PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Nathaniel suckade lite inombords. Vad hade han egentligen hoppats på? Att hon genast skulle gå med på det? Han var en dåre om han trodde att hon ännu hade känslor för honom. Hon hade gjort klart det flera gånger nu.
"Jsg försöker rädda mitt folk, Caelia. Varför är det så fel?", sade han, anledningen han inte sade men som visades i ögonen var hans känslor för henne. Han suckade.
"Förstår du inte att jag aldrig slutade gilla dig?", utbrast han.

"Gillade du ens mig någonsin?" utbrast hon och slog ut med händerna, kom därefter på sig med att avslöja hemligheter ingen visste om förutom hon och Nathaniel. Och hans syster. Hon vände sig mot sina vakter och talade om för dem att vänta utanför salen. Hon gav dem en skarp blick då de ville komma med protester, vände sig om mot Nathaniel då vakterna gått därifrån.
"Var någonting du sa sant?"

Nathaniel gav också han sina vakter ordet om att gå ut, vilket de motvilligt gjorde. Han såg på Caelia och fnös lätt.
"Allt jag sade var sant, jag älskade dig. Det var därför jag var livrädd för att berätta sanningen för dig, för jag vsr rädd att förlora dig. Men det gjorde jag iallafall", sade han beskt, undrade för sig själv om han nånsin skulle komma över henne.

"Du ljög för mig. Du gav mig ingen anledning att lita på dig då du höll information om din identitet för dig själv. Jag förälskade mig aldrig i dig, jag blev kär i en kille du bara låtsades vara." Det var inte helt sant. Hon hade fallit pladask för hans hjärta, det hjärta som fortfarande slog inom honom. Men skulle han ha varit ärlig från början så skulle det kanske se helt annorlunda ut mellan dem nu. Men det var en tanke hon snabbt sköt ifrån sig.

Hennes ord gjorde mycket mer ont än vad han ville erkänna.
"Jag är fortfarande samma person", sade han beskt, hoppades att hans ögon inte förråde smärtan han kände.

"Är du?" Caelia skakade på huvudet och vände sig bort från honom. Samma kyla som hon känt tidigare gjorde sig påmind igen. Vad var det som pågick egentligen? Hon hade aldrig känt något liknande förut. Inte på samma sätt som hon gjorde nu.

Nathaniel tvingade sig att hålla sig lugn, stressade upp sig för mycket.
"Jag har alltid varit det, och det borde du om någon veta", sade han kort. Han hade varit så fäst vid henne, men hur fäst vid honom hade hon egentligen varit ifall hon så lätt gjorde sig av med honom sedan?

"Hur ska jag kunna veta något med säkerhet? Vad är ens anledningen till att du blev intresserad av mig från första början? Mitt utseende?" Det var ingen hemlighet för henne att folk tyckte att hon var vacker, och ibland undrade hon om det var allt människor såg i henne.

Nathaniel kunde inte låta bli att fnysa lätt.
"Du borde veta det för att jag trodde du kände mig vid det här laget", sade han kort.
"Jag blev intresserad av dig för att du inte var som alla andra. För att du verkade ha hjärtat på rätt ställe, och inte bara tänkte på titlar och allt sånt utan faktiskt på folket. Men kanske hade jag fel", sade han, sen hade ju hennes utseende visserligen gjort det bättre men det var inte huvudsaken.
"Du sade själv att det inte var mig du var kär i. Varför ska du då fortsätta dra upp allt det här? För att krossa mitt hjärta så mycket du kan? Var det bara en lek för dig från början, för att se ifall du kunde lura smeden till att älska den han aldrig kunde få?", frågade han skarpt, med smärtan tydligt i rösten.

En stund stirrade hon bara på Nathaniel, som om hon försökte lista ut om hon verkligen hade hört rätt. Kylan inom henne växte sig allt större och kallare ju argare och mer sårad hon blev. Han hade all rätt till sina tankar, men det betydde inte att hon inte tog illa vid sig av dem. Innan hon visste ordet av hade hennes ögon rullat tillbaka i huvudet och då hon öppnade de igen var de en blandning av kristallblå och silvervit. Vad hon trodde skulle lämna hennes läppar som ett skrik kom istället ut som en utandning. Det var som om hon tänkte frysa upp inombords av kyla.