Laglös kärlek PRS Emma07 och wolfy

Chris lyssnade och nickade lite, drack av sitt vin och log mjukt tillbaks. Själv hade han växt upp i utkanten av London, men på grund av jobbet så hade han flyttat närmare. Det fanns jobb längre ut med, men det var här det hände saker och det var helt enkelt mer intressant att jobba här. Han lade huvudet lite på sned.
"Vad jobbade dem med?", frågade han, bara av ren nyfikenhet. Han tog en klunk av vinet igen, såg snabbt runt innan han såg på henne igen.
"Jag växte upp strax utanför London, men vi flyttade lite längre in när mamma dog", sade han. Då hade han trott att det varit för att se skulle få börja om på nytt på något sätt, men det var snarare början på helvetet i såna fall och egentligen bara på grund av att pappan hoppats på att komma ifrån de männen han haft skulder till.

puff

Christopher hade umgåtts en del med Nieva det sista, och fick erkänna att hans känslor för henne bara blev allt djupare. Att umgås med henne var... Han visste inte ens hur han skulle beskriva det. Roligt, intressant, fantastiskt. Hon fick honom att skratta och slappna av på ett sätt han nog verkligen behövde. Idag hade han visserligen inte planerat nåt med henne, men nu när han slutat jobbet och var påväg hem så beslutade han sig ändå för att istället börja gå hem mot henne istället för sig själv. Han hade ingen aning om ifall hon var hemma eller inte, men det var väl åtminstone värt ett försök att gå hem till henne.

Ryan drog skidmasken på sig då han fick tummen upp från killen som fungerade som chaufför, hoppade ur bilen tillsammans med tre andra killar och gick fram till deras offer. Chris. De var inte säkra på hur mycket han visste men de ville inte ta några risker heller. De behövde eliminera alla potentiella hot. Killarna sparkade och slogs, två hade också basebollträ som de använde sig av. Då de var nöjda med vad de hade åstadkommit skyndade de sig tillbaka till bilen och gasade därifrån.

Chris hade gått i sin egna lilla värld och varit helt oförberedd då killarna plötsligt dök upp. Han försökte direkt självklart försvara sig, men då de andra ju var fler än honom hade han inte mycket till chans och vid det laget som de gett sig tillbaks till bilen så var det knappt ens att han klarade av att hålla sig vid medvetande. Efter misshandeln gjorde det visserligen ont lite överallt, men värst var ändå magen - det kändes som något i prinicp brändes inifrån, och han skulle gissa på att han måste ha fått någon slags inre blödning. Han borde visserligen ringa efter hjälp, men vid det här laget var han i alltför dåligt skick för att ens klara av det ordentligt. Istället hade han tur att någon rätt snart upptäckte honom, och inte långt efter det var också ambulansen på plats - vid det här laget hade han ocskå förlorat medvetandet sen en stund tillbaka. Ännu en stund senare så var han inne på akuten, och en läkare hade tagit sig tid att ringa upp Nieva.

Telefonsamtalet som Nieva fick gjorde henne knäsvag. Hon sjönk långsamt ner på huk, och förde upp handen till hennes mun för att hålla tillbaka kvidande ljud. Det var inte svårt att räkna ut vem som låg bakom det hela. Att de hade gett sig på Chris för att få fram budskapet till henne gjorde henne arg. Och ledsen. För att inte tala om skuldmedveten. Hon tackade läkaren för att han ringt upp henne, avslutade därefter samtalet för att plocka ihop nödvändiga saker innan hon gav sig av till sjukhuset. Där fick hon order om att sätta sig i väntrummet och vänta på vidare besked.

Vid det här laget hade också James fått ett samtal om vad som hänt Chris, i vanliga fall skulle han väl inte få reda på saker och ting som hänt men i det här fallet var det så pass allvarligt. Och han hoppades innerligt att systersonen skulle klara sig bra igenom det här, han hade redan gått igenom tillräckligt. Han var rätt snabbt på plats på sjukhuset, gick fram till receptionen för att fråga men fick mest bara veta att dem inte kunde säga så mycket än och att han kunde sätta sig med den andra anhöriga så länge, fick också pekat för sig vart det var. För en sekund blev han orolig att dem skulle ha ringt dit Chris pappa, men så var inte fallet utan där satt en tjej i Chris ålder. Han hade vetat om att han hade träffat nån det sista, men inte träffat tjejen än då de trots allt inte träffade varandra alltför ofta. Han gick fram till tjejen, räckte fram handen för att hälsa samtidigt som han slog sig ner.
"Hej. James, Chris morbror", presenterade han sig.

Med en suck sträckte hon sig efter en tidning för att försöka hålla sig sysselsatt, bläddrade mest så hon inte kunde koncentrera sig på att läsa. Hon var väldigt orolig över Chris, hoppades att han inte låg alldeles för illa ut, att skadorna inte var livshotande. Läkaren hade inte sagt någonting alls angående saken och särskilt hjälpsam hade inte receptionisten varit heller. I ögonvrån såg hon en man närma sig, rynkade lite på pannan då han satte sig ner på stolen bredvid henne trots att det fanns andra bänkar att välja mellan. Förklaringen till varför fick hon då han sträckte fram handen mot henne och presenterade sig.
"Nieva," svarade hon, visste inte om hon skulle säga att hon var en vän till Chris eller hans flickvän så hon sa ingenting alls.

Tjejen verkade rätt tyst, och James kunde väl förstå henne. Trots allt så visste dem inte riktigt hur läget var för Chris, och han var också tämligen oroad. Han såg sig lite omkring i rummet, där var rätt så tomt nu, innan han såg på Nieva igen.
"Har dem sagt något till dig om hur det går för dem, eller hur illa det är?", frågade han, lite för att han också ville prata lite för att få något annat att tänka på.

"Nej," skakade hon på huvudet och la ifrån sig tidningen. Nieva hade inte träffat någon läkare ännu, och hon hade inte fått något svar från kvinnan som jobbade i receptionen heller. Vilket var förståeligt. Hur skulle hon kunna veta vad som hände i operationssalen? Hon knäppte händerna i famnen och sög bekymrat på underläppen.