Medeltiden PRS rollspelargärna och Emma07

Vakten såg på henne och flyttade sig lite så att hon kunde komma ut.
"Din far vill träffa dig", bad han, han hade blivit ditskickad för att ta med sig henne ner till fängelsehålorna då hennes far ville att hon skulle lära sig.

Caspian hade inte haft mycket chans till att komma undan på något vis, utan snabbt blivit nerslagen av flera vakter och nu slagen i bojor i en cell, med händerna fastkedjade för att inte kunna göra motstånd. Han såg antagligen rätt hemsk ut - ansiktet hade börjat svullna upp allt mer efter slag, och tröjan var något blodig och sönderriven på ett ställe där han blivit knivskuren.

Hon nickade sakta och följde efter vakten. När de började gå ner mot fängelsehålorna så svalde hon hårt, hon anade att något var fel. Hon kom ner och såg sin pappa men även Caspian som satt i en cell och hade blivit misshandlad. Hon stirrade på sin pappa.
- vad håller du på med? Herregud släpp ner honom pappa sa hon och började gå mot Caspian men blev direkt stoppad av två vakter som tog ett lätt grepp om hennes armar.

Caspian såg upp lite då han hörde någon komma, blev genast lite förskräckt då han såg att det var Lily - han ville inte att hon skulle behöva råka illa ut på grund av honom. Och han ville inte heller att hon skulle behöva se honom såhär. Pappan såg på Lily, han hade blivit rätt upprörd över vetskapen att hans dotter förlovat sig med den man han försökt mörda tidigare, men trodde fortfarande att hon inte visste vem han var. Men att ta med henne hit var väl också på något vis ett straff i sig ifall att.
"Den här mannen är en lögnare och förrädare, det är på tiden att du lär dig vad vi gör med dem", sade han.
"Jag klarar mig Lily", sade Caspian med blicken på henne, ville inte att hon skulle oroa sig. Han fick genast sota för att han pratat - han fick genast ett hårt slag i magen av pappan, vek sig lite och drog efter andan då det träffat bra.
"Jag trodde jag sade åt dig att hålla munnen stängd", sade pappan kort.

Lily såg på sin pappa med hårda ögon. Hon hade aldrig sagt emot eller något mot sin pappa. Hon var medveten om att hon kunde råka illa ut. Hon hade sett sin pappa ge hennes syster en örfil en gång.
- Kanske är det du som borde sitta därinne. Du dödade hans familj och nu försöker du skada honom sa hon kyligt och försökte ta sig loss från vakternas grepp men utan att lyckas.
- Du tog makten utan att förtjäna den, tänk om folket skulle få veta att du gjorde det här mot folk sa hon och såg på Caspian, hon hatade att se honom så.

Pappan lyssnade på henne, hade inte alls väntat sig de här hårda orden ifrån sin dotter. Han bet ihop käkarna.
"Det är bäst för dig att du inte säger ett ord till ifall inte du också vill bli inspärrad", sade han med förrädiskt lugn, log kallt emot henne.
"Åh, de kommer inte få reda på något eftersom din så kallade fästman inte kommer leva länge nog att se gryningen", sade han kallt, han hade gjort misstaget att inte döda honom ordentligt innan och tänkte inte göra om det.

Caspian såg med stora ögon på Lily, förstod inte varför hon gjorde såhär och satte sig själv i fara. Enligt honom var det bättre att bara han råkade illa ut.

Hon såg på sin pappa och svalde hårt.
- Jag är med barn pappa sa hon och när hon sa det så kändes det helt rätt, då förstod hon varför hon haft alla symptom. De stämde efter allt hon hört och läst.
- du förstår väl vad alla kommer säga om de får veta att min pappa haft ihjäl mannen som är pappa till mitt barn? La hon till med ett höjt ögonbryn. Alla visste att det ansågs fult att vara gravid utan en man och pappa till barnet och att hennes pappa skulle bli hatad av alla om de fick veta att han dödat pappan till sin dotters barn.

Av allt i världen hade Caspian aldrig förväntat sig dem orden. Hade han gjort henne på smällen?? Det var minst sagt en chock och han stirrade på henne nu med stora ögon.
"Du är vadå?", utbrast han, utan en tanke på att han egentligen borde spela med, han var för chockad för det. Pappan såg stort på henne. Utan ett ord först så gav han henne en örfil, varpå Caspian genast försökte rycka sig loss ur bojorna.
"Han blir inte dödad, men han kommer inte utanför den här cellen", fräste han kort.
"Och du. Du lämnar inte ditt rum", fräste han kort, han skulle se till att vakta det ordentligt. Hade dem tur kanske de skulle kunna hålla det här hemligt.

Lily såg på sin pappa och gnydde till av smärta när hennes pappa gav henne en örfil. Hon svalde hårt och såg ner i marken.
- du är ett monster. Du vet om det va? Du förstår hur mamma skulle tänkt om dig sa hon kyligt och såg på henne. Hennes mamma var död och hon visste hur mycket hennes pappa hade älskat henne.
- tänk själv pappa. Tänk om du inte skulle få vara med när mamma var gravid. Så snälla pappa släpp honom bad hon tyst.

"Jag tänker inte ha en Saldonin lös i mitt slott", sade pappan kort, för det var där skon klämde - han var rädd att Caspian skulle ta tronen ifrån honom. För ifall han berättade sanningen kunde inte han göra mycket åt det. Men orden om hans fru sved, för han hade älskat henne och det fick honom åtminstone att tänka efter lite - det syntes i blicken att han tvekade lite.
"Du får träffa honom. Men det är det, resten av tiden kommer han tillbringa här", sade han kort.

Hon såg på honom och nickade sakta. Det var i allafall bättre än ingenting.
- Han vill ju inte ens ha tillbaka tronen, han vill bara sörja sin familj i lugn och ro och du förstörde allt sa hon tyst. Hon hatade sin pappa från och med nu.