Eredhel PRS Emma07 & wolfy

"Kanske jag vill något." Candra gav honom en utmanande blick. Hennes ögon antog en något ljusare färg för att matcha hur hon kände sig inombords. För inom henne brann en eld. Ailred väckte med varje ord och beröring känslor och tankar till liv inom henne, tankar som hon inte ens varit medveten om att låg gömda hos henne. Hon kunde känna hur han log mot hennes läppar då hans ena hand hittade till hennes lår, medan den andra vilade mot hennes höft. Det var alltså på ett sådant humör han var på.

Ailred höjde lite roat - och retsamt - på ögonbrynen åt hennes min, och ord. Det ryckte lite i mungiporna på honom, för hon var något otroligt söt. Men det där sättet hon såg på honom... Jösses. Han skulle nog aldrig ha kunnat motstå den där blicken, men nu försökte han visserligen inte heller göra det. Han avslutade kyssen för att istället ge henne små pussar i mungipan och längs käken, medans hans hand retsamt började leta sig upp längs hennes ben. Han var på rätt retsamt - och väldigt gott - humör, samtidigt som hennes blick fått honom helt på fall.

Hon rös lätt till då hans hand letade sig högre upp längs hennes ben. Jösses, om han bara visste vad han gjorde med henne... Efter en stund drog hon sig undan, dels för att retas med honom men också för att hon inte kände sig redo. Trots att hon kände starkt för Ailred så skulle det inte göra någon skada att vänta en tid till. Istället vände hon sig om för att se sig om i hans hus. Hon hade tidigare på dagen tagit sig en snabb titt, men det hade bara varit i vardagsrummet och köket.

Ailred hade precis varit påväg för att hälsa på Aralion en sväng när han nåtts av ryktena. En av pojkarna i byn hade kommit springande tillbaks ifrån skogen och påstått att han sett en drake, och tumultet var rätt snabbt ett faktum. Det här hade ingen väntat sig, och Ailred var genast orolig - det betydde att både han och Amethyst var i fara. Men mest oroade han sig för Amethyst. Ett gäng av männen hade genast gett sig upp i skogen för att försöka hitta ifall pojken talade sanning, och Ailred hoppades innerligt att han skulle hinna före dem. Han hann knappt halvvägs till gläntan då han dock av misstag i princip sprang på männen - och han hade ingen vidare bra förklaring till varför han var där med sån fart när det precis börjat ryktas om en drake. Mycket riktigt så hade han snart männen runt sig.
"Vi undrade just när ryttaren skulle höra om det. Och jag tror det är dags för oss att prata lite", sade en av dem med ett flin, trots att Ailred försökte protestera då de tog tag i honom så hade de snart ett bra tag om hans armar och drog med honom tillbaks mot byn igen. Ailred muttrade surt för sig själv, de var minst sagt i problem vid det här laget, han kunde inte låta bli att undra ifall dem ens skulle ta sig levande igenom dagen. När de väl kommit in en bit i byn gav sig Ailred på ett försök att ta sig lös, och blev nästan förvånad själv över hur pass bra det ändå gick - han lyckades ta sig loss och övermanna två av männen, men den tredje gav honom problem. Utan att han knappt märkt det hade han fått fram en kniv och stuckit in den i Ailreds sida, som genast svor till. Men på något vis sporrade det honom till att anstränga sig mer också, och snart hade han lyckats övermanna också honom. Genast satte han av emot skogen igen, drog ner tröjan över såret och ignorerade det för stunden.

Varför Candra promenerade omkring med knivar varsamt och noggrant dolda var en bra fråga. Svaret var dock väldigt enkelt och självklart. Det var oroliga tider i Eredhels, kungen var som vanligt på krigsstigen och det var inte så säkert för en ung kvinna att gå ensam. Obeväpnad. Hon rynkade på pannan då hon såg folk springa omkring som yra höns. Vad var det som pågick? Naturligtvis kände hon sig tvungen att ta reda på senaste nytt. Med huvudet högt närmade hon sig några soldater som stod utanför en bar, låtsades söka efter något obefintligt på marken samtidigt som hon lyssnade till deras lågmälda röster. Mycket uppfattade hon inte men det hon hörde var tillräckligt. Drake. Helvete. Det kunde inte betyda annat än att... Hon behövde komma fram till Ailred, och Amethyst, innan det var för sent. Candra hade inte hunnit springa långt innan hon saktade ner, hade fått syn på soldater som släpade med sig en alltför välbekant person. Hennes hjärta sjönk av besvikelse och skräck. Innan hon hann ingripa hade Ailred övermannat den sista soldaten och gett sig av mot skogen igen. Jösses. Efter att ha gått fram till soldaterna, och med sina knivar försäkrat sig om att de inte levde, gav hon sig av mot skogen för att följa i hans fotspår.
"Ailred!" väste hon flämtande fram då hon var tillräckligt nära, men ändå så långt borta. Dålig kondition hade hon inte men skogens terräng var utmanande, och hon hade inte varit förberedd på att behöva springa så här långt.

Ailred ryckte till då han plötsligt hörde Candras röst, han hade varit så inne i att ta sig fram till Amethyst att han inte ens märkt att hon hade följt efter honom. Han borde verkligen vara mer uppmärksam, någon annan kunde lika gärna ha följt efter honom och då skulle han ha lett dem rakt till Amethyst. Han stannade dock, vände sig emot henne med en gång. Dock såg han till att hålla armen så att såret inte skulle märkas, han ville inte oroa henne och dessutom hade de viktigare saker att tänka på. Vid det här laget var han rejält oroad, för något sade honom att se hade ont om tid. Men också så blev han väl genast extra oroad när det gällde Amethyst.
"Candra? Vad gör du här?", frågade han, hon kunde försätta sig själv också i fara med att vara här. Men ändå var han glad över att ha henne där. Han tvekade lite.
"Följ med mig. Men jag tror vi har rätt ont om tid", sade han.

Hon slog lätt ut med händerna. Vad såg det ut som att hon gjorde där? Ensam kunde han glömma bort att hon skulle lämna honom, han var i fara liksom Amethyst. Candra skulle inte få lugn och ro om hon behövde oroa sig för dem. Då han bad henne följa honom nickade hon bara lite och satte fart igen. Han skulle få förklara senare, alternativt medan de sprang.

Ailred nickade lite lätt som nån slags bekräftelse, innan han skyndade vidare emot gläntan. Det var först när de kom ut dit och han fick se Amethyst, ensam och oskadd, som han andades ut lite igen. Då hade inget hänt henne iallafall som tur var, han hade varit riktigt orolig för den saken. Men de skulle fortfarande behöva skynda sig därifrån, för det var bara en tidsfråga tills hon blev upptäckt här eller tills dem fick tag på Ailred igen. Som vanligt kom Amethyst glatt fram då hon fick se dem, men också hon hade ju märkt av faran de varit i. Eller rättare sagt faran som Ailred varit i. Han var snabbt uppe på hennes rygg - de skulle behöva komma därifrån snabbt som sagt, innan de blev upptäckta. Han sträckte ner handen så gott han kunde till Candra, tvivlade inte på att hon skulle kunna komma upp själv men ville ändå hjälpa henne.

Det brände i halsen på henne och benen darrade, men hon tvingade sig ändå att springa vidare. Än var det inte läge nog att sakta ner och ta det lugnt. Trots att hon inte såg eller hörde någon följa efter dem, så betydde det inte att de faktiskt var i säkerhet. Då de slutligen var framme vid gläntan tittade Amethyst fram. Ailred hade snabbt tagit sig upp på ryggen: det var som om det här var något han gjorde dagligen. Flydde från folk som ville dem illa. Det gjorde han kanske också på sätt och vis för han tvingades ju vara tyst om saken, hålla allting hemligt. Trots att Candra var mer än kapabel nog att ta sig upp på egen hand, så accepterade hon ändå hans hjälp genom att ta hans hand i sin och häva sig upp på ryggen.

Det tog inte många sekunder innan hon kommit upp på ryggen som Amethyst satte av upp i luften. Det verkade vara först nu som utmattningen efter det som hänt började ta ut sin rätt hos Ailred. Innan hade väl adrenalinet gjort så att han inte direkt känt av varken såret eller utmattningen, men nu misstänkte han att han kan ha ansträngt sig lite för mycket med att springa upp dit med det blödande såret. I takt med att Amethyst flög över skogen så verkade han förlora mer och mer ork, när han nu till sist kunde andas ut lite igen. Även om de visserligen var långt ifrån säkra ännu.