon var söt i vanliga fall och det var ju bara för gulligt hur hon försökte på det viset.
"Hur skulle jag ens kunna säga nej till en sådan sötnos?", svarade han med ett leende, visserligen var det lätt på skämt men sanningen att säga så hade han nog inte ens viljestyrka nog för att kunna säga nej till henne. Inte för att han ville ha det heller, och dessutom fick han en stund extra med henne. Vid det här laget hade han också vågat slappna av mer i hennes sällskap, blivit mer och mer som vanligt igen med lite skämt och annat som var typiskt honom. Då de börjat gå hemåt henne såg han tyst på henne, med en beundrande blick. Tänka sig att den här skönheten kanske kunde bli hans igen, det kändes som en dröm.
"Hur långt hem?", frågade han med retsamt höjda ögonbryn, behövde knappast förklara sig för att hon skulle förstå att han menade till dörren eller längre. Inte för att han faktiskt hoppades på något, för det gjorde han inte, utan för att det var sån han var. Sådan var hans humor och hade alltid varit.

Skoldagen skulle börja med en lektion i historia. Trots att hon alltid haft ett intresse för historiska händelser, så hade det blivit ännu bättre då Ederel tagit jobbet som lärare. Hon hade fortfarande inte riktigt förstått varför men någon anledning låg det garanterat bakom. Det var det ända som kunde förklara saken. Den här morgonen var hon klädd i en vit blus samt en kort svart kjol. Håret var utsläppt precis som det oftast var.
"God morgon," kuttrade hon till Ederel och placerade handen på katedern, låtsades av misstag fälla en av pennorna till golvet. Tillgjort förvånat spärrade hon upp ögonen innan hon böjde sig ner för att plocka upp den. Poängen med hennes korta kjol var att den inte lämnade mycket till fantasin. Hon gav Ederel ett oskyldigt leende efter att ha lagt pennan på katedern igen, gick därefter för att sätta sig vid en ledig plats i mitten av klassrummet vid fönsterraden. Det var där hon helst av allt ville sitta under lektionerna - det var lätt för henne att dagdrömma då också.

Det hade inte varit särskilt svårt för Ederel att "övertala" rektorn till att anställa honom som historialärare, han hade ju lite speciella egenskaper som kunde vara mycket bra metoder för övertalning. Enda anledningen till att han velat vara där var helt enkelt att han ville kunna hålla ett öga på Grace. Inte av några svartsjuka själ - han litade helt och fullt på henne i den saken - utan för att han var orolig för att några nefiler försökte leta upp henne igen, och han försökte hålla sig så nära som möjligt för det. Han log genast då just hon kom in i klassrummet, lektionerna med hennes klass var utan tvekan de bästa han hade där. Han hade ju trots allt henne och se på, och det var verkligen inte dåligt.
"Godmorgon på dig med", sade han roat, flinade roat och höjde lätt på ögonbrynen åt hennes lilla... agerande. Han tvivlade då inte en sekund på att det var noga uttänkt.
"Undrar om tillstökning anses som anledning nog till att ge kvarsittning?", sade han retsamt, skulle mer än gärna ha kvar henne på kvarsittning. Även om den nog skulle bestå av något helt annat än vad normala kvarsittningar gjorde. Han hann inte säga mer förräns några fler elever började dyka upp i klassrummet, men han hade åtminstone fördelen att kunna prata med henne iallafall. Även om hon inte kunde svara, så kunde han allt jäklas lite med henne.
I annat fall kan ju alltid hembesök räknas som kvarsittning.
Ungefär samtidigt som han "sagt" det till henne så dök Hailey upp i klassrummet, slängde en beundrande blick på Ederel innan hon slog sig ner bredvid Grace.
"Haft en bra helg?", frågade hon glatt.

Tyvärr fick hon inte den reaktionen ur Ederel som hon velat ha, och tack vare det så bestämde hon sig för att inte låtsas om honom under resten av lektionen. Mer än som var nödvändigt alltså. Två kunde spela det här spelet och han trodde kanske sig vara oemotståndlig, trots att det var lätt att stänga honom ute ibland. Hon log svagt mot Hailey trots att hon inte riktigt tyckte om tjejen i fråga, vände sig därefter lätt om mot killen som satt bakom henne då de fick börja jobba på dagens uppgift. De brukade ge varandra en del att tänka på, små utmaningar helt enkelt för att pressa varandra till att göra så bra ifrån sig som möjligt. Det var en vänskaplig tävling dem emellan helt enkelt. Grace fnittrade till då han drog ett skämt för henne, Josh var rolig ibland. Hon sträckte sig efter sin penna för att kladda något i hans häfte innan hon rätade på sig igen för att själv sätta igång.